söndag 25 mars 2012

Förlossningsberättelse och fortsättning följer

Ja hur var det nu. I förra veckan. Då lillasyster kom till världen. Det känns redan som länge sen. Fast samtidigt som igår.


Vattnet gick som sagt då jag nyss passerat 40-veckorsstrecket. Halvett på natten på BF. Jag gick ner till sjukhuset, blev kollad med CTG osv och blev hemskickad. "Kom tillbaka när det är igång, eller om det inte startat inom 18 timmar för då behöver du få antibiotika".

Väl hemma fortsatte värkarna, men precis som med storasyster var de väldigt lindriga. Jag kunde sova genom en del av dom men kände mig väl inte direkt utsövd när jag vaknade på morgonen. Värkarna fortsatte på rätt oregelbunden basis. Jag tyckte ändå det var bäst att ringa vännerna som lovat ha storasyster under tiden vi var på BB. De hämtade henne vid niotiden, sambon cyklade till jobbet och hämtade datorn och jag la mig i sängen och såg ett avsnitt på en TV-serie jag följer. Värre än så var inte värkarna.

Vid elva började de dock intensifieras. Jag sa till sambon att det nog var dags att ladda lite kolhydrater och vi kokade pasta till lunch. Halvvägs genom måltiden kände jag att nu kan vi inte vänta längre. Värkarna var då sådär som de säger att de ska vara när man åker in. Så smärtsamma att jag var tvungen att lägga allt mitt fokus på dom för att klara mig genom. De kom med cirka fyra minuters mellanrum så vi hämtade väskan och promenerade ner mot sjukhuset. Det ligger bara fem minuters promenad bort. I vanliga fall. Den här gången gick det lite långsammare. Värkarna däremot kom snabbare. Mellan 2-3 minuter klockade jag dom till på vägen.

Sköterskan som tog emot oss på sjukhuset var väldigt sävlig och verkade inte alls fatta att jag nog kommit en bit i mitt värkarbete. Jag fick lämna urinprov och blev uppkopplad på CTG. "Jag återkommer om en halvtimme" sa hon. Sen låg jag där och hörde henne snicksnacka med kollegor och beställa en efterrätt av någon som skulle till cafeterian. Det kändes som att CTG-banden satt jättehårt och mina värkar blev bara värre. Till slut hörde även sköterskan det och kom in och tittade till mig. Varpå hon snabbt såg till att ett förlossningsrum blev ledigt. När jag fått en sjukhusrock och skulle förflyttas kände jag att krystvärkarna var på väg. Sköterskan beordrade in en rullstol men till slut lyckades jag gå nerför korridoren ändå mellan två värkar.

Det första jag sagt när jag kom in var "jag vill ha Epidural". Och det första barnmorskan i förlossningsrummet sa när jag kom in var "du kommer inte hinna få Epidural, du är fem centimeter öppen och det här barnet kommer snart". Då började jag gråta. Sa "jag klarar inte det här". Tänkte att jag ville lämna min kropp och låta något slags överjordiskt klara av det där otänkbara, undrade varför jag inte svimmade av smärta så jag bara kunde få vila en stund. Jag andades lustgas som om mitt liv hängde på det, men jag måste säga att lustgas knappast hjälpte mig mot smärta. Däremot fick den mig att slappna av mer mellan värkarna. De få ögonblicken mellan...

Sen kom dom. Krystvärkarna. Ordentligt. Det gjorde sjukt ont. Jag grät. Jag sa till sambon "jag vill inte, jag kan inte". Alla hejade på. "Du är så duktig". Det där biter inte på mig. Jag är dålig på att ta till mig sådan pepping. Det enda jag tänker är "det där säger du till alla, egentligen är jag inte bättre eller sämre än någon annan så sluta att bullshitta mig nu". Dumt, jag vet. Men så är det.

