Vecka 37+6: Stressa mindre och bli gravid?!

Alla som är (eller har varit) ofrivilligt barnlösa har garanterat hört den kommentaren åtminstone en gång. “Slappna av, stressa ner, sen kommer det gå av sig själv”. Detta från naturligtvis välmenande vänner, men… När man är mitt uppe i det så känns den där kommentaren lite som en smäll på käften. Så det ärmitt fel att vi inte kan få barn? För att jag inte kan slappna av?

I vårt fall är det dessutom så att det finns klarlagda medicinska anledningar till att vi inte kan få barn på sk naturlig väg. Mina äggledare är ihopväxta. Så jag kunde ju slappna av och stressa ner till förbannelse och ändå inte bli med barn.

Även under själva IVF-behandlingarna fälldes denna välmenande kommentar. Och då är det svårt. För att gå igenom IVF är stressigt. Och det är svårt att slappna av. Dels har du pumpat kroppen full med hormoner. Dels är det denna eviga väntan. Veckor av förberedelser med sprayer, sprutor och vagiatorer. Sedan frågan – ska vi få ut några fina ägg? Efter det – ska några ägg bli befruktade? Och till sist – ska embryot som planteras in fästa och bli till ett barn? Jag kan säga att det är två olidliga veckor då man håller sig så länge man kan bara för att sedan gå på toaletten, torka sig, blunda, be en liten bön om att där inte ska finnas något blod på pappret. Sen antingen pusta ut och vänta till nästa toabesök då proceduren upprepar sig – eller… falla ner i det bottenlösa svarta ofrivilliga barnlöshetshelvetet igen.

Försök att inte bli stressad eller spänd av det.

Men så häromdagen postade en vän en artikel på Facebook. En artikel från Norge om en studie publicerad i British Medical Journal, som visar att stress intepåverkar chansen att lyckas med konstgjord befruktning:

“Conclusions: The findings of this meta-analysis should reassure women and doctors that emotional distress caused by fertility problems or other life events co-occurring with treatment will not compromise the chance of becoming pregnant.”

Och jag kan tänka mig att där finns fler med mig som drar en lättnadens suck av den slutsatsen. Det var alltså inte mitt fel att vi inte lyckades de där gångerna våra behandlingar slutade med minus. För tanken har ju såklart funnits där. “Om jag bara… slappnat av… stressat mindre…”

Vecka 37+5: Igångsättning

Sjukhuset idag. Blodtryck bra, men lite blod i urinen. Det har lämnats till labb och förhoppningsvis är det inget allvarligt. "En urinvägsinfektion kanske" sa läkaren. Fast en sådan brukar man ju känna av.

Anledningen att jag var där var för att planera en eventuell tidig igångsättning. Då detta är en IVF-graviditet vill man inte att jag går mer än en vecka över tiden. Precis som i Sverige. Men nu är jag verkligen inbokad på en tidig igångsättning. Vet inte riktigt vad jag tycker om det egentligen...

BF är ju 15 mars. Så den 13:e ska jag in för att "svepa hinnor". Så här står det på Vårdguiden: "Barnmorskan lossar med fingrarna hinnsäcken som barnet ligger i från livmoderväggens nedre del." Enligt läkaren idag brukar förlossningen sedan sätta igång av sig själv inom 48 timmar. Har den inte gjort det är jag inbokad den 16:e för "riktig" igångsättning.

Så om två veckor blir det bebis! Helt säkert. Men förhoppningsvis väljer h*n att titta ut alldeles av sig själv innan det.

Vecka 37+4: Motstridiga fakta om stödstrumpor

Får fotvård varannan månad. Var där i morse. Han ville inte fila ner alltför mycket, då det behövs lite "padding" som han uttryckte det. För alla extrakilon.

Sen konstaterade han att mina fötter är väldigt svullna.

"Jag använder stödstrumpor när vi är ute och går" sa jag.

"Mhmm..." sa han "tycker du att det fungerar"?

"Sådär" svarade jag "det känns lite bättre ibland".

