söndag 6 september 2009

Flyttkort

Vilken resa det här har varit. En resa med lyckligt slut. En resa med fantastiska reskamrater, tack alla som tittat in här, som kommenterat, som stöttat, som förstått. Jag är er evigt tacksam. Det har varit ett stöd som betytt mer än någon kanske förstår. Att kunna vädra ALLT med människor som verkligen förstår. Som varit/är med om samma sak. Hur mycket IRL-när-och-käras support än betyder kan den som inte varit där vi varit/är riktigt förstå. Inte fullt ut. Det förstod jag själv inte förrän jag själv stod där, i provrörsbefruktningsland.


Med allra största sannolikhet blir det ett syskonförsök så småningom, men till dess känns det underligt att bebisblogga här på min IVF-sida. Jag kommer därför avsluta/pausa här. Men jag vill samtidigt bjuda in er alla som stått mig så nära här i cyberspace till min andra blogg. Min icke-anonyma blogg. Min blogg som inte bara handlar om IVF eller bebis, utan även om allt annat som händer där runtomkring. Livet. Typ. Saker jag gillar. 

Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet, ni har alla varit underbara och jag kommer fortsätta följa era respektive resor och önskar varenda en på en IVF-resa ett lyckligt slut. 

Jag hoppas vi ses snart, du hittar mig på Queenstreet

Varmaste, varmaste kramarna,
Mikaela

lördag 5 september 2009

BB-väskan

Jag packade den efter konstens alla regler, men jag måste säga att det var väldigt lite i den som användes. Under själva förlossningen var det enda jag (läs M) tog fram yllestrumporna (jodå, jag frös om fossingarna, fick frossattacker emellanåt och svettades inte en droppe...) och ceratet. Och en gång lät jag en Dextrosol smälta på tungan. Mest för att dom fanns där.


Musik, tidningar, böcker var ju helt onödigt. Under förlossningsskedet var det överhuvudtaget inte aktuellt, vem klarar av att läsa under värkar? Och vem bryr sig om musik? Inte jag. Och efteråt, ja då hade vi ju fullt upp med lilltjejen.

Favoritgodis, mat, dryck - ja det är en massa man tipsas att ta med. En massa som bara fick följa med hem igen sen.

Kameran användes förstås och mobilladdaren kom till användning eftersom vi fick stanna i tre dagar på BB.

I klädväg använde jag morgonrocken och tofflorna. Lilltjejen låg naken eller i bara blöjor hela tiden eftersom hon solade bort sin gulsot. Tisha att svettas i, säger folk att man kan ha med. Men vad är det för fel på sjukhusskjortan? Återigen, i det läget - vem bryr sig? Oömma trosor nämns också, men nu är det ju så att jätteblöjan (jo jag vet att man kallar dom bindor, men seriöst - nog är det mer en blöja) man måste ha för efterblödningarna ryms enbart i sjukhusets egna nätengångstrosor.

Necessären hade också kunnat vara betydligt mindre. Tvål och bindor finns ju och mer bryr man sig inte om just då. Så en hudkräm och tandborste hade gott räckt.

Blöjor finns på BB (så första tiden blev utan tygblöjor, nu har vi börjat med dom och ja - än så länge funkar det). Skötprylar likaså.

Så den välpackade väskan hade kunnat vara betydligt lättare. Morgonrock, tofflor, yllestrumpor, cerat, hudkräm, tandborste, kamera, mobiltelefon och laddare samt kläder att fara hem i. Det är vad jag tar med mig om vi har turen att kunna göra om den här resan en dag.

onsdag 2 september 2009

TACK

Tack för alla fina kommentarer. Till er som vill höra om förlossningen, ja jag har ju lovat. Och till er som inte vill veta, sluta läs här, för jag tänker vara brutalt ärlig. 

Det var... smärtsamt. Till en början inte så smärtsamt som jag hade trott, i slutet tusen gånger värre. Men det fanns anledning till det.

Allt började som sagt med slemproppen som gick fredag eftermiddag. Efter det kom sammandragningarna som jag inte visste om de var värkar eller "bara" förvärkar. Allt prat om"du vet när det är dags, du bara vet" kan jag inte skriva under på. Jag visste inte. 

M kom hem med mat, vi såg en film, åt godis och klockade sammandragningar. Eftersom dom inte var så kraftiga så hoppade jag nästan över en del när jag sa till M att klicka på värkmätaren (vi använde en applikation i i-Phonen).

När vi så skulle gå och lägga oss runt ett märkte jag att det kommit blod. Inte så där strimmigt som tidigare under dagen (från slemproppen) utan riktigt blod. Både färskt och gammalt. Vi ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in för koll. Väl där visade det sig att jag hade regelbundna värkar, fyra/fem minuters mellanrum och var öppen en centimeter. Så det jag hoppade över att säga till M för att dom inte var så smärtsamma, det var värkar.

Vi fick stanna för observation en timme, sen skickades vi hem en stund. Eller vi fick rättare sagt välja och vi valde att åka hem. Jag tyckte det var bättre att den av oss som kunde sova gjorde det. M alltså. Jag vilade och somnade kanske till då och då, men det kändes som att jag vaknade vid varje värk, så ingen sammanhängande sömn direkt.

Vid fem gick jag upp och då gick vattnet varpå värkarna blev... ja om vi säger så här, då VISSTE jag. Tre minuters mellanrum, en minut långa och ajajajajaj. Vi har cirka tre minuters bilfärd till sjukhuset och det kändes FÖR långt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt väljer ett sjukhus som inte är det närmaste. Gör inte det. Det kan aldrig vara värt det...

När vi kom in kopplades CTG in och prover togs. Det visade sig snart att bebisens hjärtfrekvens gick ned när mina värkar eskalerade. Tecken på att navelsträngen på något sätt låg i kläm. Det hela kollades under hela förlossningsskedet, en elektrod sattes fast på bebisens skalle via mig och det togs även prover för att se så hennes blod var ordentligt syresatt, samma väg. Lite märklig känsla.

M fick frukost, jag bara fruktsoppa. Sen var det slut på mat och dryck för min del eftersom ett kejsarsnitt hela tiden fanns med som ett kanske. Emellanåt tänkte jag, och jag skämdes redan där och då när jag tänkte tanken att "ja men säg att det blir kejsarsnitt bara, ta bort smärtan"

Runt sju fick jag ryggbedövning vilket var en välsignelse. Jag fick en stunds respit och kunde samla krafter. Även lustgasen hjälpte en del.

Vi provade att krysta första gången vid tio, tror jag. På pall, på knä i sängen och i gynställning. Men bebisens huvud kom aldrig riktigt ända ned i bäckenbotten. Stimulerande värkdropp sattes in, men det tyckte bebisen inte heller om. Ryggbedövningen drogs ned, värkdroppet ned och det experimenterades runt lite men det ville sig inte riktigt.

Man ska ju inte vara helt öppen längre än fyra timmar, så vid tolv var det dags. Bebisen måste ut. Jag trodde jag skulle bli ivägrullad till operation och trots att jag tidigare tänkt "ta ut, ta bort smärtan" blev jag då förtvivlad över tanken på kejsarsnitt. Så skulle det ju inte vara.

Men först ville läkaren försöka sugklocka. 12:09 ökade man på det värkstimulerande droppet, ordentliga krystvärkar satte igång och efter fyra drag med sugklockan kom hon äntligen, bara nio minuter senare. 

Det var så märkligt. Innan hon kom, när hon var nästan ute, fast innan man sett något huvud, då kändes det som att hon var halvvägs ute. Som att jag hade en bebis som satt fast vid midjan i mitt underliv. Och du kan ju tänka dig hur FÖR STOR en bebis känns för det utrymmet. Någon gång här kom mina avgrundsvrål. Jag hade ont i halsen. Barnmorskan sa "spar kraften till krystandet istället", men det gick bara inte att vara tyst. På samma sätt som det inte gick att sluta krysta när läkaren sa till mig att jag måste. Jag förstod att gör jag inte det nu, så kommer jag spricka. Ordentligt. Det är därför hon säger till mig. Men dom kom liksom som kramper, det var omöjligt att hålla tillbaka. 

En alldeles blå bebis lades på min mage. Förmodligen bara i någon minut, men det kändes som en evighet. Barnläkaren fanns på plats och först när dom skulle ta ut henne för kontroll kom jag på att fråga "är det en flicka eller en pojke". En flicka. Hon behövde lite hjälp med första andningen men var efter 1 minut helt bra. M var med henne där ute och kom sen in till mig där jag väntade på efterbörden. Den fick krystas ut någon kvart senare. 

Läkaren ville sy mig under operation eftersom man inte visste hur ändtarmen påverkats. Och eftersom hon fick tas med sugklocka hade jag inte tänjts ut på samma sätt som man vanligtvis gör. Bristningen gick långt in och krävde många stygn, men visade sig inte ha påverkat ändtarmen. Tack och lov. Men det gör ont. Fortfarande. Och kommer så göra länge känns det som. Jag måste duscha av mig varje gång jag varit på toaletten, har svårt att sitta och jag undrar om jag någonsin vill se hur jag ser ut där nere igen... 

Vid sex var operationen klar, då hade M och lilltjejen redan flyttat in i vårt familjerum på BB. Där fick vi stanna till igår i och med att hon visade sig ha gulsot. Hon blev ordinerad sollampa och nu är värdena mycket bättre och vi är hemma. 

