Flyttkort

Vilken resa det här har varit. En resa med lyckligt slut. En resa med fantastiska reskamrater, tack alla som tittat in här, som kommenterat, som stöttat, som förstått. Jag är er evigt tacksam. Det har varit ett stöd som betytt mer än någon kanske förstår. Att kunna vädra ALLT med människor som verkligen förstår. Som varit/är med om samma sak. Hur mycket IRL-när-och-käras support än betyder kan den som inte varit där vi varit/är riktigt förstå. Inte fullt ut. Det förstod jag själv inte förrän jag själv stod där, i provrörsbefruktningsland.

Med allra största sannolikhet blir det ett syskonförsök så småningom, men till dess känns det underligt att bebisblogga här på min IVF-sida. Jag kommer därför avsluta/pausa här. Men jag vill samtidigt bjuda in er alla som stått mig så nära här i cyberspace till min andra blogg. Min icke-anonyma blogg. Min blogg som inte bara handlar om IVF eller bebis, utan även om allt annat som händer där runtomkring. Livet. Typ. Saker jag gillar. 

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet, ni har alla varit underbara och jag kommer fortsätta följa era respektive resor och önskar varenda en på en IVF-resa ett lyckligt slut. 

Jag hoppas vi ses snart, du hittar mig på Queenstreet. 

Varmaste, varmaste kramarna,

Mikaela

BB-väskan

Jag packade den efter konstens alla regler, men jag måste säga att det var väldigt lite i den som användes. Under själva förlossningen var det enda jag (läs M) tog fram yllestrumporna (jodå, jag frös om fossingarna, fick frossattacker emellanåt och svettades inte en droppe...) och ceratet. Och en gång lät jag en Dextrosol smälta på tungan. Mest för att dom fanns där.

Musik, tidningar, böcker var ju helt onödigt. Under förlossningsskedet var det överhuvudtaget inte aktuellt, vem klarar av att läsa under värkar? Och vem bryr sig om musik? Inte jag. Och efteråt, ja då hade vi ju fullt upp med lilltjejen.

Favoritgodis, mat, dryck - ja det är en massa man tipsas att ta med. En massa som bara fick följa med hem igen sen.

Kameran användes förstås och mobilladdaren kom till användning eftersom vi fick stanna i tre dagar på BB.

I klädväg använde jag morgonrocken och tofflorna. Lilltjejen låg naken eller i bara blöjor hela tiden eftersom hon solade bort sin gulsot. Tisha att svettas i, säger folk att man kan ha med. Men vad är det för fel på sjukhusskjortan? Återigen, i det läget - vem bryr sig? Oömma trosor nämns också, men nu är det ju så att jätteblöjan (jo jag vet att man kallar dom bindor, men seriöst - nog är det mer en blöja) man måste ha för efterblödningarna ryms enbart i sjukhusets egna nätengångstrosor.

Necessären hade också kunnat vara betydligt mindre. Tvål och bindor finns ju och mer bryr man sig inte om just då. Så en hudkräm och tandborste hade gott räckt.

Blöjor finns på BB (så första tiden blev utan tygblöjor, nu har vi börjat med dom och ja - än så länge funkar det). Skötprylar likaså.

Så den välpackade väskan hade kunnat vara betydligt lättare. Morgonrock, tofflor, yllestrumpor, cerat, hudkräm, tandborste, kamera, mobiltelefon och laddare samt kläder att fara hem i. Det är vad jag tar med mig om vi har turen att kunna göra om den här resan en dag.

TACK

Tack för alla fina kommentarer. Till er som vill höra om förlossningen, ja jag har ju lovat. Och till er som inte vill veta, sluta läs här, för jag tänker vara brutalt ärlig. 

Det var... smärtsamt. Till en början inte så smärtsamt som jag hade trott, i slutet tusen gånger värre. Men det fanns anledning till det.

Allt började som sagt med slemproppen som gick fredag eftermiddag. Efter det kom sammandragningarna som jag inte visste om de var värkar eller "bara" förvärkar. Allt prat om"du vet när det är dags, du bara vet" kan jag inte skriva under på. Jag visste inte. 

M kom hem med mat, vi såg en film, åt godis och klockade sammandragningar. Eftersom dom inte var så kraftiga så hoppade jag nästan över en del när jag sa till M att klicka på värkmätaren (vi använde en applikation i i-Phonen).

När vi så skulle gå och lägga oss runt ett märkte jag att det kommit blod. Inte så där strimmigt som tidigare under dagen (från slemproppen) utan riktigt blod. Både färskt och gammalt. Vi ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in för koll. Väl där visade det sig att jag hade regelbundna värkar, fyra/fem minuters mellanrum och var öppen en centimeter. Så det jag hoppade över att säga till M för att dom inte var så smärtsamma, det var värkar.

Vi fick stanna för observation en timme, sen skickades vi hem en stund. Eller vi fick rättare sagt välja och vi valde att åka hem. Jag tyckte det var bättre att den av oss som kunde sova gjorde det. M alltså. Jag vilade och somnade kanske till då och då, men det kändes som att jag vaknade vid varje värk, så ingen sammanhängande sömn direkt.

