IVF - vår resa i provrörsbefruktningsland

Flyttkort

noreply@blogger.com (MochM) — Sun, 06 Sep 2009 08:09:00 +0000

Vilken resa det här har varit. En resa med lyckligt slut. En resa med fantastiska reskamrater, tack alla som tittat in här, som kommenterat, som stöttat, som förstått. Jag är er evigt tacksam. Det har varit ett stöd som betytt mer än någon kanske förstår. Att kunna vädra ALLT med människor som verkligen förstår. Som varit/är med om samma sak. Hur mycket IRL-när-och-käras support än betyder kan den som inte varit där vi varit/är riktigt förstå. Inte fullt ut. Det förstod jag själv inte förrän jag själv stod där, i provrörsbefruktningsland.

Med allra största sannolikhet blir det ett syskonförsök så småningom, men till dess känns det underligt att bebisblogga här på min IVF-sida. Jag kommer därför avsluta/pausa här. Men jag vill samtidigt bjuda in er alla som stått mig så nära här i cyberspace till min andra blogg. Min icke-anonyma blogg. Min blogg som inte bara handlar om IVF eller bebis, utan även om allt annat som händer där runtomkring. Livet. Typ. Saker jag gillar.

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet, ni har alla varit underbara och jag kommer fortsätta följa era respektive resor och önskar varenda en på en IVF-resa ett lyckligt slut.

Jag hoppas vi ses snart, du hittar mig på Queenstreet.

Varmaste, varmaste kramarna,

Mikaela

BB-väskan

noreply@blogger.com (MochM) — Sat, 05 Sep 2009 10:22:00 +0000

Jag packade den efter konstens alla regler, men jag måste säga att det var väldigt lite i den som användes. Under själva förlossningen var det enda jag (läs M) tog fram yllestrumporna (jodå, jag frös om fossingarna, fick frossattacker emellanåt och svettades inte en droppe...) och ceratet. Och en gång lät jag en Dextrosol smälta på tungan. Mest för att dom fanns där.

Musik, tidningar, böcker var ju helt onödigt. Under förlossningsskedet var det överhuvudtaget inte aktuellt, vem klarar av att läsa under värkar? Och vem bryr sig om musik? Inte jag. Och efteråt, ja då hade vi ju fullt upp med lilltjejen.

Favoritgodis, mat, dryck - ja det är en massa man tipsas att ta med. En massa som bara fick följa med hem igen sen.

Kameran användes förstås och mobilladdaren kom till användning eftersom vi fick stanna i tre dagar på BB.

I klädväg använde jag morgonrocken och tofflorna. Lilltjejen låg naken eller i bara blöjor hela tiden eftersom hon solade bort sin gulsot. Tisha att svettas i, säger folk att man kan ha med. Men vad är det för fel på sjukhusskjortan? Återigen, i det läget - vem bryr sig? Oömma trosor nämns också, men nu är det ju så att jätteblöjan (jo jag vet att man kallar dom bindor, men seriöst - nog är det mer en blöja) man måste ha för efterblödningarna ryms enbart i sjukhusets egna nätengångstrosor.

Necessären hade också kunnat vara betydligt mindre. Tvål och bindor finns ju och mer bryr man sig inte om just då. Så en hudkräm och tandborste hade gott räckt.

Blöjor finns på BB (så första tiden blev utan tygblöjor, nu har vi börjat med dom och ja - än så länge funkar det). Skötprylar likaså.

Så den välpackade väskan hade kunnat vara betydligt lättare. Morgonrock, tofflor, yllestrumpor, cerat, hudkräm, tandborste, kamera, mobiltelefon och laddare samt kläder att fara hem i. Det är vad jag tar med mig om vi har turen att kunna göra om den här resan en dag.

TACK

noreply@blogger.com (MochM) — Wed, 02 Sep 2009 10:55:00 +0000

Tack för alla fina kommentarer. Till er som vill höra om förlossningen, ja jag har ju lovat. Och till er som inte vill veta, sluta läs här, för jag tänker vara brutalt ärlig.

Det var... smärtsamt. Till en början inte så smärtsamt som jag hade trott, i slutet tusen gånger värre. Men det fanns anledning till det.

Allt började som sagt med slemproppen som gick fredag eftermiddag. Efter det kom sammandragningarna som jag inte visste om de var värkar eller "bara" förvärkar. Allt prat om"du vet när det är dags, du bara vet" kan jag inte skriva under på. Jag visste inte.