Jag tillhör inte dom som kan säga "direkt efter tänkte jag, det här gör jag om imorgon om så behövs". Jag tänker förstås "det här underverket är värd all smärta" när jag tittar på vår dotter, men det gjorde ont. Oj vad det gjorde ont. Fast det är klart. Kan vi få syskon går jag naturligtvis igenom det hela igen utan att tveka. 

Och här är hon. Vår dotter, en liten tjej som vägde knappa 3 kilo när hon kom till världen i lördags:

tisdag 1 september 2009

Det kom en liten flicka

I lördags runt lunch kom hon. Underverket. Hon fick förlösas med sugklocka och vi var kvar på BB till idag. Nu hemma och myser. Skriver mer sen! Lovar!

fredag 28 augusti 2009

BF +1 med slempropp

Slemproppen har gått. Hur fräscht låter det? Haha! Men det är bra. Det betyder att det är på G. Det har börjat. Men det kan ta tid än. Inga direkta värkar utan det är snarare konstant som den grymmaste mensvärken och lite till. 


Det enda vi kan göra är vänta. Jag gör det i soffan. Vilar, tittar lite på TV, beklagar mig över smärtan och försöker äta. Hjälp... hur ska det här gå... 

BF +1

Mensvärk gånger hundra. Ungefär den känslan vaknade jag av vid tvåtiden i natt. Min första tanke? "Varför tvättade jag inte håret igår för, ska jag gå upp och göra det nu..." Haha, knäppt! Jag släppte den tanken rätt snart och blev lite rädd istället. Det fortsatte göra galet ont i ungefär fem minuter, sen somnade jag om. Vaknade av samma känsla vid fem igen, somnade om och nu... Ja nu är det bara lite molande i magen kvar. 


Det borde vara ett tecken tycker jag. Ett tecken på att det händer grejer. Att det inte är så fasligt långt kvar nu. Det hoppas jag. Förvärkar, kan det vara det? Vår BM sa att det är ytterst ovanligt att förstföderskor får förvärkar. Å andra sidan sa hon också att Knodden var fixerad bara någon vecka innan en annan BM konstaterade att h*n låg i säte...

På dagsagendan annars står MVC om en stund och middag med vänner ikväll. Jag har sagt att "jag tror att vi kommer" och samtidigt som jag hoppas att vi kan (några av vännerna är inresta från annan ort och vi ses alldeles för sällan) så hoppas jag att vi blir tvungna att lämna återbud. 

torsdag 27 augusti 2009

BF

Zygoten påminde mig om att, trots att det inte är en helt vanlig dag, så är det ändå torsdag. Sista magbilden. Eller kommer jag hinna en till? Det hoppas jag inte...

Det pratas ju S-formade kroppar i magasin. Att det är det nya svart. No more size zero. Men jag tvivlar på att det är det här dom menar med S-formad kropp!

BF

Inte har det kommit någon Knodd här inte. Sammandragningarna känns fortfarande mer än dom gjort tidigare, men det är ju inga värkar. Det kan det inte vara, inte om alla säger "du vet när det är dags, det gör du bara". Så här lite kan det inte kännas, även om det är märkligt och aningens obehagligt.


Jag har försökt promenera ut rackarn idag, utan resultat. Funderar på att lägga en flaska champagne på kylning, sen ska sex visst vara bra också. Gå i trappor och skura golv tror jag att jag skippar! 

MVC imorgon, sen är jag i stora sjukhusets vård. Vi får se vad dom säger. M har ju gissat på lördag som dagen D, men nu säger han att söndag vore bättre. "Man gör ju inget särskilt ändå på söndagar, så det vore väl bra"

Vilken dag som helst säger jag. Bara det går bra.

Vecka 40 +0

BF. Dock bara sen 50 minuter tillbaka då jag sitter här med datorn i knäet klockan tio-i-ett och funderar över det som känns i magen. Knodden rör sig så det gör ont och emellanåt gör det ont som mensvärk med ett tryck nedåt. Men inte så länge. Eller särskilt mycket. Eller vad är mycket egentligen? Det gör ju ont, men så kort tid att det är hanterbart. 


Det började vid femtiden idag och har hållit på av och till sen dess. Är det på gång nu? Hur ska det egentligen kännas? Är det latensfasen som inletts? Eller är det förvärkar? Har läst allt jag kan hitta om latensfasen men det enda man får veta är typ "det är olika för alla". Inga konkreta exempel. Ingen hjälp.

Det är väl bara till att vänta och se. Är det en lindrig start så är det väl bara att tacka och ta emot. Vi lär bli varse så småningom!

onsdag 26 augusti 2009

Vecka 39 +6

"Jag hoppas vi inte ses mer" sa jag till barnmorskan sist på MVC. Hon hade då precis bokat in en utifall-att-tid till den 28:e, dagen efter BF. Idag känns det som att vi lär ses. Men då blir det sista gången, efter det är jag tydligen i sjukhusets vård. Vi får se vad som händer. Den info jag fått är att jag inte får gå över tiden med mer än en vecka, vilket ju känns skönt.

Ändå tar jag väntan med ro. Jag är inte alltför otålig. Knodden kommer när Knodden kommer. Samtidigt tar det andan ur mig att se bebisräknaren längre ner på sidan. En. Dag. Kvar.

tisdag 25 augusti 2009

Vecka 39 +5

Igår kväll kändes det sådär igen, som att Knodden skulle dyka upp under natten. Men så i morse så vaknade jag och allt var som vanligt.

måndag 24 augusti 2009

Vecka 39 +4

Nu är jag säker. Det går inte att förbereda sig tillräckligt för bebis. När saker strukits från att-göra-listan tillkommer alltid något. Jag har börjat finna mig att det är så.


Men jag har funderat lite på det här som folk kallar "boande". Många pratar ju just om blivande mammor som "boar", som förbereder för bebisens ankomst, som att det vore något djuriskt, instinktivt hos just kvinnor. Tänk det tror inte jag på. Att mammagenen skulle ha något med det att göra. Åtminstone inte i mitt och M:s fall.

Jag tror snarare att det handlar om att vara realistisk. M tänker nog "det där hinner vi sen, det där kan vi fixa när som helst". Medan jag i min tur vill ha allt klart för jag känner på mig att "sen" kommer vara rätt sprängfullt med att ta hand om bebis. Det är ju vad alla säger, att dom tre första månaderna är galna, att dom själva inte minns riktigt varför allt gick i ett, varför maten slevades i stående vid diskbänken, varför det inte fanns någon tid kvar. Men alla säger samma sak. Därför vill jag ha så mycket som möjligt färdigt. Realism, inte modersinstinkt. 

Ett råd jag fick av en vän med sjumånadersbebis förresten. "Kom ihåg att dom tre första månaderna bara är en fas, då är det lättare att ta sig igenom, för hur mysigt det än är så är det jobbigt och ibland övermäktigt"

Och visst är det så med tuffa perioder. Att om man vet att där finns ett slut, så är det lättare att klara det bra. Hon berättade om andra i hennes föräldragrupp som sett på den första tiden med rosafärgade glasögon som istället nästan gått in i väggen när dom insett att allt inte var så enkelt och bara härligt. Utan att omställningen att från att ha varit två, till att bli tre, där den tredje kräver 100% uppmärksamhet, kan tära. 

3 dagar kvar nu. Undras om Knodden tänker komma i tid. Maria gissar på att h*n kommer idag, jag hoppas du har rätt! Jag har gissat på imorgon, mamma på torsdag och M på lördag.

torsdag 20 augusti 2009

Vecka 39 +0

Det där med att Knodden skulle bli tidig tvivlar jag alltmer på. En vecka kvar till BF och magen rör sig åt alla håll och kanter:

Vecka 39

onsdag 19 augusti 2009

Vecka 38 +6

I natt trodde jag faktiskt det skulle hända. Att Knodden skulle komma. 


Det började redan igår eftermiddag med mensliknande smärtor som strålade ned i benen. Knodden var också extremt aktiv och sammandragningarna täta. Magen var i stort sett konstant stenhård. Sen lättade det ett tag för att fortsätta när vi gått och lagt oss. Jag sa inget till M, tänkte att det är bättre att en av oss sover inför vad som komma skall, men var rätt säker på att inte kunna somna och bli tvungen att väcka honom framåt småtimmarna.

Så blev det alltså inte. I morse vaknade jag och allt kändes som vanligt igen. Ingen Knodd än så länge alltså. 8 dagar kvar till BF. 6 dagar kvar till datumet jag gissat på. 10 dagar kvar till datumet M gissat på.

måndag 17 augusti 2009

Vecka 38 +4

Sista sexet. På ett tag. Kanske. Så tänker jag varje gång nu. Inte för att vi just nu är berikade med ett särskilt aktivt sexliv (brist på ibland lust och jämt rörlighet och smidighet...), men ändå. Varje gång kan vara det sista på kanske ganska länge. Det gäller att ta tillvara!


På Knoddenfronten intet nytt annars. Var hos MVC idag. Magen har växt 0,5 cm, jag något kilo, järnvärden stigit till 119, sockret var fint och blodtrycket som vanligt lågt.

Vi bokade in en tid den 28:e. Utifall att. Det finns dagar då jag är säker på att Knodden blir tidig, men just nu känns det som att vi kommer sitta där på MVC den 28:e och bli informerade om eventuell igångsättning. Efter det datumet hör jag tydligen till sjukhuset och dom vill inte låta en IVF-graviditet gå mer än 1 vecka över tiden. Så absolut senast 3 september borde Knodden vara här hos oss. 

torsdag 13 augusti 2009

Vecka 38 +0

MVC-besök i tisdags. Mitt järnvärde har gått ner igen till 110 så idag blev det både järntabletter i morse, broccoli till lunch och blodpudding till middag. Järnboost! Annars har Knodden växt men min vikt ligger kvar. Fortfarande plus arton kilo. 