"Men var försiktig" menade herr Fotvård "ha dom inte på dig för mycket, man säger ju att de ska motverka blodproppar, men man behöver även lite blodcirkulation, så de kan ha motsatt effekt".

Jaha. Konstigt att ingen sagt det.

Vecka 37+0: Veckans mage

Puh. Det känns och syns att den växt rejält sen förra veckan:

Vecka 36+5: Karta på magen

Vid dagens slut är min mage som en karta över matintaget sen morgonkvisten. Allt tycks hamna på kulan. Det får mig att fundera. Ligger allt i knäet annars, eller har jag fått hål i läppen av graviditeten?

Vecka 36+2: Kunglig nedkomst

Nu har jag inte läst de senaste kungliga nyheterna från Sverige, men jag hörde nyss på radion att Karolinska sjukhuset börjat förbereda sig för en kunglig förlossning. Redan...

Då nyheten släpptes sa man ju att barnet skulle födas i mars. Räknade man då lite bakåt visade det sig att om det skulle vara BF 1:a mars så var kronprinsessparet vid offentliggörandet endast i 11:e veckan.

Rätt tidigt. De flesta väntar ju ändå till vecka 12. Det gjorde ju att jag och många med mig gissade på en februaribebis. Att man ljugit lite om nedkomstdatum. Och ovan rapportering får en ju bara att tänka än mer så. Snart är nog h*n här!

Jag gissar på fortsatt kvinnlig tronföljd i Sverige och tippar en liten Ingrid på nästan 4 kilo. Vad tror du?

Vecka 36+1: Veckans mage

Vecka 35+6: Skillnader i jämställdhet

Jag har varit på föräldrautbildning. Mest för att få veta exakt var jag ska bege mig när det är dags, men också för att lära mig lite medicinska facktermer på engelska. Lustgas och slempropp var ju inte direkt glosor som dök upp i plugget.

Det mesta är ju same-same i förfarandet. Förutom att man här behöver ta med sig en himla massa mer själv. Som engångstrosor, bindor och blöjor t ex. Och att pappan till barnet inte är välkommet mer än på vanlig besökstid. Ja förutom under förlossningen förstås. Men stanna över natten när barnet är fött, det kan man glömma såvida man inte föder privat.

Lite hemskt också var att barnmorskan rådde de som planerade att ta taxi till sjukhuset att inte säga att de var på väg till förlossningen vid beställningen. Tydligen hade det hänt flera gånger att taxin då inte dykt upp. För att de tycker det är läskigt eller för att de inte vill smutsa ner sin bil, menade BM. Galet!

Mer galet var att hon tipsade om att ha någon slags plastlakan i sängen när BF närmar sig, "om vattnet går så är det bra" sa hon. Och det är det ju. Men sen fortsatte hon "för när ni kommer hem vill ni ju inte sätta igång och tvätta sängen". Eeehh... Näe. Men när jag kommer hem hoppas jag väl att pappan till barnet, han som inte fått stanna över natten på sjukhuset, ombesörjt den biten. Men något sådant finns knappt på världskartan här.

Trots att det på ytan verkar vara likadant i England och i Sverige, är det stora skillnader i jämställdheten. Här förväntas mamman vara hemma med barnen. Dagis är svindyrt och täcker oftast inte ens en hel arbetsdag i öppettider, så man måste även ha en nanny. Många har inte råd och tycker det är galet att jobba enbart för att betala någon annan att ta hand om ens barn, vilket gör att de istället är hemma till barnet är tre år och får börja "gratisdagis". Tänk då att man har 2 eller kanske 3 barn med ett par års mellanrum. Det slutar lätt med att kvinnan är borta från arbetsplatsen i 6-7 år.

Männen i sin tur är i allmänhet mycket mindre delaktiga i omsorgen av sina barn. Ett exempel är en mamma jag träffade som blev helt chockad då jag berättade att sambon skulle ta med sig dottern hem till Sverige på besök över en helg. "Men vadå" sa hon "ska inte du med"? Det skulle jag inte, varpå hon utbrast "vet du, det skulle jag aldrig våga göra, jag litar inte ens på att sonens pappa klarar av att ge honom frukost själv". Och med tanke på att den här pappan oftast for hemifrån innan sonen vaknat och kom hem efter att han somnat så var det inte ens en överdrift. Hon menade det verkligen.