M kom hem med mat, vi såg en film, åt godis och klockade sammandragningar. Eftersom dom inte var så kraftiga så hoppade jag nästan över en del när jag sa till M att klicka på värkmätaren (vi använde en applikation i i-Phonen).

När vi så skulle gå och lägga oss runt ett märkte jag att det kommit blod. Inte så där strimmigt som tidigare under dagen (från slemproppen) utan riktigt blod. Både färskt och gammalt. Vi ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in för koll. Väl där visade det sig att jag hade regelbundna värkar, fyra/fem minuters mellanrum och var öppen en centimeter. Så det jag hoppade över att säga till M för att dom inte var så smärtsamma, det var värkar.

Vi fick stanna för observation en timme, sen skickades vi hem en stund. Eller vi fick rättare sagt välja och vi valde att åka hem. Jag tyckte det var bättre att den av oss som kunde sova gjorde det. M alltså. Jag vilade och somnade kanske till då och då, men det kändes som att jag vaknade vid varje värk, så ingen sammanhängande sömn direkt.

Vid fem gick jag upp och då gick vattnet varpå värkarna blev... ja om vi säger så här, då VISSTE jag. Tre minuters mellanrum, en minut långa och ajajajajaj. Vi har cirka tre minuters bilfärd till sjukhuset och det kändes FÖR långt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt väljer ett sjukhus som inte är det närmaste. Gör inte det. Det kan aldrig vara värt det...

När vi kom in kopplades CTG in och prover togs. Det visade sig snart att bebisens hjärtfrekvens gick ned när mina värkar eskalerade. Tecken på att navelsträngen på något sätt låg i kläm. Det hela kollades under hela förlossningsskedet, en elektrod sattes fast på bebisens skalle via mig och det togs även prover för att se så hennes blod var ordentligt syresatt, samma väg. Lite märklig känsla.

M fick frukost, jag bara fruktsoppa. Sen var det slut på mat och dryck för min del eftersom ett kejsarsnitt hela tiden fanns med som ett kanske. Emellanåt tänkte jag, och jag skämdes redan där och då när jag tänkte tanken att "ja men säg att det blir kejsarsnitt bara, ta bort smärtan".

Runt sju fick jag ryggbedövning vilket var en välsignelse. Jag fick en stunds respit och kunde samla krafter. Även lustgasen hjälpte en del.

Vi provade att krysta första gången vid tio, tror jag. På pall, på knä i sängen och i gynställning. Men bebisens huvud kom aldrig riktigt ända ned i bäckenbotten. Stimulerande värkdropp sattes in, men det tyckte bebisen inte heller om. Ryggbedövningen drogs ned, värkdroppet ned och det experimenterades runt lite men det ville sig inte riktigt.

Man ska ju inte vara helt öppen längre än fyra timmar, så vid tolv var det dags. Bebisen måste ut. Jag trodde jag skulle bli ivägrullad till operation och trots att jag tidigare tänkt "ta ut, ta bort smärtan" blev jag då förtvivlad över tanken på kejsarsnitt. Så skulle det ju inte vara.

Men först ville läkaren försöka sugklocka. 12:09 ökade man på det värkstimulerande droppet, ordentliga krystvärkar satte igång och efter fyra drag med sugklockan kom hon äntligen, bara nio minuter senare.

Det var så märkligt. Innan hon kom, när hon var nästan ute, fast innan man sett något huvud, då kändes det som att hon var halvvägs ute. Som att jag hade en bebis som satt fast vid midjan i mitt underliv. Och du kan ju tänka dig hur FÖR STOR en bebis känns för det utrymmet. Någon gång här kom mina avgrundsvrål. Jag hade ont i halsen. Barnmorskan sa "spar kraften till krystandet istället", men det gick bara inte att vara tyst. På samma sätt som det inte gick att sluta krysta när läkaren sa till mig att jag måste. Jag förstod att gör jag inte det nu, så kommer jag spricka. Ordentligt. Det är därför hon säger till mig. Men dom kom liksom som kramper, det var omöjligt att hålla tillbaka.

En alldeles blå bebis lades på min mage. Förmodligen bara i någon minut, men det kändes som en evighet. Barnläkaren fanns på plats och först när dom skulle ta ut henne för kontroll kom jag på att fråga "är det en flicka eller en pojke". En flicka. Hon behövde lite hjälp med första andningen men var efter 1 minut helt bra. M var med henne där ute och kom sen in till mig där jag väntade på efterbörden. Den fick krystas ut någon kvart senare.