Magen känns mycket större än den ser ut här på bilden. Tror nästan den var ovanligt liten just i morse:

Vecka 38

måndag 10 augusti 2009

Vecka 37 +4

Hjälp! Mina annars så tydligt ådrade fötter är... helt icke-ådriga. Det som förut liksom stod ut är nu inbäddat i vad jag gissar vätskefyllda fossingar. Händerna har än så länge klarat sig, men det är väl bara en tidsfråga.


I övrigt känns det nästan som Knodden är ute. Sparkarna, eller snarare rörelserna är sådana att det nästan är som att h*n är på väg ut genom mitt skinn. Och dom är ofta förekommande. Mer än vanligt inbillar jag mig.

Och för att gnälla lite till så sover jag riktigt illa nu. Det beror förstås på att jag vaknar varje gång jag ska vända på denna stora mage! Ändå är det inte tillräckligt ofta, för dom senaste morgnarna har jag vaknat med smärta i både höft och axel, min kropp är för tung för mina leder! 

Samtidigt är jag galet tacksam om Knodden stannar där inne ett tag till. Jag känner mig inte helt redo. Den där väskan ska packas, rummet ska inredas klart, det sista ska handlas och... ja ungefär tusen andra saker. Finns det någon ände på hur mycket man kan förbereda sig? Förmodligen inte. Och jag är inte ens halvvägs till icke-änden... 

söndag 9 augusti 2009

Vecka 37 +3

Jag är nog rätt stor nu. Tre personer frågade "hur mycket har du gått upp" bara igår. 18 kilo. ARTON kilo. Okej?


Det trodde jag aldrig. Att jag skulle gå upp så mycket. Och då är det ändå inte klart än. Men å andra sidan, som barnmorskan sa, om man är smal från början går man upp mer. Såklart. Och än känns det inte övermäktigt att bli av med överflödet så småningom, så det blir nog både förmiddagsfika och eftermiddagsglass imorgon ändå. Så det så!

torsdag 6 augusti 2009

Vecka 37 +0

Tre veckor and counting. Det där med smärtskräcken jag skrev om häromdagen, det är lite skämmigt. Åtminstone skäms jag. Man ska liksom vara modig och stark och inte liten och rädd. Konstigt egentligen, jag tror ju att min smärttröskel är rätt hög, min mammas tre förlossningar har gått relativt lätt så jag har att brås på, plus att jag vanligtvis är rätt kaxig och (tycker jag) modig. 

Jag är förstås alldeles säker på att det löser sig när vi väl är där. Att jag med hjälp av M och duktiga barnmorskor och läkare kommer greja det. Men ändå. Idag. Rädd.

Annat idag. Större. Riktigt stor nu:

Vecka 37

Stor och tung. Jag blir trött snabbt men kan ändå inte sitta still. M håller på att bli galen. Säger "ha inte dåligt samvete för att du gör ingenting". Men det spelar ingen roll. Bara sitta still kan jag inte. 

M börjar jobba på måndag. Inte jag. M tycker det är bra och säger att han vill att vi stannar hemma dom helger vi har kvar. För jag tar det lugnare hemma än i stugan där det alltid finns fix att stå i. Och finns det inte så ordnar jag det. Typ syr eller bakar. Men det är mitt sätt att koppla av. Också. Ibland är det skönt att göra ingenting med. Så mer av det nästa vecka! 

onsdag 5 augusti 2009

Vecka 36 +6

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg förrän Knodden började buffa mer än någonsin. Hela magen kändes som en spärrballong och det tryckte nedåt. Hela natten. Ja så känns det åtminstone så här efteråt. Jag har inte sovit som en prinsessa direkt. Och då insåg jag. Jag är lite rädd. I det närmaste skräckslagen. Hur ska jag klara av smärtan?

tisdag 4 augusti 2009

Vecka 36 +5

Knodden rör sig mycket nu. På ett mysigt och buffigt sätt. Sådär så det nästan känns som att jag kommer sakna rörelserna när h*n väl är ute. Fast det är klart, dom gånger h*n buffar till min ömma navel är det sådär skönt.


Vecka 36 +6 imorgon. Fullgången graviditet då säger dom som vet. Om Knodden kommer efter imorgon räknas h*n inte som prematur. Men h*n får gärna vänta tiden ut. Jag vet inte om jag är redo. Varken vad det gäller att förbereda och göra alla inköp eller rent psykiskt. Fast det blir man kanske aldrig, eller? Inte helt misstänker jag... 

lördag 1 augusti 2009

Vecka 36 +2

Igår var vi hos semesterbarnmorskan som mätte magen och tyckte Knodden verkade vara alldeles lagom stor där inne. 1 cm har magen växt sen sist. Och h*n har vänt sig! Och fixerat sig. För att vara alldeles säker tog hon ett snabbt ultraljud och visst är det huvudet ner och fötterna upp. Skönt!


Jag har fått fruktansvärt ont över naveln och var i torsdags till och med osäker på om det var så att liten var på väg ut. Men det är liksom fel plats för värkar tyckte jag. Precis som barnmorskan som berättade att man kan få som ett blåmärke på insidan av naveln, eftersom huden där är så ömtålig. När Knodden sen rör sig gör det såklart skitont. Skönt att veta att det, som vanligt, bara är normalt!

torsdag 30 juli 2009

Vecka 36 +0

Fyra veckor kvar. Jag blir lika chockad varje torsdag. Nu är det snart dags. Som Fertilitetsturisten skriver, kommer man ens förstå innan det blir verklighet? Förmodligen inte.

Några saker jag ser fram emot efter förlossningen, förutom att välkomna vår minst sagt efterlängtade nya familjemedlem såklart:

* Dricka Coca Cola
* Använda jeans
* Ligga på mage

Jag har ju skippat koffeinet under graviditeten, men av någon konstig anledning har jag, som inte är en läskdrickare i vanliga fall, fått ett enormt sug efter Coca Cola. Jag är evigt trött på leggings och även om jag inte brukar sova på mage, saknar jag att bara kunna ligga på den. Och läsa typ. För det är som du ser på veckans magbild helt omöjligt nu:

Vecka 36

måndag 27 juli 2009

Vecka 35 +4

Bara häromdagen sa jag till M "tänk vad ren min kropp måste vara nu, varken alkohol, koffein, nikotin eller ens en värktablett sen i slutet av november". Jag la av med allt när vi började med sprutorna. 


Knappt hade jag sagt det förrän vi satt hos läkaren som efter att ha kikat på mitt fästingbett skrev ut penicillin åt mig för säkerhets skull. Utifall att det skulle vara Borrelia. 60 tabletter på 10 dagar ska jag knapra. 2 stycken morgon, middag och kväll. Så var det med den rena kroppen. Men hellre lite Kåvepenin än Borrelia såklart. 

lördag 25 juli 2009

Vecka 35 +2

Nytt tillväxt- och flödesultraljud igår samt CTG på "semestersjukhuset". Jag var oerhört nervös innan, men svaren var positiva. Knodden har växt till sig. Till och med lite mer än sin egen låga kurva. Förra gången var h*n ju 23% mindre än snittet, den här gången "bara" 13% mindre. Hjärtfrekvensen var fin och flödet mellan moderkaka och Knodd likaså.


Men varför skulle allt bara vara bra? Nej Knodden som tidigare legat så fint med huvudet nedåt, till och med fixerat sa ju min barnmorska, har nu vänt andra sidan till och ligger i säte. 

Det var ju lite tidigt att Knodden var fixerad redan i vecka 31, men då sa min barnmorska att det inte alls var helt ovanligt. "Semesterbarnmorskan" vi träffade förra veckan sa att hon nog inte tyckte att h*n var fixerad utan att huvudet var rörligt och nu på ultraljudet hade h*n alltså vänt sig. Jag berättade om den påstådda fixeringen för läkaren som sa "du det händer nästan ALDRIG att en bebis är fixerad så tidigt som i vecka 31". Trist att få höra att min barnmorska som jag ju litat på haft så fel...

Läkaren sa "jag vet inte hur det är där du bor, men här gör vi vändningsförsök i vecka 36, du får kolla när du kommer hem"

Vändningsförsök. Det är inte kul har jag förstått av dom jag känner som fått göra det. En hel dag av obehagligt knådande av magen. En vän sa dessutom bara för ett litet tag sedan (då när vi fortfarande trodde Knodden var fixerad, annars hade hon nog hållit inne på den här informationen) att hon gjorde vändningsförsök, men att förlossningen sen slutat i akut kejsarsnitt och att hon kände 4-5 andra som varit med om samma sak. Vändningsförsök och sen förlossning med akut kejsarsnitt som resultat. Det känns ju inte så upplyftande direkt.

Så nu snälla Knodden. Vänd dig, vänd dig, vänd dig och fixera! 