Jag försökte lyssna. Fokusera på vad barnmorskan sa. Sa till henne att om hon behöver klippa mig så säg inte när du gör det. Sluta skrika och för energin till krystandet. "Tryck som att du ska bajsa" skrek barnmorskan. Och jag tog i. Och tog i. Och tog i. Och hörde "jag ser huvudet, snart är er baby här". Men när. Tänkte jag. Jag klarar inte. Det går inte. Så tog jag i igen. Och det gjorde obeskrivligt ont. Och det kändes som med storasyster. Som att jag hade ett barn som satt fast vid midjan i mitt underliv. "En gång till" skreks det. Och jag tog i. En gång till. Och sen. Sen låg hon där. Blå. På min mage. "Såg du vad det var" sa sambon. Jag hade inte sett. "Det är en tjej" sa han.

Tolv blev vi inskrivna på sjukhuset. Halvett kom vi in i förlossningsrummet. Tio-i-två var lillasyster ute.

Men smärtan var kvar. Jag fick en spruta för att påskynda livmoderkakan. Barnmorskan klippte navelsträngen och drog sen i andra änden för att få ut placentan och det sa "snapp" och den gick av. Läkare tillkallades och jag fick veta att jag måste opereras för att få ut den. Dropp sattes in. Jag fick höra om allt som skulle kunna hända och sen fick jag skriva på ett papper att jag gick med på att opereras. Men så tittade läkaren en sista gång. Då hade det gått cirka 45 minuter. Hon sa "andas lustgas och krysta en gång till". Och sen. Plupp. Den kom. Och jag mådde plötsligt mycket bättre.

Sen syddes jag ihop. De hade inte klippt mig. Och jag hade inte inte spruckit så mycket som sist. Då klassades det som tredje gradens sprickning, denna "bara" andra gradens.

Jag sa till sambon "det här är fantastiskt, men inte igen". Men det slår mig flera gånger om dagen fortfarande att vi gjorde det. Vi klarade det. Jag klarade det. Jag födde en dotter utan Epidural. Det har såklart massor gjort före mig, men jag hade aldrig trott jag skulle greja det.

Nu fortsätter vi som tvåbarnsfamilj. Vi fick äntligt komma hem efter lite dramatik på sjukhuset. Dottern fick gulsot, blev uttorkad och hade lågt blodsocker och blev inlagd på Neonatalavdelningen några dygn. Men nu är vi hemma. Och vi är lyckliga. Vi och våra fina tjejer.

Tack till dig som följt mig här. Och tack för alla gratulationer. Ni är bäst! Nu gör jag som sist och pausar. Förmodligen för att inte komma tillbaka. Inte hit. Vår IVF-resa är över. Men du får gärna följa med mig på resten av resan. Livet. Du hittar mig på Queenstreet.

Varma kramar, Mikaela

tisdag 20 mars 2012

Söta systrar

Hon kom som beräknat, 15 mars. Punktlig minsann. Snabbt gick det också. Så snabbt att ingen Epidural hanns med (lovar mer detaljerad förlossningsberättelse senare). Men det tog tid innan vi blev utskrivna från sjukhuset. Precis som sin syster fick hon gulsot. Det gjorde att hon åt dåligt och hon blev till slut inskriven på Neonatalavdelningen. Det var ett par jobbiga och läskiga dygn, men nu är vi hemma. Hela familjen. Tänk, vi har två döttrar!



torsdag 15 mars 2012

Vecka 40+0: BB

Sista magbilden får man hoppas. Vid den här tiden nästa vecka hoppas jag att familjen blivit en medlem större.


I natt gick vattnet. Eller åtminstone en hel del vatten. Punktligt som bara den då klockan nyss passerat midnatt. En halvtimme in på BF. Jag hade haft relativt regelbundna sammandragningar under kvällen, mellan ca 20-22, men sen tog jag en dusch och det la sig. Tills vattnet gick 00.30.

Vi bor precis runt hörnet från sjukhuset så jag gick ner medan sambon var kvar hemma med dottern. Synd att slita upp henne innan man vet om det är skarpt läge, tänkte vi.

CTG gjordes och prover togs. Allt såg normalt ut, bebisens hjärta slog som det skulle, jag hade milda och regelbundna sammandragningar ungefär var 3-4 minut och jag var knappt öppen. En fingerspets fick barnmorskan in. Så jag blev hemskickad för att sova och komma tillbaka när värkarna satt igång mer.

