Vecka 35 +0

Fem veckor kvar. Det är inte mycket. Och redan om två veckor räknas vi som fullgångna. Man säger ju att man ärver sin mors förlossningsmönster och i så fall ska jag inte gå över tiden. Jag (som är äldst i syskonskaran) kom exakt på planerad dag medan mina båda bröder var tidiga. Hon har dessutom haft (säger hon själv) relativt enkla förlossningar. Om man nu kan prata enkel i samband med förlossning. Men det har gått hyfsat snabbt, hon har inte tagit ryggbedövning och med sista barnet syddes hon inte ens.

Det till trots börjar jag bli litelite rädd. Kommer jag att klara av det här? Jag tror att jag är rätt smärttålig, men jag är också ganska gnällig och har lätt att tycka lite synd om mig själv. Då vill jag bli omhändertagen, men in en förlossningssituation är det ju ingen som kan ta hand om mig direkt, där måste jag klara mig själv. Jag intalar mig själv att kvinnor gjort detta i årtusenden och att det nog kommer gå vägen för mig också. Jag vet bara inte riktigt hur.

Knodden sparkar och står i och magen växer. Imorgon ska vi till semesterortens stora sjukhus för att se så Knodden också växer. Det blir nytt tillväxtultraljud, flödesultraljud samt CTG. Jag hoppas liten växer som h*n ska även om h*n är en liten bebis.

Så här ser stormagen ut just idag:

Vecka 35

Det röda märket man ser på sidan av magen förresten, det är mitt fästingbett. Det ser ju inte roligt ut. Jag gick aldrig och kollade det, tyckte jag var löjlig, men nu ångrar jag mig. Jag tror i och för sig att jag bara kliat mig i sömnen, men imorgon ska jag passa på att be läkaren på sjukhuset titta närmre på det. Borrelia känns ju inte så kul att dras med just nu...