Jag vet inte om det är inbillning, men sedan igår kväll har sparkarna känts lite annorlunda. Det är som att dom medför ett tryck nedåt. Ett tryck som gör att jag reflexmässigt kniper ihop underlivet. Det kan ju vara att h*n ligger annorlunda, det kan också vara inbillning för att jag vet att h*n ligger annorlunda, eller så vänder h*n på sig eller så... Näe, inte kan det vara på gång nu snart. Det är ju fem veckor kvar. Och enligt beräkningarna igår väger Knodden bara cirka 2,2 kilo och lite mer kött på benen behöver h*n innan h*n får titta ut tycker jag. 

torsdag 23 juli 2009

Vecka 35 +0

Fem veckor kvar. Det är inte mycket. Och redan om två veckor räknas vi som fullgångna. Man säger ju att man ärver sin mors förlossningsmönster och i så fall ska jag inte gå över tiden. Jag (som är äldst i syskonskaran) kom exakt på planerad dag medan mina båda bröder var tidiga. Hon har dessutom haft (säger hon själv) relativt enkla förlossningar. Om man nu kan prata enkel i samband med förlossning. Men det har gått hyfsat snabbt, hon har inte tagit ryggbedövning och med sista barnet syddes hon inte ens.

Det till trots börjar jag bli litelite rädd. Kommer jag att klara av det här? Jag tror att jag är rätt smärttålig, men jag är också ganska gnällig och har lätt att tycka lite synd om mig själv. Då vill jag bli omhändertagen, men in en förlossningssituation är det ju ingen som kan ta hand om mig direkt, där måste jag klara mig själv. Jag intalar mig själv att kvinnor gjort detta i årtusenden och att det nog kommer gå vägen för mig också. Jag vet bara inte riktigt hur.

Knodden sparkar och står i och magen växer. Imorgon ska vi till semesterortens stora sjukhus för att se så Knodden också växer. Det blir nytt tillväxtultraljud, flödesultraljud samt CTG. Jag hoppas liten växer som h*n ska även om h*n är en liten bebis.

Så här ser stormagen ut just idag:

Vecka 35

Det röda märket man ser på sidan av magen förresten, det är mitt fästingbett. Det ser ju inte roligt ut. Jag gick aldrig och kollade det, tyckte jag var löjlig, men nu ångrar jag mig. Jag tror i och för sig att jag bara kliat mig i sömnen, men imorgon ska jag passa på att be läkaren på sjukhuset titta närmre på det. Borrelia känns ju inte så kul att dras med just nu... 

onsdag 22 juli 2009

Vecka 34 +6

Igår när vi var på middag fick vi frågan "ska ni testa tygblöjor bara för att provocera"? Det ska tilläggas att det var i slutet av middagen och en del alkohol var inblandat (ja inte för min del naturligtvis) annars tror jag inte frågan kommit. Men är det inte konstigt att folk verkar bli just provocerade. Som jag skrev sist är det inget som dissat vår idé som egentligen haft någon som helst erfarenhet av tygblöjor själv, eller ens någon i bekantskapskretsen som gjort det. 


Jag försökte förklara;
Att jag kommer vara den första att erkänna vårt misstag om vi märker att det inte funkar. 
Att vi verkligen bara vill försöka. 
Att det är för att vi tycker det är viktigt för miljön. 
Att tygblöjor idag inte är vad dom varit. 
Att dom är formsydda och har kardborreband och funkar som vanliga blöjor. 
Att man kan lägga ett rispapper i som man sen tar bort (med ev bajs på papperet och inte i blöjan) och blöter blöjan. 
Att man lägger den blöta blöjan i en särskild påse. 
Att blöjan kan ligga där i tre dagar innan den behöver tvättas. 
Att merjobbet alltså är extratvätt, vilket man garanterat kommer få ändå med liten Knodd hemma.

Jag tror dom kanske förstod. Åtminstone lite bättre. Men varför blir folk provocerade? För dom är absolut inte ensamma om att reagera. Blir man lika provocerad av någon som till exempel komposterar? Jag önskar jag orkade kompostera, men jag tycker det är lite läbbigt med matrester som ligger och multnar hemma. Men jag blir inte provocerad av att andra gör det. Varför skulle jag?

tisdag 21 juli 2009

Vecka 34 +5

Svininfluensa. Usch, jag blir lite orolig över allt det här. Hur påverkar det Knodden? Hur påverkar det mig? Och M? Hörde på radion igår att man i Storbritannien avråder gravida från folksamlingar, från kollektivtrafik mm. 


Det känns ju bra att sitta i en stuga i skogen just nu. Men sen då? Hur tänker du om detta? Oroar jag mig i onödan tror du? 

måndag 20 juli 2009

Vecka 34 +4

Vår vagn är här. Vår andra. Först köpte vi en Emmaljunga Crossway, men den var vi tvungna att sälja eftersom den på någon centimeter inte fick plats i vår pyttelilla hiss. 

Nu har vi fått hem andrahandsvalet. Teutonia Fun som är en av dom smalaste vagnarna på marknaden. Egentligen ville vi ha något rejälare, vi var inte sugna på någon nätt cityvagn men vad gör man? Vagnen måste ju in i hissen, för att hålla på och plocka ur lift, väskor och eventuella matkassar varje gång man ska in och ut, det tror jag man ruttnar på rätt snabbt.


Vi har köpt vagn begagnat. Dels för att vi tycker nypriserna ofta är orimliga, dels eftersom miljötänket är viktigt för oss. Jag får ibland en känsla av att en del tittar lite snett och tänker "vadå, unnar ni inte ert barn det allra bästa?" Men jag tror inte att en begagnad vagn på något sätt inte är det bästa, i längden är den åtminstone bättre för världen vi lämnar efter oss till Knodden. Plus att dom tusenlappar vi sparar på att köpa begagnat garanterat kommer vårt barn till godo ändå. Jag menar prisskillnaden mellan vår vagn och vännernas nya vagn täcker den solresa vi planerar att göra som första resa alla tre i vinter. 

Och apropå miljötänk. Något som får nästan alla att utbrista "hahaha, ja vänta och se du" är att vi bestämt oss för att testa tygblöjor. Det finns jättebra sådana nu som är precis som vanliga blöjor. Man behöver alltså inte ha vikblöjor och plastsnibbar typ, utan det är formsydda blöjor som fästs med kardborreband. Nu säger vi inte att det här kommer bli vår grej, men för miljöns skulle vill vi åtminstone prova. Det kanske inte alls funkar, men jag tänker inte fördöma idén innan vi testat. Det roliga är, att ingen som dissat tanken har själv testat eller känner ens någon som gjort det. 

söndag 19 juli 2009

Vecka 34 +3

Jag kollade ju upp en viktkurva i vecka 15. En kurva som sa att jag i månad 9 skulle väga 79 kilo. Jag tänkte då att "så mycket kommer jag aldrig gå upp". Det har jag för länge sen förkastat och när jag ställde mig på vågen hos vår semester-MVC i torsdags visade den 80,2 kilo. Åttio komma två. Puh... 


Det låter ju orimligt mycket men det känns skönt att inte bry sig. För det gör jag verkligen inte. Jag är säker på att kilona kommer försvinna något sånär av sig själv när Knodden är ute. Av amning, av promenader och av normal kost. För nu är jag hungrig mest jämt men framför allt har jag ett galet sockerbehov. Ett jag försöker hålla i schack, men det slinker ner mer fika och glass än vanligt. Rätt mycket mer. Men det får mig att må bra! 

torsdag 16 juli 2009

Vecka 34 +0

Torsdag igen och bara sex veckor kvar nu. Vagn är inköpt, säng har vi och en del kläder har införskaffats. Fula amnings-BH-ar är inköpta (man får inte vara sexig när man ammar eller?) och bilbarnstol tror jag vi köper från bekanta, om vi inte hyr. Någon som gjort det eller planerar göra det? Vi har blivit rekommenderade att hyra den första och sen köpa den lite större, eftersom det ska vara bra hyrpriser, man får den senaste modeller och man har den första så pass kort tid. Vad mer? Massor förmodligen... Men under tiden ska vi till vår semester-MVC i närheten av stugan. Fantastiskt skönt att det går att lösa på det sättet. 

Veckans magbild visar en stor kula som börjar ta ut sin rätt på min rygg. Men jag ska inte klaga för jag tror nog jag varit förskonad en hel del graviditetskrämpor andra kämpat med. Jag var illamående i början och tycker det är lite tungt nu, i övrigt har jag ju mått bra. 

Vecka 34

fredag 10 juli 2009

Vecka 33 +1

Det där med tillväxtskillnader vid IVF-graviditeter verkar vara något det tvistas om. Min barnmorska sa ju att där inte fanns några skillnader, läkaren vi träffade igår sa att IVF-bebisar kunde vara mindre och i den här tråden jag hittade på Familjeliv verkar fler fått dessa motsägelsefulla svar.


Vad har era barnmorskor och läkare sagt? 

torsdag 9 juli 2009

Vecka 33 +0

Tack för tummarna. Dom hjälpte! 

Flödesultraljudet visade att Knodden får tillräckligt med näring och CTG:t att hjärtat fungerar som det ska. Eftersom vi låg precis på gränsen för liten bebis ska vi inte oroa oss, säger läkarna. Vi kommer följas upp om två veckor och då kan det vara så att Knodden växt till sig, eller så är det bara en liten bebis vi väntar. Någon ska ju vara det också.

CTG-kurvan

Vad som förvånade mig var att läkarna sa att det inte är helt ovanligt att tillväxten skiljer sig just vid IVF-graviditeter. Vår barnmorska har nämligen hävdat motsatsen. Hon har sagt att man inte ser någon skillnad och att vecka-32-tillväxtultraljudet nog kommer fasas ut. 

Just det. Det är ju torsdag också. Dags för magbild! Stooooor sådan! 

Vecka 33

onsdag 8 juli 2009

Vecka 32 +6

MVC idag. Tillväxtultraljud. Allt har ju sett bra ut hittills. Jag har växt och Knodden har växt som h*n ska, har jag skrivit. Men det är ju snarare min livmoder som växt som den ska, det är ju den som mätts. När nu Knodden mättes är h*n på gränsen till för liten.


