Bubbelbakis

Igår hade jag en första helkväll sen vi började vårt IVF-försök i mars. Det blev mycket bubbel vilket var härligt, men det känns idag. Jag är ovanligt bakis och jag som brukar ha hyfsat bra omdöme blev lite väl full. Kroppen hade väl vant sig vid den senaste tidens måttliga alkoholkonsumtion och blev kalas på ett par glas.

Annat märkligt och kroppsligt är att min mens som brukar vara väldigt skonsam och måttlig höll på länge och det kommer fortfarande läskiga och bruna sista-dagen-flytningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska räkna som första mensdagen, det började ju komma lite redan på lördagen (26 maj), men mer rejält på söndagen. Min cykel är 26 dagar så det betyder att jag nu räknar ner till 22 eller 23 maj. Räknar ner till mens. Igen. Blä.

M lagar korv stroganoff till mig. Bra bakismat. Det och en film i soffan blir fint. Och resplaner, vi åker någonstans och tar hand om varandra när det är långhelg vid nationaldagen. Var spelar mindre roll, bara vi får komma bort och göra annat.

Jag har förresten en jobbig dejt jag skjutit på för länge. Vänner med ny bebis. Under tiden vi försökte kändes det inte så jobbigt att träffa smått, men nu är det lite tufft. Hur gör man det lättare? Varför kan jag inte bara vara glad och lycklig för deras skull? Det är jag naturligtvis, av hela mitt hjärta, men den där sorgliga avundsjukan, den där varför-får-aldrig-vi-känslan dyker också upp. Jag hatar den.

Konstigt också, att samma känsla INTE infinner sig på samma sätt då det är en IVF-are som blir gravid. Då blir jag bara genuint lycklig. Det är kanske att jag då också blir hoppfull. Fy så egoistisk man är. Jag är.