Läkaren ville sy mig under operation eftersom man inte visste hur ändtarmen påverkats. Och eftersom hon fick tas med sugklocka hade jag inte tänjts ut på samma sätt som man vanligtvis gör. Bristningen gick långt in och krävde många stygn, men visade sig inte ha påverkat ändtarmen. Tack och lov. Men det gör ont. Fortfarande. Och kommer så göra länge känns det som. Jag måste duscha av mig varje gång jag varit på toaletten, har svårt att sitta och jag undrar om jag någonsin vill se hur jag ser ut där nere igen...

Vid sex var operationen klar, då hade M och lilltjejen redan flyttat in i vårt familjerum på BB. Där fick vi stanna till igår i och med att hon visade sig ha gulsot. Hon blev ordinerad sollampa och nu är värdena mycket bättre och vi är hemma.

Jag tillhör inte dom som kan säga "direkt efter tänkte jag, det här gör jag om imorgon om så behövs". Jag tänker förstås "det här underverket är värd all smärta" när jag tittar på vår dotter, men det gjorde ont. Oj vad det gjorde ont. Fast det är klart. Kan vi få syskon går jag naturligtvis igenom det hela igen utan att tveka.

Och här är hon. Vår dotter, en liten tjej som vägde knappa 3 kilo när hon kom till världen i lördags:

Det kom en liten flicka

noreply@blogger.com (MochM) — Tue, 01 Sep 2009 15:15:00 +0000

I lördags runt lunch kom hon. Underverket. Hon fick förlösas med sugklocka och vi var kvar på BB till idag. Nu hemma och myser. Skriver mer sen! Lovar!

BF +1 med slempropp

noreply@blogger.com (MochM) — Fri, 28 Aug 2009 16:15:00 +0000

Slemproppen har gått. Hur fräscht låter det? Haha! Men det är bra. Det betyder att det är på G. Det har börjat. Men det kan ta tid än. Inga direkta värkar utan det är snarare konstant som den grymmaste mensvärken och lite till.

Det enda vi kan göra är vänta. Jag gör det i soffan. Vilar, tittar lite på TV, beklagar mig över smärtan och försöker äta. Hjälp... hur ska det här gå...

BF +1

noreply@blogger.com (MochM) — Fri, 28 Aug 2009 07:33:00 +0000

Mensvärk gånger hundra. Ungefär den känslan vaknade jag av vid tvåtiden i natt. Min första tanke? "Varför tvättade jag inte håret igår för, ska jag gå upp och göra det nu..." Haha, knäppt! Jag släppte den tanken rätt snart och blev lite rädd istället. Det fortsatte göra galet ont i ungefär fem minuter, sen somnade jag om. Vaknade av samma känsla vid fem igen, somnade om och nu... Ja nu är det bara lite molande i magen kvar.

Det borde vara ett tecken tycker jag. Ett tecken på att det händer grejer. Att det inte är så fasligt långt kvar nu. Det hoppas jag. Förvärkar, kan det vara det? Vår BM sa att det är ytterst ovanligt att förstföderskor får förvärkar. Å andra sidan sa hon också att Knodden var fixerad bara någon vecka innan en annan BM konstaterade att h*n låg i säte...

På dagsagendan annars står MVC om en stund och middag med vänner ikväll. Jag har sagt att "jag tror att vi kommer" och samtidigt som jag hoppas att vi kan (några av vännerna är inresta från annan ort och vi ses alldeles för sällan) så hoppas jag att vi blir tvungna att lämna återbud.

BF

noreply@blogger.com (MochM) — Thu, 27 Aug 2009 16:09:00 +0000

Zygoten påminde mig om att, trots att det inte är en helt vanlig dag, så är det ändå torsdag. Sista magbilden. Eller kommer jag hinna en till? Det hoppas jag inte...

Det pratas ju S-formade kroppar i magasin. Att det är det nya svart. No more size zero. Men jag tvivlar på att det är det här dom menar med S-formad kropp!

BF

noreply@blogger.com (MochM) — Thu, 27 Aug 2009 14:16:00 +0000

Inte har det kommit någon Knodd här inte. Sammandragningarna känns fortfarande mer än dom gjort tidigare, men det är ju inga värkar. Det kan det inte vara, inte om alla säger "du vet när det är dags, det gör du bara". Så här lite kan det inte kännas, även om det är märkligt och aningens obehagligt.