Oro...

H*n beräknas väga ca 1650 gram och medel är dryga 2100. Man "godkänner" en felmarginal på 22% och vår Knodden väger 23% mindre än medel-Svensson. 

Allt annat såg dock bra ut. H*n rör sig ju mycket, där fanns gott om fostervatten, moderkakan var där den skulle och h*n är fortfarande fixerad. 

Barnmorskorna sa "oroa dig inte, en del barn ska vara små också, så är det ju, men vi skickar dig ändå vidare till stora sjukhuset och specialistmödravården för en extra koll". Det ska då göras något särskilt slags ultraljud samt CTG (tror jag det heter) där dom kollar hjärtat. Man behöver bekräfta att Knodden får tillräckligt med näring.

"Oroa dig inte". Näe just det. Jag har försökt, men det går såklart inte. Vi som på väg till MVC idag köpte vagn. Det är nu mitt skrockfulla tänkande om jinxande drar igång igen... 

Imorgon 08:30 ska vi vara på plats. Håll tummarna för att allt ser fint ut är ni söta. Jag hoppas av hela mitt hjärta.

torsdag 2 juli 2009

Vecka 32 +0

Jag och magen är på landet och har det skönt med sol och bad. Ännu har jag inte förstått dom som himlat med ögonen när jag berättat att BF är i slutet av augusti. Dom som sagt "ojoj, stackare, dom där varma månaderna..." Jag tycker det är härligt!

Vecka 32

tisdag 30 juni 2009

Vecka 31 +5

MVC-besök idag. Bebisen växer som den ska, jag lite mer än vad den kurva jag letade fram på internet säger (väger redan 79 kilo... känner mig som en heffaklump med mina 176 centimeter, bättre liten och rund än lång och rund tror jag, då ser det mer sött ut, än skräckinjagande - duns, duns, duns - här kommer stora jätten och tar dig, liksom...), blodtrycket är fortfarande fint (110/85) och barnmorskan tyckte jag solade förståndigt. Det är så många som sagt att man inte ska vara i solen alls, att bebisen kan vara ljusskygg inne i magen osv. Jag använder högt solskydd och jag är i solen högst en timme åt gången. Annars bör man lägga något över magen, sa barmorskan. Men efter en timme är jag mer än nöjd. Dessutom är den timmen på förmiddagen och sen kanske en på eftermiddagen. Mellan 11 och 15 brukar jag försöka hålla mig i skuggan. Skönast så.


Fick också veta att bebisen fixerat sig. Huvudet låg stadigt nedåt och kommer alltså så förbli. Det är ganska tidigt, men inte ovanligt, och inget som tyder på en för tidig födsel. "Du kan fortfarande gå över tiden" sa barnmorskan.

Men det hoppas jag att vi slipper. Nio månader är alldeles tillräckligt länge!

Nu flyr jag stan för bad och sol på landet igen. Härliga tider!

måndag 29 juni 2009

Vecka 31 +4

I morse vaknade jag av enorm smärta. M vaknade av mitt skrik. För skrek gjorde jag. Högt. Det gjorde sjukt ont i vaden. Värsta sendraget jag någonsin fått. Det satt i någon minut sen släppte det. Men det onda har suttit i hela dagen. Det är galet ömt efter sendraget. 


Hooked på Google som man är kollade jag "gravid + sendrag". Hade för mig att jag läst något om det. Och mycket riktigt, sendrag är vanligt, särskilt i slutet av graviditeten. Vissa tror att det är magnesiumbrist och äter kosttillskott, andra hävdar att yllestrumpor på natten är enda boten. Yllesockor i den här värmen? I don't think so... 

söndag 28 juni 2009

Vecka 31 +3

Ibland har det sparkats lätt och rytmiskt i magen. Det är såklart bebisen som har hicka, slog det mig idag. Det borde jag ju förstått men... jag är inte särskilt snabb som gravid, och det blir bara värre och värre. Nyss skrev jag in "www" i adressraden på datorn och stannade sen upp. Jag hade glömt vad jag skulle kolla! 

torsdag 25 juni 2009

Vecka 31 +0

Det är inte lika lätt att ta bild på sig själv i spegeln, men jag gör ett försök härifrån stugan på landet där jag lever i bikini eller baddräkt. Härliga, härliga sol!

Vecka 31

tisdag 23 juni 2009

Vecka 30 +5

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för mig. Jag har nu hängt ensam i stugan i två nätter. Mycket för mörkrädda lilla jag. Men att åka hem till stan när värsta sommarvärmen vankades kändes inte aktuellt. 


Medan föräldrar och svärföräldrar varit oroliga över att jättegravida jag ska sitta ensam på landet utan bil (ja och utan körkort också, kanske ska tilläggas) har jag, peppar peppar, litat på att bebisen där inne ska sköta sig ett tag till, men däremot varit orolig över spökena. 

Men jag har än så länge lyckats hålla dom på behörigt avstånd och bara varit litelite rädd på kvällar och nätter. Herregud, jag ska ju få en liten att ha ansvar över, jag måste ju lära mig att vara själv även i en mörk, enslig stuga. 

Imorgon kväll kommer M hit och jobbar resten av veckan härifrån. Han är efterlängtad, kan jag säga! Mer än vanligt. Särskilt under dygnets mörka timmar. Dom andra, dom soliga, då har jag inga som helst problem med att bara softa i all ensamhet. Fast särskilt ensam känner jag mig inte då jag har en bebis i magen som verkar vara mer vaken än sovande! Mycket hoppade, studsande och dansande där inne! 

Härliga tider!

torsdag 18 juni 2009

Vecka 30 +0

Midsommar imorgon, solen lyser med sin fråvaro och jag går in i vecka 30. Det känns helt ofattbart. Fast när jag tittar ner och får sträcka på nacken för att se tårna (lätt överdrift, men ändå) så verkar det rätt logiskt ändå:

Vecka 30

Det röda märket där på sidan förresten är det som oroar mig lite ännu. Där satt fästingen. Fast ännu ingen större ring runtomkring, så jag borde slå bort oron egentligen. Men man vet ju hur lätt det är... 

måndag 15 juni 2009

Vecka 29 +4

Hur typiskt är det inte att jag som sa till mamma i lördags att "jag har bara haft en enda fästing i hela mitt liv" fick mitt livs andra igår. På magen dessutom. Såklart börjar orosmolnen tätna. Fick jag bort hela? Hade den någon sjukdom med sig? Påverkar den bebisen? 


Googlade naturligtvis och hittade en sida där någon fått antibiotika för säkerhets skull. Ringde Förlossningen som sa "det är ingen fara för bebisen men är det fortfarande rött och irriterat imorgon så gå till vårdcentralen". 

Denna ständiga oro... 

söndag 14 juni 2009

Vecka 29 +3

En bra och en mindre bra.


Jag börjar med den mindre bra. Inte för att klaga, men det är tungt att vara gravid. Det är sista gången jag gnäller på att tjocka personer är lata. Tänk att känna så här varendaste dag. Herregud, det gör ju till och med ont. I svanskotan är den senaste krämpan. När jag sitter. Gissar att det har med tyngden att göra plus att jag en gång i tiden haft en spricka i svanskotan. Nu ömmar den om jag sitter för länge. 

Den bra, alldeles galna grejen är alla sparkar. Dom syns. Alltså dom verkligen syns! Från utsidan. Jag har väl varit helt ointresserad av vänners graviditeter för jag har då aldrig vetat om att man kan SE sparkarna. 

Så nu sitter jag i soffan med en ömmande svanskota som glöms bort så fort jag ser magen skumpa till, då bara ler jag. 

torsdag 11 juni 2009

Vecka 29 +0

Oj vad tiden går fort. Vi har nu hunnit avsluta föräldrautbildningen. Det gjorde vi med damen jag skrivit om tidigare. Damen med det lite komiska efternamnet. Tiits. Komiskt med tanke på att hon är amningsexpert! När hon sen började prata "snedsugna" bröstvårtor kunde varken jag eller M hålla oss från att fnissa längre. 

Igår var vi på MVC-koll. Järnvärdet har stigit och är okej igen, men jag ska fortsätta med järntabletterna för att bibehålla det fina värdet. Sockret är bra, det fanns ingen äggvita i urinen och blodtrycket har stigit något men är nu mer normalt än mitt vanliga låga. Igår mätte det 110/70. Säger mig egentligen ingenting, just blodtryckssiffror är något som inte vill stanna i min hjärna. Någon berättar vilka värden som är låga, normala och höga och två sekunder senare har jag förträngt allt.

Vikten har stigit den med. MVC-vågen stannade på 76 kilo. Fortfarande någorlunda enligt plan. Något som syns väl och som även börjar kännas. I fötterna när jag gått långt och framför allt i svanken. Jag är rätt svank och brukar få ont där även i vanliga fall och nu med 12 extrakilon (ja egentligen 16 eftersom jag redan gått upp 4 kilo av IVF-behandlingarna när jag blev gravid) så kommer det onda fortare än annars. Och här sitter dom, kilona:

Vecka 29

Vi planerade in sommarens fortsatta besök, nästa ultraljud (det man erbjuds i vecka 32 som IVF-are) och vi fick välja önskat sjukhus. Allt blev plötsligt mycket verkligt. Det är inte långt kvar, men vi har mycket kvar att göra. Att fixa. Vi har ju inte ens en vagn än! Att-göra-listan finns här och med tanke på att många veckor i sommar ska tillbringas i stugan blir det till att försöka lösa allt innan vi sticker. Jag har inte riktigt insett det ännu. Bra var i alla fall att det verkar som att vi kan besöka en närliggande MVC för kontroll dom veckorna så vi inte behöver åka 30 mil bara för det. 

