onsdag 31 december 2008

Vecka 5 +4

Nyårsafton.

2008 går till historien då IVF blev en del av vårt liv.

2009 hoppas vi blir året då vi två, tack vara vår långa IVF-resa, blir tre.

Gott nytt år kära bloggvänner som läser detta. Jag önskar er allt det bästa!
Varma kramar m.

tisdag 30 december 2008

Vecka 5 +3

Nyktert nyår.


Jag har botaniserat bland Systembolagets alkoholfria och fått med mig ett rött, ett vitt och ett bubbel hem. Jag har visserligen hört att rött alkoholfritt kan vara rätt vedervärdigt, men jag måste prova. Vitt och bubbel brukar gå bra, men det är ju alltid så fasligt sött. Alkoholfri öl funkar annars alltid, det vet jag sen tidigare, men ett glas rött vore trevligt att variera med.

Jo jag vet, vatten är bästa måltidsdrycken. Dock inte så festligt. Särskilt inte på nyårsafton. Planerar för övrigt att frossa i löjrom. Det är enligt Mary okej. Jippie! Tack Mary! Jag frågade ju häromdagen. Och när jag googlade det fick jag det bekräftat. Fast man verkar göra bäst i att undvika Östersjö-sådan. Vad gör väl det? Den amerikanska är dessutom billigare.

söndag 28 december 2008

Vecka 5 +1

Jag vet inte hur man ska känna sig när man är gravid. Är det ens meningen att man ska känna något alls så här tidigt? Dom saker jag skulle kunna kalla symptom, kan vara helt normala känslor jag nu tillskriver vårt lyckliga tillstånd för att jag så gärna vill känna något. Dessa är:

  • Ömma bröst
  • Smärta i brösten när vi går ut i kalla vintern
  • Vaknar om natten och måste gå upp och kissa
  • Överdrivet luktkänslig
  • Hungrig hela tiden
  • Trött, trött, trött - så jag behöver en eftermiddagslur

Allt utom brösten skulle kunna ha med ledigheten och det som liknar ett matkoma man är i mest hela tiden under juldagarna.

Jag mår med andra ord rätt bra. Är orolig över grynet, sitter det rätt? Sitter det kvar? Kommer det stanna där? Efter att ha läst Fertilitetsturistens inlägg idag med tillhörande kommentarer blev jag dessutom rätt nojjig över att jag slutat med Progesteronet. Min läkare sa ju det, men där skrivs det om att många undvikit missfall genom att fortsätta med Progesteronet i många veckor än. Tänk om... Bara för att jag slutade... Usch...

lördag 27 december 2008

Vecka 5 +0

Släktkalasen är över för denna gång. Och det med en enda person som frågade "är du gravid"? Jag svarade som det var att "ja men det är vääääldigt tidigt". Igår när jag tackade nej till vin undrades det visserligen "ska du köra" (jag som inget körkort har...) men annars - inte ett pip.

Pez frågade mig i förra inlägget när jag ska berätta för släkten och svaret är... när (och om vi kommer så långt att) det syns. Våra allra närmaste; föräldrar, syskon och vänner vi umgås med ofta är förstås redan införstådda men till jul träffar jag släkt som jag träffar just till jul och ibland på sommarkalas. Dom vet inte ens om att vi är ofrivilligt barnlösa och det känns som att det kan vara så. Blod må vara tjockare än vatten, men lika lite som jag har lust att berätta för mina kolleger har jag det för kusinen eller farbrorn jag knappt annars talar med. Inget illa ment förstås, men privat måste få förbli privat ibland.

Ett exempel på hur sällan jag har kontakt med en del av mina släktingar, och även ett exempel på hur svårt det är för omgivningen till ofrivilligt barnlösa att veta hur man bäst visar respekt inträffade i höstas. Jag fick en inbjudan till dop. Ett kusinbarn skulle få namn. Ett kusinbarn jag inte ens visste existerade innan inbjudan trillade ned i brevlådan. Jag visste inte eftersom den kusinen och jag aldrig hörs av OCH för att ingen annan berättat om deras nytillskott i familjen för mig. Av hänsyn till vår situation tänker jag.