Jag har försökt promenera ut rackarn idag, utan resultat. Funderar på att lägga en flaska champagne på kylning, sen ska sex visst vara bra också. Gå i trappor och skura golv tror jag att jag skippar!

MVC imorgon, sen är jag i stora sjukhusets vård. Vi får se vad dom säger. M har ju gissat på lördag som dagen D, men nu säger han att söndag vore bättre. "Man gör ju inget särskilt ändå på söndagar, så det vore väl bra"?

Vilken dag som helst säger jag. Bara det går bra.

Vecka 40 +0

noreply@blogger.com (MochM) — Wed, 26 Aug 2009 22:51:00 +0000

BF. Dock bara sen 50 minuter tillbaka då jag sitter här med datorn i knäet klockan tio-i-ett och funderar över det som känns i magen. Knodden rör sig så det gör ont och emellanåt gör det ont som mensvärk med ett tryck nedåt. Men inte så länge. Eller särskilt mycket. Eller vad är mycket egentligen? Det gör ju ont, men så kort tid att det är hanterbart.

Det började vid femtiden idag och har hållit på av och till sen dess. Är det på gång nu? Hur ska det egentligen kännas? Är det latensfasen som inletts? Eller är det förvärkar? Har läst allt jag kan hitta om latensfasen men det enda man får veta är typ "det är olika för alla". Inga konkreta exempel. Ingen hjälp.

Det är väl bara till att vänta och se. Är det en lindrig start så är det väl bara att tacka och ta emot. Vi lär bli varse så småningom!

Vecka 39 +6

noreply@blogger.com (MochM) — Wed, 26 Aug 2009 09:07:00 +0000

"Jag hoppas vi inte ses mer" sa jag till barnmorskan sist på MVC. Hon hade då precis bokat in en utifall-att-tid till den 28:e, dagen efter BF. Idag känns det som att vi lär ses. Men då blir det sista gången, efter det är jag tydligen i sjukhusets vård. Vi får se vad som händer. Den info jag fått är att jag inte får gå över tiden med mer än en vecka, vilket ju känns skönt.

Ändå tar jag väntan med ro. Jag är inte alltför otålig. Knodden kommer när Knodden kommer. Samtidigt tar det andan ur mig att se bebisräknaren längre ner på sidan. En. Dag. Kvar.

Vecka 39 +5

noreply@blogger.com (MochM) — Tue, 25 Aug 2009 06:58:00 +0000

Igår kväll kändes det sådär igen, som att Knodden skulle dyka upp under natten. Men så i morse så vaknade jag och allt var som vanligt.

Vecka 39 +4

noreply@blogger.com (MochM) — Mon, 24 Aug 2009 06:57:00 +0000

Nu är jag säker. Det går inte att förbereda sig tillräckligt för bebis. När saker strukits från att-göra-listan tillkommer alltid något. Jag har börjat finna mig att det är så.

Men jag har funderat lite på det här som folk kallar "boande". Många pratar ju just om blivande mammor som "boar", som förbereder för bebisens ankomst, som att det vore något djuriskt, instinktivt hos just kvinnor. Tänk det tror inte jag på. Att mammagenen skulle ha något med det att göra. Åtminstone inte i mitt och M:s fall.

Jag tror snarare att det handlar om att vara realistisk. M tänker nog "det där hinner vi sen, det där kan vi fixa när som helst". Medan jag i min tur vill ha allt klart för jag känner på mig att "sen" kommer vara rätt sprängfullt med att ta hand om bebis. Det är ju vad alla säger, att dom tre första månaderna är galna, att dom själva inte minns riktigt varför allt gick i ett, varför maten slevades i stående vid diskbänken, varför det inte fanns någon tid kvar. Men alla säger samma sak. Därför vill jag ha så mycket som möjligt färdigt. Realism, inte modersinstinkt.

Ett råd jag fick av en vän med sjumånadersbebis förresten. "Kom ihåg att dom tre första månaderna bara är en fas, då är det lättare att ta sig igenom, för hur mysigt det än är så är det jobbigt och ibland övermäktigt".

Och visst är det så med tuffa perioder. Att om man vet att där finns ett slut, så är det lättare att klara det bra. Hon berättade om andra i hennes föräldragrupp som sett på den första tiden med rosafärgade glasögon som istället nästan gått in i väggen när dom insett att allt inte var så enkelt och bara härligt. Utan att omställningen att från att ha varit två, till att bli tre, där den tredje kräver 100% uppmärksamhet, kan tära.