77 dagar kvar... Nåja, det är 11 veckor. Fast om 9 veckor bör vi vara i närheten av sjukhuset. Och 6 av dessa 9 veckor bor vi i skogen. Så... 3 veckor att fixa. Dags att börja. Nu! 

måndag 8 juni 2009

Vecka 28 +4


"Alla gravida får inte pigmentfläckar" läser jag i artikeln om att vara gravid på sommaren. Näe, alla får det inte, men naturligtvis har jag fått det! Trots solskyddsfaktor 50... 


torsdag 4 juni 2009

Vecka 28 +0

Jag fortsätter växa. Det känns på fler ställen än bara magen. Fick lite halvångest under föräldrautbildningen i tisdags när föreläsaren berättade om teorin att vi föder större barn eftersom vi äter mer socker. Hon tog sig själv som exempel, hennes ene son föddes när hon bodde i England och svullade i chips och cheesecake under graviditeten. Han vägde 5,6 kilo. Fem komma sex kilo! Hjälp! Dags att dra ner på den där glassen kanske...

Vecka 28

tisdag 2 juni 2009

Vecka 27 +5

Oxytocin, det är grejer det. Det fick vi lära oss idag på föräldrautbildningen. Oxytocin var inget jag kände till tidigare, men kortfattat är det ett hormon som är viktigt vid förlossningsarbetet. Det stressiga adrenalinet är dåligt, det lustfyllda oxytocinet är bra. Det är samma hormon som utsöndras när man blir kär och när man sprutat in oxytocin i pojkråttors hjärna har dom börjat boa och förberett sig på att få ungar. 


I övrigt var den här kurskvällen bättre än den sist. Fyra timmars förlossningssnack. Vad händer, varför händer det, vilken smärtlindring kan man få och vilka för- och nackdelar finns med dessa. Bra att veta, men jag vet inte hur jag vill ha det för det. Jag tror inte jag kommer veta det förrän då. Det känns som att min plan är att inte ha en plan utan att jobba med kroppen och vad den säger till mig. 

Vad gäller Knodden så var h*n livligare än någonsin igår och idag verkar h*n ändrat position. Det är i alla fall så att sparkar och rörelser nu förflyttat sig från övre högra delen av magen till nedre mittdelen. Det var väl det h*n pysslade med igår!

torsdag 28 maj 2009

Vecka 27 +0


Det onda har blivit lite bättre och efter fina Marias lugnande kommentar om att hon känt likadant just den här tiden och att livmodern växer väldigt mycket just dom här veckorna gjorde det hela mycket bättre. Tack Maria! 

Det känns som att magen växt explosionsartat dom senaste två veckorna. Något som påpekas av nästan alla jag träffar:

Vecka 27

tisdag 26 maj 2009

Vecka 26 +5

Lite krämpor nu då. Lite klag. Sorry... Men jag har ont i magen. Känns ibland som mensvärk, ibland som sammandragningar, ibland som gaser. Himla obehagligt är det i alla fall. Jag tror i och för sig att det är det sistnämnda, för jag har varit lite rörig i magen dom senaste dagarna. Värken har varit ihållande sen lunch ungefär (nu är klockan åtta) och den kommer och går. Har googlat (såklart) och inser att det nog inte finns anledning till oro. Men vad hjälper det? Är det inte borta imorgon blir det till att ringa barnmorskan, om inte annat så för att försäkra mig om att allt är okej.


En annan krämpa som uppstått är att jag har vansinnigt ont i hälen. "Hälsporre" sa mamma med en gång, som att det var något jag skulle känna till... Googlar man det verkar det stämma. Kan dyka upp vid överbelastning och med tanke på viktuppgång verkar det väl troligt? Gör djävulskt ont när man går emellanåt, men jag hoppas det går över när vikten minskar så småningom. Till dess kan jag stå ut.

Annars har vi påbörjat föräldrautbildningen. Mycket känns självklart. Det jag vill få mer information om är just nu förlossningen. Vilka alternativ finns, vad innebär dom olika smärtlindringsmetoderna osv. Mest för att vara på det klara på vad jag INTE vill. Sen tror jag inte man ska planera alltför mycket. Tror man kan bli lite stirrig om planen då inte följs, vilket ju lätt kan hända. Bebisen kanske kommer snabbt och då finns det ju ingen tid för någon plan.

söndag 24 maj 2009

Vecka 26 +3

Hur har jag kunnat missa? Lilla bebisräknaren längre ner på sidan har ju gått in på tvåsiffrigt! Tvåsiffrigt... det är ju inte klokt. Mindre än 100 dagar kvar. 

torsdag 21 maj 2009

Vecka 26 +0

Jag har slutat leka superwoman och magen mår nu finfint:

Vecka 26

Läste en grej i löptidningen "Running". Malin Ewerlöw Krepp svarade på frågor om träning under graviditet. Hon skrev att om man är van att träna hårt kan man fortsätta med det, men en sak ska man tänka på. Att ligga längre från sin maxgräns. Bebisens lilla hjärta får jobba så hårt när man anstränger sig så lite lugnare är att föredra. 

Nu menar jag inte att helgens bravader är i närheten av en elitidrottares, men det är nog läge att tagga ner ett par steg. 

måndag 18 maj 2009

Vecka 25 +4

Ringde förlossningen idag. Klokt, som ni mycket riktigt skrev igår. Tack! 


Dom sa det jag ville höra "du behöver inte vara orolig". Frågade om något varit problematiskt tidigare, om jag visste om moderkakan låg fel osv - men allt har ju varit bra hittills så hon sa "andas ut, det är helt normalt att det kan blöda lite särskilt efter att man haft sex"

Jag vet inte vad det gör för vårt redan tidigare alltför påvra sexliv... För det har gått längre mellan gångerna än någonsin tidigare. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Tror att jag inte har riktigt samma behov och tror att M är lite för försiktig. Väntar in mig. Och jag i min tur väntar in honom. Känner mig inte direkt attraktiv i dagsläget. Stor och otymplig och inte som förut. Naturligtvis tror jag inte det stör M nämnvärt, men det stör mig. Känner man sig inte attraktiv är även sexlusten längre bort. Så funkar det för mig åtminstone. 

söndag 17 maj 2009

Vecka 25 +3

Oron hade nästan lämnat mitt liv, blivit utkonkurrerad av lyckan och välmåendet. Nästan. Till idag då den kom tillbaka med full kraft och lite till.


M och jag har varit i stugan och det blev rätt tungt trädgårdsarbete igår. Jag blev helt slut och vaknade med ordentlig träningsvärk i morse. Jag gick ut för att göra det sista, men var totalt orkeslös. Istället for vi hemåt. Efter ett matstopp gick jag på toa. Blod! En rejäl fläck på toapappret. Klarrött och färskt. 

Jag blev förstås livrädd. Vad händer med Knodden. Tog mer papper men blodet var slut. Var kom det från? Har jag ansträngt mig för mycket? Eller är det något annat? Utan att gå in på detaljer hade det kunnat komma från riskfri plats då mina nya järntabletter gjort mig redigt hård i magen, ja du förstår fortsättningen. En annan sak som kan ha framkallat det är morgonens sex. 

Vi åkte en bit till. Stannade igen men inget mer blod. Inte blev jag lugnare för det. Under hela resan tyckte jag mig känna fler sammandragningar än normalt. Det kan ha varit så, men det kan lika gärna vara så att jag känt efter mer än vanligt.

Nu är jag hemma i soffan igen. Fortfarande orolig. Vad gör man? Jag vet ju att det inte behöver vara något. Jag vet ju att det förmodligen inte är det. Ändå. Oro. Dumma. 

Imorgon ska jag göra absolut ingenting. Bara ta det lugnt och vila magen. Sen kan jag kanske börja leka superwoman igen, men lite mer light i fortsättningen.

torsdag 14 maj 2009

Vecka 25 +0

På vågen står nu 72,5, vilket fortfarande tydligen är "idealiskt BMI" till min längd (176 cm). Det där med idealiskt BMI känns som ett rätt vitt begrepp. 

Magen har ökat i omfång, liksom höfter, bröst och bröstkorg. Det känns när det är dags att klä sig:

Vecka 25

onsdag 13 maj 2009

Vecka 24 +6

Barnmorskebesök idag. Med magmätning. Knodden växer på fint och hjärtat slår 148 slag. Vad är det dom säger? Då är det en kille va? Jag vet, inte vetenskapligt belagt på något sätt, men vi tror lite att det är en kille. Mest för oddsen. Jag har bara bröder, M har bara bröder, M:s pappa har bara bröder, min pappa har bara bröder, M:s mamma har inga syskon och min mamma är adopterad så där vet vi inte. Mycket killar alltså... 


För mig var allt lågt. Blodtryck, blodsocker - lågt och bra. Järnvärde - lågt och dåligt. Trots att jag druckit Blutsaft sen sista kontrollen har det sjunkit. Inte katastrofalt (111), men frågan är hur lågt det varit utan Blutsaften. 