Vecka 35+4: Stödstrumpor

Sedan ett par dagar tillbaka går jag i stödstrumpor. Föga sexigt, men väldigt effektivt. Känns mycket bättre i svullna benen och fötterna. Men så kalla de blir fossingarna. Brr... Ska bli skönt att om 32 dagar (om bebisen är punktlig) få kasta de här trånga sakerna och få varma slanka fötter igen! :)

Vecka 35+3: Vikten av vikten

Ja den är ju naturligtvis helt oviktig. Egentligen. Vikten. Jag tycker jag är tjockare den här gången, men när jag på IKEA i torsdags ställde mig på en våg (eftersom jag aldrig ägt och aldrig kommer äga en våg själv) visade den 83 kg. Med tunga skor och kläder. Så om man drar av en 2-3 kg är det nog rättvist. Och det är nästan exakt vad jag vägde den här tiden förra graviditeten.

Här har jag bara vägts en enda gång under mina läkarbesök. Det var vid det första då jag redan var i tolfte veckan. Då vägde jag 68 kg. En bra bit över trivselvikten (60-63 till mina 176 cm), men så nådde jag ju aldrig riktigt dit efter dottern fötts (pendlade snarare 65-68). 66-67 någonstans låg den nog då embryot sattes in.

Vilket innebär att jag faktiskt gått upp mindre den här graviditeten. Men slutvikten är densamma. Och det är lite intressant. För min mamma som fött tre barn har sagt just det. Att hon gått upp helt olika med oss tre, men att vågen på nedkomstdatum stannat på ungefär samma siffra. Och då pratar vi rätt rejäla viktskillnader då hon första gången var 17 år och sista 37. Första gången gick hon upp 16 kg, sista 9!

Men det kommer ju vara en lång väg tillbaka efter förlossningen. Dryga 20 kilo som ska bort. Och säg nu ingenting om att det bara rasar när man ammar. För det gäller kanske andra. Inte mig. Tror möjligtvis att det blir lättare den här gången då jag redan är van vid att inte sova. Jag tror att jag liksom nödåt för att få någon slags energi att orka med första gången. Nu är det visserligen dubbelt upp med två barn, men samtidigt har jag lite vanan inne att sova lite och ändå få i mig mat som är någorlunda bra på någorlunda regelbundna tider. Måste ju. Dottern behöver detsamma!

Vecka 35+1: Veckans mage

Vecka 34+5: Ärligt talat

Ultraljudet i fredags visade ju att bebisen vänt sig. Med andra ord försvann alla diskussioner om kejsarsnitt. Precis som de gjort då vi tidigare talat om hur jag sprack förra gången. Enligt läkarna illa, men inte tillräckligt illa för att planera ett kejsarsnitt.

Så det har hela tiden funnits där. I bakgrunden. Kejsarsnittet. Det jag absolut inte vill göra. Jag tror att det måste finnas någon mening med att det lilla barnet ska tryckas ihop och komma ut i världen på just det sk "naturliga" sättet. Jag tror helt enkelt det är hälsosamt.

Ändå. Om jag ska vara helt ärlig. Ändå blev jag litelite uppgiven i fredags då det sista pratet om kejsarsnitt tystnade.