"Löjligt, klart jag kan ta det" var min första tanke. Samtidigt som jag när bästa vännen talade om att en bekant till henne blivit mamma, strax efter att jag berättat om senaste ET:n och oron över den svullna äggledaren, tyckte DET var lite okänsligt. Kanske kunde väntat lite. Kanske kunde tagit det nästa gång vi talades vid, tyckte jag.

Hur sjutton ska folk kunna veta? Det blir ju att dom trippar på tå, som mina föräldrar och mina syskon som inget sagt om nya kusinbarnet.

Så till jul nu var jag tvungen att ta reda på hur gammal flickan är innan jag köpte julklapp. Jag hade ingen aning. Hon kunde ju varit allt från 3 månader och uppåt. 10 månader visade det sig. Med andra ord hade alla knipit om detta för mig i över ett halvår.

Det är inte lätt att vara i IVF-andet, men det är nog inte helt enkelt att vara runtomkring det heller.

torsdag 25 december 2008

Vecka 4 +5

Dagen efter.

Jodå, nog är julen en magisk tid, som jag skrev igår, men den traditionella julmiddagen har ändå alltid något Norénskt över sig. Trots positivt gravidtest i måndags var julaftonen med alla glada barnfamiljer som vanligt litelite jobbig.

Pappan som tränger sig vid smörgåsbordet med orden "jag har två barn att ta hand om, jag får tränga mig, haha" och mamman som svarar "jag med och vet du, jag ser SÅ fram emot när syrran ska få sitt första så jag kan säga till henne att 'vänta du bara till du har två, ett är rena rama semestern' haha". Den andra pappan kontrar med "jag har föreslagit att vi ska skaffa en tredje, för att då kunna säga hur enkelt det var med två, haha".

Haha på dig... själv skulle jag bli lycklig över att kunna få ETT barn.

Jag hoppas att vi är på god väg, men oron finns såklart där varje gång det hugger till i magtrakten, eller molar, eller drar. Varje gång jag går på toaletten fruktar jag fortfarande blod.

Men blandat med det är jag lyckligare, såklart. Lyckligare än tidigare jular, men jag hade trott det skulle vara lättare ändå. Tänk också att ingen frågade. Alla släktingar är inte införstådda i vår situation men ingen undrade varför jag tackade nej till snaps, öl, vin och sen både kaffe och avec. Jag tror inte ens någon reagerade. Det var lite skönt. Att slippa.

Något som störde lite dock var att jag inte kollat löjrommens vara eller icke vara. Alltså, får man som gravid äta den eller inte? Jag vågade inte chansa och passade även på det bästa jag vet. Någon som vet? Måste jag tacka nej till löjrommen även på nyårsafton?

onsdag 24 december 2008

Vecka 4 +4

Julafton.

Det är ändå något magiskt över denna dag. Om du tittar in här på bloggen idag så önskar jag också dig en alldeles, alldeles fantastisk jul!

Varma kramar m.




Carl Larssons "Julaftonen" lånade jag från ettrummedutsikt.blogspot.com/

tisdag 23 december 2008

Vecka 4 +3

Först och främst TACK. Tack alla fina bloggvänner för gratulationerna igår. Dom värmde oerhört.

Så är vi plötsligt gravida. Helt fantastiskt. Vecka 4 +3. Det är ju lite märkligt det där räknandet. Att man är i andra veckan redan dagen då embryot petas in.

Ringde sjukhuset igår och meddelade våra glada nyheter. Dom sa "sluta med vagiatorerna, ring den mödravårdscentral ni vill gå till och boka tid och kom hit på ultraljud i vecka 8."