Nu blir det hardcore-järntabletter istället. Frågan är vad dom gör med min redan rätt så hardcore mage... 

söndag 10 maj 2009

Vecka 24 +3

Dryckestips!
Jag har ju testat både rött, vitt och mousserande alkoholfritt vin. Alla har varit vedervärdiga. Det enda som gått ned hittills i festliga-drycker-kategorin är Carlsbergs alkoholfria öl som är riktigt god. Men igår blev jag bjuden på det här:

Rosé utan alkohol. Faktiskt riktigt okej. Något festligare att sippa på varma sommardagar när dom andra har "riktigt" rosé eller glada drinkar i glaset.

lördag 9 maj 2009

Vecka 24 +2

Jag kan inte göra annat än hålla med Maria. Det där med att cykla är rätt jobbigt. Jag tog ungefär samma runda som hon, från city till söderförort och jag trodde hjärtat skulle dunka ur kroppen på mig uppe på Skanstullsbrons krön. 


Det hela blev inte direkt bättre av motvind och att min gamla trotjänare jag älskar högt annars inte har några växlar:


Det är något jag gillat med cykeln tidigare. Så det blir lite motstånd, dessutom är den gammal och tung så det blir grymt rull i nedförsbackarna. Men tyngden känns inte lika kul längre. Fast det var samtidigt lite kul att hitta en konditionsträningsform som (trots att jag nästan stupade) funkar även med mage. 

Det blir fler cykelturer, men jag kanske hoppar över backar i motvind i fortsättningen.

torsdag 7 maj 2009

Vecka 24 +0

Torsdag och en mage som fortsätter växa, länge än hoppas jag. M drömde i natt att bebisen kom, alldeles för tidigt men ändå stor nog att prata. Galet! Det var en pojke och han förlöstes hemma, det gick snabbt och lätt och sa bara "plupp" berättade M när vi vaknade.

Vecka 24

tisdag 5 maj 2009

Vecka 23 +5

Klockan närmar sig halvtolv på kvällen. Jag är redo att gå och lägga mig. Det är INTE Knodden. H*n är livligare än någonsin tidigare. 


Samma sak igår den här tiden och det där med "lite bubbel" är ingen bra beskrivning längre. Knodden rumlar, ramlar, sparkar och lever loppan där inne minsann. Tänk om h*n bara kunde ha koll på klockan. Eller åtminstone synka med mina vakna timmar... 

H*n har fått både mitt och M's retfulla (ja retfull med kärlek då förstås) drag dubbelt upp tror jag! 

måndag 4 maj 2009

Vecka 23 +4

Ja det var det där med namn. Jag tackar för tips och tar gärna emot fler! Det roliga är att nästan alla tips jag fått är namn som inte funkar för att vi känner någon som heter så. 


Signora frågade om vår "lista". Den är inte lång, men den har blivit något längre sen sist. 

Here we go, flicknamn:
Lily, Olga, Vera, Greta, Märta, Signe, Iris, Selma.

Pojknamn:
Josef (synd bara att folk tänker Stalin och Fritzl istället för t ex Jesus pappa...), Sixten (tack Signora!), Isak, Ruben, Samuel (fast det sista har jag inte droppat för M än). 

Mina absoluta favoriter är Lily, Vera och Isak. Tror jag. Gud så svårt det är! Har du fler tips? Skriv, skriv, skriv! Jag är dig evigt tacksam! :o)

torsdag 30 april 2009

Vecka 23 +0

Ja magen växer, men som du säkert såg på baddräktsbilderna härom dagen, tagen på eftermiddagen, så blir den större för var timme som går under dagen. Det här är som vanligt en morgonbild:

Vecka 23

Knodden lever om ordentligt där inne. Jag vet inte vad som är normalt i rörelser, men för mig känns det som att h*n är väldigt livlig. Det bubblar och snurrar och trycks i långa stunder, både dag som kväll. Det är helt overkligt. 

onsdag 29 april 2009

Vecka 22 +6

Namn. Vad ska Knodden heta när h*n kommer ut. Då funkar ju inte Knodden längre. Folk frågar hela tiden och jag har... inget svar.


Naturligtvis har vi bollat lite idéer, många namn känns bra men vi har inte tittat på varandra och sagt "det är klart h*n ska heta så" än. 

Flicknamn är lättare än pojknamn. Tror vi har ett tiotal tjejfavoriter och... ingen killdito. Och av någon anledning tror vi att Knodden är en kille, vilket bringar vissa problem. 

Vi vill gärna hitta ett namn som är vanligt men ändå inte. Eller som är ovanligt men inte krångligt kanske jag ska säga. Ett exempel är vännernas dotter som heter Lisen. Inga konstigheter där inte, inget "hur stavar du det" eller "var kommer det ifrån" men ändå relativt  ovanligt. I Sverige finns bara knappa 700 med Lisen som tilltalsnamn (man kan kolla statistik i namndatabasen). 

Mitt favoritnamn har länge varit Lily, det hette min farmors kusin. Men tydligen finns det massor med ungar som lystrar till Lily nu för tiden. 

Pojknamn däremot. Nada alltså. Nåja, det är lång tid kvar att fundera än, men bra tips tas tacksamt emot!

tisdag 28 april 2009

Vecka 22 +5

Jag har gett upp det där med att hitta ett par gravidbyxor jag klarar av. Det får bli leggings och dom rymliga tunikor och klänningar som redan bor i garderoben. Däremot investerade jag idag i en baddräkt. Finns på H&M för 198 kronor och känns skön att skrota omkring på landet med i sommar. Fick dessutom hem ett par gravidjeansshorts (också dom H&M) som jag budade hem från Tradera för 26 (!) kronor. Så det här är nog jag rätt många dagar i sommar: 


Alltså var har midjan tagit vägen?! Det slår mig varje gång jag ser mig själv i spegeln. Från sidan är det okej, men framifrån. Huanimej. 
Larv - jag vet, men sådan är min reaktion. Fast jag har lärt mig att tycka om magen litegrann och jag älskar naturligtvis innehållet!

måndag 27 april 2009

Vecka 22 +4

Mina förhandlingar är klara. Jag blir uppsagd. Från och med torsdag. Känns... mycket märkligt. Eftersom jag tycker det är onödigt att gå omkring och må dåligt på jobbet, för det är lite ångestladdat att gå dit under rådande omständigheter (dels för att jag känner mig ratad - oavsett lovorden - dom väger lätt just nu, och dels för att en del chefer nästan verkar gå omvägar för att dom tycker det är svårt att möta min blick), bad jag om att få bli arbetsbefriad under uppsägningstiden.


Så snart är jag... ledig. Typ. I tre månader. Sen blir jag då arbetslös från 30 juli, vilket väl innebär en månad eftersom Knodden är beräknad till 27 augusti. Så rent ekonomiskt är allt lugnt, jag har dessutom en inkomstförsäkring som innebär att jag dom 100 första dagarna av arbetslöshet får ut 80% av min tidigare inkomst. 

Jag försöker tänka positivt. Tänker att jag nu ska ta tag i alla dom där det-där-gör-jag-sen-grejerna. Pricka av dom från listan plus att jag ska förbereda för Knoddens entré i vårt liv rent praktiskt och sen har jag ett lite spännande sidoprojekt jag velat ta tag i länge. Nu har jag tiden.

Samtidigt. Jobbigt. 

Folk säger "men tänk vilken tur att det var nu det hände ändå, när du kommer tillbaka från föräldraledighet kommer läget ju vara helt annorlunda". Sant förstås, men ändå. Vilken tur? Vilken tur att jag blev uppsagd? Det bästa hade ju varit om jag sluppit helt. Om jag haft ett jobb att komma tillbaka till när det är dags för M att vara ledig med Knodden. 

Då ska jag istället börja söka jobb. Bra är dock att jag då kan fortsätta få min arbetslöshetsersättning med inkomstförsäkring, eftersom föräldraledighet räknas som jobb.

Eller så har mitt sidoprojekt visat sig vara enormt lönsamt och vi kan leva på det! Haha, drömma går ju, eller hur?! 

En sak är i alla fall bra. Att det hände i dessa härliga tider. Tänk om det varit vinter och kallt. Hua. Nu kan jag njuta av att vänta på Knodden, njuta av vädret, fixa och trixa på landet och bara... bara vara! 

torsdag 23 april 2009

Vecka 22 +0

Det är egentligen otroligt vilken skillnad det är på min morgonmage och min kvällsmage. När jag tittar på den här bilden (tagen i morse) tycker jag att den ser rätt nätt ut, men jag vet ju vilken ballong jag bär på framåt kvällen!

Vecka 22

Vågen stannar nu på 71 kilo, vilket i min snedvridna värld påverkad av samhällets ideal är en svindlande siffra. Men det är någorlunda enligt plan och faktiskt (i den normala icke-påverkade världen) inte farligt till mina 176 centimeter.

I övrigt mår jag riktigt bra. Lite tröttare, lite tyngre, men med våren i luften och med illamåendet långt borta känner jag mig riktigt nöjd med det mesta. Så nöjd att till och med mina fackliga förhandlingar som inleds idag känns som en liten sak. Fast jag är ganska säker på att jag kommer bli uppsagd. Just nu är jag i det-löser-sig-alltid-stadiet. Förträngningsstadiet kanske någon annan skulle kalla det!

tisdag 21 april 2009

Vecka 21 +5

Fniss. Får man verkligen heta Ann TIITS om man är amningsexpert? 

söndag 19 april 2009

Vecka 21 +3

Läser i Aftonbladet om surrugatmödrar i Ukraina. Man uttrycker sig på ett sätt som ger känslan av "barn till salu". Märkligt bara att man inte gjort ett liknande reportage om USA där ju surrogatmödrar också är tillåtna. Sen evigheter. Men med Ukraina låter det liksom mer "barnfabrik". 