Vid fem gick jag upp och då gick vattnet varpå värkarna blev... ja om vi säger så här, då VISSTE jag. Tre minuters mellanrum, en minut långa och ajajajajaj. Vi har cirka tre minuters bilfärd till sjukhuset och det kändes FÖR långt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt väljer ett sjukhus som inte är det närmaste. Gör inte det. Det kan aldrig vara värt det...

När vi kom in kopplades CTG in och prover togs. Det visade sig snart att bebisens hjärtfrekvens gick ned när mina värkar eskalerade. Tecken på att navelsträngen på något sätt låg i kläm. Det hela kollades under hela förlossningsskedet, en elektrod sattes fast på bebisens skalle via mig och det togs även prover för att se så hennes blod var ordentligt syresatt, samma väg. Lite märklig känsla.

M fick frukost, jag bara fruktsoppa. Sen var det slut på mat och dryck för min del eftersom ett kejsarsnitt hela tiden fanns med som ett kanske. Emellanåt tänkte jag, och jag skämdes redan där och då när jag tänkte tanken att "ja men säg att det blir kejsarsnitt bara, ta bort smärtan". 

Runt sju fick jag ryggbedövning vilket var en välsignelse. Jag fick en stunds respit och kunde samla krafter. Även lustgasen hjälpte en del.

Vi provade att krysta första gången vid tio, tror jag. På pall, på knä i sängen och i gynställning. Men bebisens huvud kom aldrig riktigt ända ned i bäckenbotten. Stimulerande värkdropp sattes in, men det tyckte bebisen inte heller om. Ryggbedövningen drogs ned, värkdroppet ned och det experimenterades runt lite men det ville sig inte riktigt.

Man ska ju inte vara helt öppen längre än fyra timmar, så vid tolv var det dags. Bebisen måste ut. Jag trodde jag skulle bli ivägrullad till operation och trots att jag tidigare tänkt "ta ut, ta bort smärtan" blev jag då förtvivlad över tanken på kejsarsnitt. Så skulle det ju inte vara.

Men först ville läkaren försöka sugklocka. 12:09 ökade man på det värkstimulerande droppet, ordentliga krystvärkar satte igång och efter fyra drag med sugklockan kom hon äntligen, bara nio minuter senare. 

Det var så märkligt. Innan hon kom, när hon var nästan ute, fast innan man sett något huvud, då kändes det som att hon var halvvägs ute. Som att jag hade en bebis som satt fast vid midjan i mitt underliv. Och du kan ju tänka dig hur FÖR STOR en bebis känns för det utrymmet. Någon gång här kom mina avgrundsvrål. Jag hade ont i halsen. Barnmorskan sa "spar kraften till krystandet istället", men det gick bara inte att vara tyst. På samma sätt som det inte gick att sluta krysta när läkaren sa till mig att jag måste. Jag förstod att gör jag inte det nu, så kommer jag spricka. Ordentligt. Det är därför hon säger till mig. Men dom kom liksom som kramper, det var omöjligt att hålla tillbaka. 

En alldeles blå bebis lades på min mage. Förmodligen bara i någon minut, men det kändes som en evighet. Barnläkaren fanns på plats och först när dom skulle ta ut henne för kontroll kom jag på att fråga "är det en flicka eller en pojke". En flicka. Hon behövde lite hjälp med första andningen men var efter 1 minut helt bra. M var med henne där ute och kom sen in till mig där jag väntade på efterbörden. Den fick krystas ut någon kvart senare. 

Läkaren ville sy mig under operation eftersom man inte visste hur ändtarmen påverkats. Och eftersom hon fick tas med sugklocka hade jag inte tänjts ut på samma sätt som man vanligtvis gör. Bristningen gick långt in och krävde många stygn, men visade sig inte ha påverkat ändtarmen. Tack och lov. Men det gör ont. Fortfarande. Och kommer så göra länge känns det som. Jag måste duscha av mig varje gång jag varit på toaletten, har svårt att sitta och jag undrar om jag någonsin vill se hur jag ser ut där nere igen... 

Vid sex var operationen klar, då hade M och lilltjejen redan flyttat in i vårt familjerum på BB. Där fick vi stanna till igår i och med att hon visade sig ha gulsot. Hon blev ordinerad sollampa och nu är värdena mycket bättre och vi är hemma. 

Jag tillhör inte dom som kan säga "direkt efter tänkte jag, det här gör jag om imorgon om så behövs". Jag tänker förstås "det här underverket är värd all smärta" när jag tittar på vår dotter, men det gjorde ont. Oj vad det gjorde ont. Fast det är klart. Kan vi få syskon går jag naturligtvis igenom det hela igen utan att tveka. 

Och här är hon. Vår dotter, en liten tjej som vägde knappa 3 kilo när hon kom till världen i lördags:

Det kom en liten flicka

I lördags runt lunch kom hon. Underverket. Hon fick förlösas med sugklocka och vi var kvar på BB till idag. Nu hemma och myser. Skriver mer sen! Lovar!