Tre överraskningar i en, som ett Kinderägg. Efter att ha läst Signoras blogg om att fortsätta med vaggisarna ända till vecka 12 förvånades jag över ordern att sluta med dom. Jag frågade och systern sa "det där är olika vilka rutiner man har, men man behöver dom inte längre efter att ha testat positivt". Angående MVC så här tidigt menade hon att en del vill träffa gravida för ett så kallat motivationsmöte. Minns när jag var gravid 2006, det som sen slutade i utomkvedshavandeskap, då ringde jag och fick tid först i vecka 12. Så långt hann vi aldrig. Inte då. Förhoppningsvis nu. Och sista överraskningen då. Ultraljud så sent som i vecka 8. Jag berättade om mitt tidigare utomkveds och sa att "då rådde läkaren mig att om jag skulle bli gravid igen, skulle jag se till att få ultraljud redan i vecka 6 för att ett eventuellt nytt utomkveds skulle kunna upptäckas så tidigt som möjligt". Risken är förhöjd om man varit med om det tidigare. Syster opponerade sig lite, sa att "man kan ju inte göra ultraljud hur tidigt som helst" men som sen bokade in mig den 7 januari.

Vi är oerhört lyckliga, men det är ändå något som lägger litelite sordin på stämningen. Rädslan. Rädslan att det ändå inte ska gå vägen. Att embryot än en gång sitter utanför. Eller att det lilla grynet inte vill sitta kvar. Att det blir missfall. I vår situation törs vi inte ta ut någon glädje i förskott, så alla goda nyheter kommer med förbehåll. "Vi är glada men vågar inte vara extatiska förrän... " Ja förrän när då? Förrän efter första ultraljudet? Förrän efter vecka 12 då missfallsrisken minskat? Förrän när?

måndag 22 december 2008

Testdag, IVF3

Tomten kom tidigt i år.

Trots att jag visste vad jag skulle titta efter var jag tvungen att läsa instruktionerna flera gånger innan jag vågade kika på testet. "Ett streck inte gravid, två streck gravid. Ett streck inte gravid, två streck gravid."

Två streck - gravid!

Tack, tack, tack och tusenfalt tack. Så oerhört tacksam, så fantastiskt lycklig. Nu hoppas vi allt vad vi orkar att det lilla grynet sitter rätt. Och sitter kvar.

söndag 21 december 2008

Ruvardag 15, IVF3

Näe. Inte i morse heller. Inget test. Heller ingen mens. Men fortsatt smärta. Vi testade inte för... vi vill leva på hoppet om så bara för en dag till.

lördag 20 december 2008

Ruvardag 14, IVF3

Jag har inte tjuvtestat nu på morgonen. Inte heller har det kommit någon mens. Inte än. Peppar, peppar... Det molar och drar och jag hoppas det är bra molande och dragande och inte mensmolande och mensdragande. Jag hoppas och hoppas och önskar och ber.

fredag 19 december 2008

Ruvardag 13, IVF3

Vilken mardröm.

Jag vaknade i natt förtvivlad. Det molade i magen. I drömmarnas värld hade tusen och tusen tårar fällts över mensen som kommit. Förtvivlan utbyttes snart i lättnad då jag förstod att det var just en dröm. Den var så verklig. Det var som att jag var med om det igen, på riktigt.

Imorgon är dagen då mensen kommit dom två tidigare behandlingarna. Imorgon är också dagen då jag leker lite med tanken att tjuvtesta. Vet dock inte om jag törs. Måndag är officiell testdag.

Jag vet heller inte vad jag ska tro, vad händer egentligen i min kropp? Det molar och har sig i magen som att mensen är på väg, men som både Signora och Zygoten skrev i gårdagens kommentarer kan det komma ett plus efter molvärk ändå. Båda dom fick det.

Dom är förrädiska dom där Progesteronvagiatorerna. Biverkningar som mens. Nästan för hemskt för att vara sant. Ska man vara rädd eller hoppfull för molvärken? Jag tänker vara hoppfull.

torsdag 18 december 2008

Ruvardag 12, IVF3

På plussidan: Jag är vansinnigt öm i brösten. Kan inte sova på magen. Något jag var tidigt den enda gången vi varit gravida, den gången som slutade i ett utomkvedshavandeskap.