3 dagar kvar nu. Undras om Knodden tänker komma i tid. Maria gissar på att h*n kommer idag, jag hoppas du har rätt! Jag har gissat på imorgon, mamma på torsdag och M på lördag.

Vecka 39 +0

noreply@blogger.com (MochM) — Thu, 20 Aug 2009 08:08:00 +0000

Det där med att Knodden skulle bli tidig tvivlar jag alltmer på. En vecka kvar till BF och magen rör sig åt alla håll och kanter:

Vecka 39

Vecka 38 +6

noreply@blogger.com (MochM) — Wed, 19 Aug 2009 08:45:00 +0000

I natt trodde jag faktiskt det skulle hända. Att Knodden skulle komma.

Det började redan igår eftermiddag med mensliknande smärtor som strålade ned i benen. Knodden var också extremt aktiv och sammandragningarna täta. Magen var i stort sett konstant stenhård. Sen lättade det ett tag för att fortsätta när vi gått och lagt oss. Jag sa inget till M, tänkte att det är bättre att en av oss sover inför vad som komma skall, men var rätt säker på att inte kunna somna och bli tvungen att väcka honom framåt småtimmarna.

Så blev det alltså inte. I morse vaknade jag och allt kändes som vanligt igen. Ingen Knodd än så länge alltså. 8 dagar kvar till BF. 6 dagar kvar till datumet jag gissat på. 10 dagar kvar till datumet M gissat på.

Vecka 38 +4

noreply@blogger.com (MochM) — Mon, 17 Aug 2009 21:08:00 +0000

Sista sexet. På ett tag. Kanske. Så tänker jag varje gång nu. Inte för att vi just nu är berikade med ett särskilt aktivt sexliv (brist på ibland lust och jämt rörlighet och smidighet...), men ändå. Varje gång kan vara det sista på kanske ganska länge. Det gäller att ta tillvara!

På Knoddenfronten intet nytt annars. Var hos MVC idag. Magen har växt 0,5 cm, jag något kilo, järnvärden stigit till 119, sockret var fint och blodtrycket som vanligt lågt.

Vi bokade in en tid den 28:e. Utifall att. Det finns dagar då jag är säker på att Knodden blir tidig, men just nu känns det som att vi kommer sitta där på MVC den 28:e och bli informerade om eventuell igångsättning. Efter det datumet hör jag tydligen till sjukhuset och dom vill inte låta en IVF-graviditet gå mer än 1 vecka över tiden. Så absolut senast 3 september borde Knodden vara här hos oss.

Vecka 38 +0

noreply@blogger.com (MochM) — Thu, 13 Aug 2009 18:41:00 +0000

MVC-besök i tisdags. Mitt järnvärde har gått ner igen till 110 så idag blev det både järntabletter i morse, broccoli till lunch och blodpudding till middag. Järnboost! Annars har Knodden växt men min vikt ligger kvar. Fortfarande plus arton kilo.

Magen känns mycket större än den ser ut här på bilden. Tror nästan den var ovanligt liten just i morse:

Vecka 38

Vecka 37 +4

noreply@blogger.com (MochM) — Mon, 10 Aug 2009 16:05:00 +0000

Hjälp! Mina annars så tydligt ådrade fötter är... helt icke-ådriga. Det som förut liksom stod ut är nu inbäddat i vad jag gissar vätskefyllda fossingar. Händerna har än så länge klarat sig, men det är väl bara en tidsfråga.

I övrigt känns det nästan som Knodden är ute. Sparkarna, eller snarare rörelserna är sådana att det nästan är som att h*n är på väg ut genom mitt skinn. Och dom är ofta förekommande. Mer än vanligt inbillar jag mig.

Och för att gnälla lite till så sover jag riktigt illa nu. Det beror förstås på att jag vaknar varje gång jag ska vända på denna stora mage! Ändå är det inte tillräckligt ofta, för dom senaste morgnarna har jag vaknat med smärta i både höft och axel, min kropp är för tung för mina leder!

Samtidigt är jag galet tacksam om Knodden stannar där inne ett tag till. Jag känner mig inte helt redo. Den där väskan ska packas, rummet ska inredas klart, det sista ska handlas och... ja ungefär tusen andra saker. Finns det någon ände på hur mycket man kan förbereda sig? Förmodligen inte. Och jag är inte ens halvvägs till icke-änden...