Sedan dess har jag sovit i femminuterspass. Värkarnas ihärdighet kommer och går men de är inte värre än tusen gånger menssmärtor än. Bebisen rör sig och mer vatten har gått. Vid halvfem fick jag aprikost slem på pappret när jag kissade så jag ringde in. Jag skulle höra av mig vid blödning, vid minskade fosterrörelser eller vid oro. Men det där klassades inte som blod, sa barnmorskan och jag kunde gå och lägga mig igen.

Nu bara väntar jag. Sambon har cyklat till jobbet för att hämta datorn så han kan jobba hemifrån och goda vänner har hämtat dottern. Känns skönt att inte behöva oroa sig över den biten. Att hon ska se mig ha jätteont. Att veta att hon har det bra och är med sina största idoler (vännernas barn som är 6 och 8 år).

Det är lite svårt att fokusera. Och svårt att förstå att det kan vara så här också. Med dottern gick ju allt så himla snabbt. Slemproppen gick strax efter lunch. Jag hade milda sammandragningar och värkar på kvällen. Vid fem gick vattnet och då gjorde det sådär dödsont. In till sjukhuset och vid lunch var hon ute. Nu känns det liksom som jag haft "småvärkar" (som såklart gör förbannat ont de med, men inte så där nu-föder-jag-snart-ont) i en halv evighet. Även om det bara varit i snart 14 timmar.

Hoppas bebis kommer under dagen. Har inget hänt vid 18.30 ikväll ska jag åka in och få antibiotika. Vad som väntar efter det vet jag inte riktigt. Men jag hoppas jag inte behöver få reda på det heller. Kom nu lillbebben!

söndag 11 mars 2012

Vecka 39+3: Bebis i sikte?

Min gissning förra söndagen, att bebisen skulle vara här inom en vecka, ser ut att vara en felgissning. För än så länge händer det inte mycket. Eller alltså det händer som det gjort en dryg vecka nu. Tryck nedåt, sammandragningar och märkliga flytningar (läs geléklumpar...).


Fyra dagar kvar till BF. Ska det bli en 40+2 den här gången också?

fredag 9 mars 2012

Vecka 39+1: Veckans mage

Himla tjusigt med ryggsupport och allt...

torsdag 8 mars 2012

Vecka 39+0: Igångsättning flyttad

Var hos MVC igår och berättade om min tveksamhet inför den planerade väldigt tidiga igångsättningen. De höll med mig och lovade kolla upp och återkomma. Idag gjorde de det. De hade pratat med ansvarig läkare som inte hade några problem med att skjuta på det hela en vecka. Det betyder dessutom att jag kan svepa hinnorna på MVC, de är tydligen inte tillåtna att göra det före vecka 40 och jag var inbokad att göra det vecka 39+6.


Nu ska jag till MVC nästa vecka på checkup, sen om det inte satt igång av sig själv sveper de hinnorna vecka 40+6 och om bebisen fortfarande inte vill komma ut av sig själv är igångsättning bokad till vecka 41+1. Känns lagom tycker jag.

onsdag 7 mars 2012

Vecka 38+6: Tvillingar

Farbror på tunnelbanan igår:

"Ska du ha tvillingar?"
Hrmmff....

tisdag 6 mars 2012

Vecka 38+5: En eftermiddag med CTG

Igår fyllde sambon jämna tal. 40. Han var ledig och jag och dottern hade planerat heldag. Rätt lugn sådan i och för sig med tanke på mitt tillstånd. Mysfrukost hemma, ansiktsbehandling och massage, lunch på fin restaurang med utsikt över stan, eftermiddagspromenad förbi några av stans landmärken för att till sist landa hemma i soffan. Dit skulle hämtlibanesiskt komma, sa jag. Men egentligen var 20 av våra vänner hitbjudna med ungefär lika många barn. Smörgåstårta och champagne var beställt.