Och väldigt mycket dubbelmoral när tidningen för bara någon vecka sen sålde lösnummer med just en svensk bebis född av surrogatmamma i Ukraina som inte fick svenskt medborgarskap på förstasidan. Då var det "stackars svenska bebis" inte "stackars ukrainska surrogatmamma" som är melodin idag. 

Jag ska inte påstå att jag är jätteinsatt i det här med surrogatmödrar. Spontant tycker jag att så länge det är ett ömsesidigt beslut så visst. Varför ska inte en annan kvinna kunna hjälpa en annan? I Aftonbladetartikeln utmålas kvinnorna som fattiga, utsatta och utnyttjade. Jag tror ju inte att det är stormrika i USA heller som bestämmer sig för att låna ut sin kropp. 

Det låter så fult när man skriver att dessa barnlängtande människor köper sig en son eller en dotter.

Jag väljer att se det som en gåva. En gåva från en kvinna till en annan. En gåva från en mamma (ett krav för att bli surrogatmamma är att man fött minst ett barn) till en som desperat vill bli mamma. Sen att det är pengar inblandade gör ju att allt låter så smutsigt. Men vadå, vi har betalat för två IVF-behandlingar (den tredje betalades av landstinget). Har vi också gått och shoppat oss ett barn?

Vad tycker du?

torsdag 16 april 2009

Vecka 21 +0

Vecka 21 och vi går in i sjätte månaden. Det låter ju alldeles vansinnigt länge, men än är det lång tid kvar till 27 augusti.

Torsdag och dags för ny magbild. Det händer grejer på den fronten. Den här storleken är liten i jämförelse med hur den ser ut på kvällen kan jag säga:

Vecka 21

onsdag 15 april 2009

Vecka 20 +6

Barnmorskebesök idag. Syster E. Allt ser fint ut och Knoddens hjärta slog som det skulle (148 - 154 slag) och rumlade runt ordentligt där inne. 


Mitt blodvärde var aningens lågt så jag blev ordinerad Blutsaft, allt annat var dock bra. Lågt socker och lågt blodtryck. Syster E frågade om jag kände mig yrslig ibland. "Du är ju lång och med lågt blodtryck kan det snurra till, men se till att dricka mycket". 

Just det där med att dricka var en fråga jag hade. Jag är törstig hela tiden. Jag dricker så mycket att jag känner mig för mätt för att dricka mer men är ändå mer törstig. Därför var det skönt att höra att blodsockret var fint, lägre än sist, 6,8. Jag var orolig över risken med diabetes. Just törst kan ju vara ett symptom på det. Men icke alltså. Törsten kommer sig av den ökade blodvolymen helt enkelt.

Vi fick med oss journalen hem, information om olika kurser och lite tankar om den kommande förlossningen. Det känns ju vansinnigt avlägset just nu, men med tanke på att vi nog kommer vara mycket i vår stuga i Småland är det bra att veta vart vi vänder oss om det skulle hända där nere. 

4 veckor till nästa besök. Då blir det vägning och mätning av magen tydligen. 

tisdag 14 april 2009

Vecka 20 +5

Det har varit en händelserik helg. Till att börja med har ju jag och M varit på kortsemester, vår kanske sista barnfria på många år - ett faktum som känns väldigt konstigt. Vi hade finfint väder några dagar, lite mulet och kyligt några andra. Allt som allt, en härlig tripp. Jag vill också ha berg som fond, marinan runt hörnet och citronträd på bakgården:



Men det är inte allt. Jag har dessutom känt Knodden! Jodå, h*n rör sig så det står härliga till där inne. Först förstod jag inte riktigt vad det var, beskrivningen jag hört från många att det känns som fladder tycker jag inte alls stämmer. Snarare är det som när luft bubblar till i tarmarna, fast längre ner i magen. Lägger man handen på precis när det bubblar till kan man känna Knodden där inne. Fantastiskt!

Mindre roligt är att jag nu även börjar känna av fötterna. Nästan alla som varit gravida har frågat mig om dom svullnat än. Jag har kaxigt sagt "nähä du" och tänkt att det händer inte mig. Men det händer mig. Mina annars så sköna MC-boots kändes trånga i förra veckan. Trånga över fotryggen. Det syntes inget på fötterna så jag tänkte att det kanske var strumporna som legat dumt. Fast idag när jag satte på mig ett par andra väl ingådda stövlar kändes även dom mindre än vanligt. Så det är väl bara att gilla läget. Mina fötter har blivit antingen svullna (fast det inte syns) eller helt enkelt större. Tur sommaren med tygskor och sandaler är på intåg.

Jag har även offentligt outat mig på jobbet. Gjorde det strax innan vi drog. Och under resan i helgen bar jag för första gången kläder som inte dolde kulan. Det kändes lite ovant men också skönt. För första gången kände jag mig gravidtjock och inte tjocktjock. 

Så... semester, sparkande Knodd, stora fötter, outning och gravidtjockkänsla - så kan man sammanfatta min påsk!  

onsdag 8 april 2009

Vecka 19 +6

Eftersom vi sticker iväg till varmare breddgrader snortidigt imorgon bitti, och eftersom datorn ska lämnas hemma - kommer veckans magbild redan idag. En nästan-vecka-tjugo-mage:

Vecka 19 +6 

tisdag 7 april 2009

Vecka 19 +5

Idag smög en kollega fram till mig i köket och sa tyst "det är så va"? 


Först blev jag mest förvirrad, är så fokuserad kring det här med varslet att jag trodde det var vad hon undrade över. Hon måste läst mina tankar för hon upprepade frågan och nickade lätt ned mot magen. 

För näe, jag har fortfarande inte berättat... Jag svarade förstås ja och i och med det misstänker jag att det bara är en tidsfråga innan alla vet. Så brukar det ju vara. Vilket funkar fint för mig. 

måndag 6 april 2009

Vecka 19 +4

Hej finanskris. Så har man blivit varslad då. Eller "min tjänst har blivit varslad" som det så fint heter. Same shit different names, känns det som just nu.


Om graviditeten har med det att göra? Tro mig, tanken har slagit mig och trots att vi är flera vars tjänster varslats är jag inte övertygad om att det INTE har med saken att göra. Jag är nämligen långt ifrån sist-in... 

Det hela är inte alldeles enkelt och nu väntar förhandlingar. Plötsligt känns dom där hundralapparna till facket varje månad som väl investerade pengar.

Det kom som en blixt från klar himmel, inget jag räknat med eller ens varit lite orolig över. Till en början fick jag lite panik - vad händer med föräldrapenningen? Ska jag behöva vara ledig på lägsta ersättningsnivån? Men icke. OM jag skulle bli uppsagd och detta sker innan jag går på ledighet ska jag anmäla mig till Arbetsförmedlingen och söka jobb för att ha rätt till samma ersättning jag skulle fått om jag fortfarande varit anställd. Typ när jag är i åttonde månaden mitt i juli... "Visst det är galet" skrattade damen på Försäkringskassan "men sådana är reglerna". 

Varslad... Det trodde jag inte. 

söndag 5 april 2009

Vecka 19 +3

Då har man blivit ett år äldre. Igen. En födelsedag annorlunda än förra året på många sätt och en jag -  annorlunda än förra året.


Födelsedagen förra året firades med skumpa till nässpray och sprutande och en massa hopp inför vårt första IVF-försök. Hopp som sedan grusades och försvann för att komma tillbaka till försök två och slutligen tre. Ett år av toppar och dalar (ja mest dalar) som naturligtvis påverkat mig som människa. 

Men innerst inne finns jag där än, om än lite stukad på vägen. Den här födelsedagen har inte firats med skumpa, hoppet har blandats med lycka över att vi äntligen är gravida och efter en helg med fina paket, underbara måltider, både sol och regn känns det helt okej att vara ett år äldre. 

fredag 3 april 2009

Vecka 19 +1

För en dryg månad sen berättade jag ju om omorganiseringar på jobbet vilket påverkar min arbetssituation. I samma veva fick jag en ny chef. En ny chef som inget vet. Trodde jag ja. När vi hade möte häromdagen säger han "jag hörde att du är på smällen". Jag förstår om du tror att jag skojar nu, men det var exakt dom orden han använde. På smällen!


Jag blev paff och frågade hur han visste, eftersom jag bara berättat det för min förre chef och en kollega som även är min vän. Han sa att det var just förre chefen som sagt det vid överlämningen. Dåligt. Han hade inte behövt dela med sig av den informationen, han hade ingen skyldighet, men någonstans hade jag kunnat köpa om han känt sig tvungen till det, OM han meddelat mig vad han gjort. Så jag åtminstone fått veta vem som vet.

"Jag vill ju att det här ska vara hemligt till jag är redo att berätta själv" sa jag till nya chefen. "Det hoppas jag du kan respektera"?

"Självklart" sa han. Sen tror jag han fick lite dåligt samvete för nästa sak han slänger ur sig är "ja själv är jag mitt uppe i en separation". Ehhh... jaha? Stopp, stopp, stopp. För mycket privat information... Det var lite som ska-vi-byta-grejer? Ska-vi-byta-privat-information-med-varandra? Nej tack... 

Jag konfronterade förre chefen med detta. Han finns fortfarande kvar på min arbetsplats. Så fort jag tog upp det blev han knallröd i ansiktet och ursäktade sig. Sa att han ångrat sig så snart han börjat berätta för nye chefen. Sa att han borde meddelat mig. 

Det borde han. Men jag är inte den som är den. Ursäkten var genuin och den är godtagen. Däremot tycker jag att nye chefen känns lite knepig. Jag hörde att du är på smällen...