Vecka 37 +3

noreply@blogger.com (MochM) — Sun, 09 Aug 2009 21:26:00 +0000

Jag är nog rätt stor nu. Tre personer frågade "hur mycket har du gått upp" bara igår. 18 kilo. ARTON kilo. Okej?

Det trodde jag aldrig. Att jag skulle gå upp så mycket. Och då är det ändå inte klart än. Men å andra sidan, som barnmorskan sa, om man är smal från början går man upp mer. Såklart. Och än känns det inte övermäktigt att bli av med överflödet så småningom, så det blir nog både förmiddagsfika och eftermiddagsglass imorgon ändå. Så det så!

Vecka 37 +0

noreply@blogger.com (MochM) — Thu, 06 Aug 2009 16:09:00 +0000

Tre veckor and counting. Det där med smärtskräcken jag skrev om häromdagen, det är lite skämmigt. Åtminstone skäms jag. Man ska liksom vara modig och stark och inte liten och rädd. Konstigt egentligen, jag tror ju att min smärttröskel är rätt hög, min mammas tre förlossningar har gått relativt lätt så jag har att brås på, plus att jag vanligtvis är rätt kaxig och (tycker jag) modig.

Jag är förstås alldeles säker på att det löser sig när vi väl är där. Att jag med hjälp av M och duktiga barnmorskor och läkare kommer greja det. Men ändå. Idag. Rädd.

Annat idag. Större. Riktigt stor nu:

Vecka 37

Stor och tung. Jag blir trött snabbt men kan ändå inte sitta still. M håller på att bli galen. Säger "ha inte dåligt samvete för att du gör ingenting". Men det spelar ingen roll. Bara sitta still kan jag inte.

M börjar jobba på måndag. Inte jag. M tycker det är bra och säger att han vill att vi stannar hemma dom helger vi har kvar. För jag tar det lugnare hemma än i stugan där det alltid finns fix att stå i. Och finns det inte så ordnar jag det. Typ syr eller bakar. Men det är mitt sätt att koppla av. Också. Ibland är det skönt att göra ingenting med. Så mer av det nästa vecka!

Vecka 36 +6

noreply@blogger.com (MochM) — Wed, 05 Aug 2009 06:25:00 +0000

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg förrän Knodden började buffa mer än någonsin. Hela magen kändes som en spärrballong och det tryckte nedåt. Hela natten. Ja så känns det åtminstone så här efteråt. Jag har inte sovit som en prinsessa direkt. Och då insåg jag. Jag är lite rädd. I det närmaste skräckslagen. Hur ska jag klara av smärtan?

Vecka 36 +5

noreply@blogger.com (MochM) — Tue, 04 Aug 2009 20:38:00 +0000

Knodden rör sig mycket nu. På ett mysigt och buffigt sätt. Sådär så det nästan känns som att jag kommer sakna rörelserna när h*n väl är ute. Fast det är klart, dom gånger h*n buffar till min ömma navel är det sådär skönt.

Vecka 36 +6 imorgon. Fullgången graviditet då säger dom som vet. Om Knodden kommer efter imorgon räknas h*n inte som prematur. Men h*n får gärna vänta tiden ut. Jag vet inte om jag är redo. Varken vad det gäller att förbereda och göra alla inköp eller rent psykiskt. Fast det blir man kanske aldrig, eller? Inte helt misstänker jag...

Vecka 36 +2

noreply@blogger.com (MochM) — Sat, 01 Aug 2009 12:36:00 +0000

Igår var vi hos semesterbarnmorskan som mätte magen och tyckte Knodden verkade vara alldeles lagom stor där inne. 1 cm har magen växt sen sist. Och h*n har vänt sig! Och fixerat sig. För att vara alldeles säker tog hon ett snabbt ultraljud och visst är det huvudet ner och fötterna upp. Skönt!

Jag har fått fruktansvärt ont över naveln och var i torsdags till och med osäker på om det var så att liten var på väg ut. Men det är liksom fel plats för värkar tyckte jag. Precis som barnmorskan som berättade att man kan få som ett blåmärke på insidan av naveln, eftersom huden där är så ömtålig. När Knodden sen rör sig gör det såklart skitont. Skönt att veta att det, som vanligt, bara är normalt!