Så när morgonen kom. Kom även en hel del vatten. I trosan... Kanske bara en flytning tänkte jag, men oroade mig ändå litelitegrann då det var så mycket att jag var tvungen att byta underkläder.

Dagen fortlöpte. Sambon överraskades. Det var lyckat. Men lagom till eftermiddagspromenaden hade jag stressat upp mig över det där eventuella vattenläckaget att jag åtminstone ringde min barnmorska. Hon sa "var det en klar vätska"? Och det var den. Det mesta av den. Där var lite klet i mitten, visst, men resten - klart som korvspad. "Då tycker jag du ska åka in och kolla" sa hon.

Sagt och gjort. Vi tog en taxi till sjukhuset. Jag åkte upp på förlossningen och sambon och dottern gick hem. Ticktack. Snart skulle gästerna komma. Ticktack. Till slut blev jag uppkopplad till en CTG-maskin. "Du får ligga här i 20 minuter" sa sköterskan. Klockan var då tio-över-fem. Klockan sex väntades gästerna. Kvart-över var maten beställd till. Ticktack. Tiden gick. Halvsex. Ingen sköterska. Ticktack. Var är min telefon. Där borta... Jag når inte. Räcker sladdarna. Kommer de sitta kvar om jag rör mig. Finns det något långt jag kan peta hit väskan med. Nej. Nej. Och nej. Tick tack. Jag låg och formulerade SMS-en till vännerna i huvudet. "Korven till barnen finns under morötterna i kylskåpet, juicen bakom mjölken, skumpan kommer S med, glas i översta skåpet, papptallrikar och korvbröd i en påse i skåpet under micron, maten kommer kvart-över-sex - kan någon komma upp hit och hämta pengar till den". Osv...

Kvart-i-sex kom sköterskan. "Oj förlåt, jag har inte glömt dig". Hon tittade på CTG-remsan och frågade "känner du de här regelbundna sammandragningarna". Jodå. Det gjorde jag. "Ungefär så var det när det satte igång med dottern också" förklarade jag. "Jag känner, men det gör inte ont, det började det göra först när vattnet gick och vi åkte in". "Och hur mycket öppen var du då" undrade sköterskan. "Fem centimeter".

"Oj..." sa hon. Det är bäst vi tittar. Så en snabb vaginal undersökning som konstaterade att jag inte var öppen alls, men att jag har... mycket rikliga flytningar! Haha! Inget vatten alltså. Men eventuellt en svampinfektion. Prover har skickats.

Och jag skickades hem. I sista sekund. Såg vännerna som samlats utanför vårt hus och smet förbi. In till sambon som förstås blev lättad att se mig. Bara för att sen bli chockad och överraskad när libaneshämtmaten inte var mat utan goda vänner som brast ut i sång!

söndag 4 mars 2012

Vecka 38+3: Det trycker på...

...nedåt. Och det smärtar emellanåt. Men det är inte igång än. Gissar dock att h*n är här inom en vecka!

lördag 3 mars 2012

Vecka 38+2: Bebis imorgon?

Ja det kan bli så. För i natt kände jag exakt så som jag gjorde natten innan vi åkte in till BB och födde vår dotter. Det är ju fördelen med en blogg. Man kan gå tillbaka och se när vad hände. Jag hade visserligen liknande känslor redan en dryg vecka tidigare, sedan ett par gånger till innan det var sådär som det kändes i natt. "Som mensvärk gånger hundra" skrev jag då. Det plus ett enormt tryck nedåt.

Nu har jag ju varit rätt otålig på grund av foglossningen, jag vill gärna att bebisen kommer någongång. Men kanske inte just i natt. Helst inte före tisdag faktiskt. Sambon är nämligen bortrest till imorgon kväll. En födelsedagsresa (dock inte längre bort än att han kan sätta sig i en taxi och vara här på en dryg timme). För på måndag fyller han jämt. Och det vore ju kul att få hinna göra alla de överraskningsgrejer jag och dottern planerat åt honom.

Kanske är det "bara" så att bebin fixerade sig igår. För visst ser det ut som att den här kulan trillat ner lite?