Jag är skräckslagen inför förlossningen. Inför smärtan. Men framför allt inför det som sist kom efter förlossningen. Så ont att jag inte kunde sitta ordentligt på en månad. Så trasigt att jag var tvungen att duscha mig ren efter varje toalettbesök i flera veckor. En smärta som inte avtog, snarare eskalerade. Så efter nästan två veckor ringde jag och sa "något måste vara fel". På BB ville de inte ta emot mig då det gått mer än 10 dagar. Jag hänvisades till MVC. De sa "ring din husläkare, hit får man bara komma när man går här och det gör ju inte du längre då du fött ditt barn". Husläkaren i sin tur hade inte haft något problem med att remittera mig till en gynekolog - första lediga tiden, 2 månader senare... Gynakuten, rekommenderades jag. Med en nyfödd? Jag tror inte det. Jag bröt fullkomligt ihop och sambon tog tag i det hela. Ringde runt till varenda privata gynekolog vi kunde hitta och till slut fick vi en tid. In i bilen. Snabbt dit. Dottern somnade. Lätt panik ändå som nyblivna föräldrar. Hur gör man? Sambon cirklade med bilen så dottern skulle fortsätta sova medan jag rusade upp till farbror gynekolog. Som sa. "Ja det ser ju ut som köttfärs här, men det är fantastiskt vilket läkkött det är i underlivet, du kommer bli helt bra". Som köttfärs. Kul... Var det verkligen en nödvändig liknelse, kan man undra?

Åtta veckor senare på återkontrollen hade det mycket riktigt läkt. Nästan hela vägen. Ett av stygnen hade släppt så det bildats en flik. "Den kan du operera bort om den stör dig" sa barnmorskan. Som också ursäktade sig över att jag inte fått komma dit när jag behövde. "Du skulle ringt direkt till mig" sa hon.

Så nej. Jag vill inte göra ett kejsarsnitt. Men jag ser heller inte fram emot det där igen. Det behöver inte bli så. Jag vet. De kommer göra allt för att undvika. De kommer till och med klippa mig i underlivet om det behövs för att jag ska slippa spricka på samma sätt en gång till. Men ändå. Vetskapen att det kan bli så. Den räcker för att något litet långt inne i mig tänkte "ånej" när kejsarsnittet suddades ut från kartan.

Vecka 34+1: Ultraljud

När vi väntade dottern var man orolig att hon var för liten. I vecka 33 beräknades hon väga 1650 gram när det ”normala” var 2100.

Den här bebisen är inte liten. På kurvan typ. Idag, i vecka 34, fick vi under ett ultraljud siffran 2400 gram (plus minus 25% tar de i med också, hoppas på minus…). Sex veckor kvar. Och de sista veckorna kan liten gå upp 200 gram i veckan. 1200 till alltså. Och vi har 3600. Ponera sen att felmarginalen är på plussidan. Då har vi plötsligt 4200… Hjälp!!!

Men man ska väl tänkta halvfullt och inte halvtomt och få ihop matematiken till prick 3000 gram istället. Precis som storsyrran (hon vägde 2993 gram då hon föddes).

Vidare visade dagens ultraljud att h*n nu vänt sig. Inget mer ligga på tvärsen utan som sig bör, med huvudet nedåt. Fast där finns inga garantier för att h*n ligger kvar så. Tydligen har jag aningens mer fostervatten än normalt, vilket gör det lättare för bebisen att kullerbytta runt där inne. Men ändå inte så mycket att där finns anledning till oro. Troligtvis ligger h*n kvar som h*n ska tills det är dags att titta ut. Om sisådär 41 dagar!

Vecka 34+1: Veckans mage

Det får bli en påklädd variant den här veckan också. Ska hasta iväg på ultraljud strax. Är väldigt förväntansfull. Hur ser det ut där inne? Ligger bebisen fortfarande på tvärsen? Hur stor är h*n? Återkommer med svar!

Vecka 33+6: Hej tjockis!

De orden möttes jag av igår när jag träffade en vän jag umgås med ofta. Som vet om att jag tycker det här med att bli enormt stor är jobbigt. Hon är själv helt annorlunda. Fick visst en liten nätt kula och kände sig vackrast i världen som gravid.

"Hej tjockis". But why? Nu hade vi haft en riktigt risig natt hemma, med påföljande överkänslig dag för egen del kanske. Men ändå. Varför ens försöka skoja om det? När man vet?

Den här vännen och hennes man försöker just nu få syskon. En sekund tänkte jag igår att det skulle vara samma sak om jag sa "vad sur du är, har du mens eller"? Fast det är förstås. Det är mycket värre (dessutom är det ett uttryck jag överhuvudtaget a-l-d-r-i-g skulle använda). Men just då. I min bitterhet. Då tänkte jag så. Dumma jag.