Vecka 36 +0

noreply@blogger.com (MochM) — Thu, 30 Jul 2009 16:07:00 +0000

Fyra veckor kvar. Jag blir lika chockad varje torsdag. Nu är det snart dags. Som Fertilitetsturisten skriver, kommer man ens förstå innan det blir verklighet? Förmodligen inte.

Några saker jag ser fram emot efter förlossningen, förutom att välkomna vår minst sagt efterlängtade nya familjemedlem såklart:

* Dricka Coca Cola

* Använda jeans

* Ligga på mage

Jag har ju skippat koffeinet under graviditeten, men av någon konstig anledning har jag, som inte är en läskdrickare i vanliga fall, fått ett enormt sug efter Coca Cola. Jag är evigt trött på leggings och även om jag inte brukar sova på mage, saknar jag att bara kunna ligga på den. Och läsa typ. För det är som du ser på veckans magbild helt omöjligt nu:

Vecka 36

Vecka 35 +4

noreply@blogger.com (MochM) — Mon, 27 Jul 2009 09:40:00 +0000

Bara häromdagen sa jag till M "tänk vad ren min kropp måste vara nu, varken alkohol, koffein, nikotin eller ens en värktablett sen i slutet av november". Jag la av med allt när vi började med sprutorna.

Knappt hade jag sagt det förrän vi satt hos läkaren som efter att ha kikat på mitt fästingbett skrev ut penicillin åt mig för säkerhets skull. Utifall att det skulle vara Borrelia. 60 tabletter på 10 dagar ska jag knapra. 2 stycken morgon, middag och kväll. Så var det med den rena kroppen. Men hellre lite Kåvepenin än Borrelia såklart.

Vecka 35 +2

noreply@blogger.com (MochM) — Sat, 25 Jul 2009 10:00:00 +0000

Nytt tillväxt- och flödesultraljud igår samt CTG på "semestersjukhuset". Jag var oerhört nervös innan, men svaren var positiva. Knodden har växt till sig. Till och med lite mer än sin egen låga kurva. Förra gången var h*n ju 23% mindre än snittet, den här gången "bara" 13% mindre. Hjärtfrekvensen var fin och flödet mellan moderkaka och Knodd likaså.

Men varför skulle allt bara vara bra? Nej Knodden som tidigare legat så fint med huvudet nedåt, till och med fixerat sa ju min barnmorska, har nu vänt andra sidan till och ligger i säte.

Det var ju lite tidigt att Knodden var fixerad redan i vecka 31, men då sa min barnmorska att det inte alls var helt ovanligt. "Semesterbarnmorskan" vi träffade förra veckan sa att hon nog inte tyckte att h*n var fixerad utan att huvudet var rörligt och nu på ultraljudet hade h*n alltså vänt sig. Jag berättade om den påstådda fixeringen för läkaren som sa "du det händer nästan ALDRIG att en bebis är fixerad så tidigt som i vecka 31". Trist att få höra att min barnmorska som jag ju litat på haft så fel...

Läkaren sa "jag vet inte hur det är där du bor, men här gör vi vändningsförsök i vecka 36, du får kolla när du kommer hem".

Vändningsförsök. Det är inte kul har jag förstått av dom jag känner som fått göra det. En hel dag av obehagligt knådande av magen. En vän sa dessutom bara för ett litet tag sedan (då när vi fortfarande trodde Knodden var fixerad, annars hade hon nog hållit inne på den här informationen) att hon gjorde vändningsförsök, men att förlossningen sen slutat i akut kejsarsnitt och att hon kände 4-5 andra som varit med om samma sak. Vändningsförsök och sen förlossning med akut kejsarsnitt som resultat. Det känns ju inte så upplyftande direkt.

Så nu snälla Knodden. Vänd dig, vänd dig, vänd dig och fixera!

Jag vet inte om det är inbillning, men sedan igår kväll har sparkarna känts lite annorlunda. Det är som att dom medför ett tryck nedåt. Ett tryck som gör att jag reflexmässigt kniper ihop underlivet. Det kan ju vara att h*n ligger annorlunda, det kan också vara inbillning för att jag vet att h*n ligger annorlunda, eller så vänder h*n på sig eller så... Näe, inte kan det vara på gång nu snart. Det är ju fem veckor kvar. Och enligt beräkningarna igår väger Knodden bara cirka 2,2 kilo och lite mer kött på benen behöver h*n innan h*n får titta ut tycker jag.