På minussidan: Molvärk i magen. Något hugg på vänster sida. Den sidan där den svullna äggledaren sitter.

Jag läser på dag 12 behadling 1, då fick jag vattnigt aprikosa flytningar. Det har jag inte fått än. Bra. Men om jag läser på dag 12 behandling 2 så hade jag inget som tydde på mens då - ändå kom den ett par dagar senare...

Slutsats: Ingen.

onsdag 17 december 2008

Det känns...

...ja vad känns det egentligen? Jag vet inte. Men det känns.

Jag som hade bestämt mig för att inte känna efter den här gången. Jag skulle vara cool. Glöm det där med att hålla sig tills man nästan kissar på sig, gå in på toa med hjärtat i halsgropen, sluta andas och titta i trosan. Färg? Vitt. Puh. Eller minsta avvikelse. Gråt i halsen.

Jag skulle inte göra det. Men det är så svårt att låta bli att känna efter när det känns utan att man känner efter. Igår kväll började det. I morse var det bättre. Ikväll är det tillbaka. Det kan vara inbillning, det kan var Progesteronbiverkningar men det kan också vara ett-par-dagar-innan-mens-känningar. Den där ett-par-dagar-innan-mens-fisen jag förpestade arbetsplatsen med (jag var själv, jag lovar) den gick inte att ta miste på. Hund. Uäck. Men man kanske kan skylla det på Proggisarna också?

Nu slutar jag känna efter. Nu gör jag det. Nu. Nu. Nu... Snart...

Ruvardag 11, IVF3

Dr Åsa.

Igår såg jag avsnittet om reproduktion på nätet. IVF behandlades naturligtvis. Fast var det så verklighetstroget? Kanske. Kanske är vi minoriteten som är inne på vår tredje IVF. Där mötte man paret som misslyckades med första, körde ISCI på andra och fick en son. Frös ägg och fick dottern på första FET. Naturligtvis har det varit en lång och tuff resa för dom också, men så framställdes det inte riktigt.

Nu var väl tanken att förklara IVF i stort, inte gå in på det i detalj. Men det hade ju varit trevligt om man pratat mer om kvinnans långa (och ofta jobbiga) hormonbehandling med eventuella biverkningar. Om hur det är att leva sitt liv efter mobillarmet som piper för nässpray, spruta eller vagiatorer. Om att bli tjock och känslosam. Det nämndes som hastigast i en mening, däremot fick mannen beklaga sig över "runkrummet" på sjukhuset. Jag menar inte att bagatellisera det, jag vet att det är en påfrestande handling. Men... den är ändå över på 10 minuter...

Annars gillade jag Dr Åsa. Jag har inte sett programmet tidigare, men jag måste säga att det var väldigt pedagogiskt på ett icke idiotförklarande sätt. Lite Hjärnkontoret för vuxna.

Magen då. Jo den känns lite bättre idag så nu tänker jag tro igen. Ja oj vad jag ska tro! Jag har redan funderat på vilket koffeinfritt te jag ska ta med på julafton, för det kan man ju inte räkna med att värden har.

tisdag 16 december 2008

Jag vill inte...

Skit, skit, skit.

Ikväll känns det. Ikväll känns det lite i magtrakten. Det känns inte bra. Och tänk att jag senast i morse stod i duschen och tänkte "men det kanske går vägen den här gången ändå, det kanske gör det..."

Det kanske inte gör det.

Ruvardag 10, IVF3

Man blir ju förbannad.

Läser om en kvinna som för ett år sen sökte hjälp för barnlöshet, som uppgett att hennes mens var två veckor sen, men som ändå skrapades efter att man sett cellförändringar i livmodern. Först i efterhand upptäckte man att, oj hoppsan, det var ett foster man skrapat bort.

Nu kräver Socialstyrelsen ändrade rutiner, men... artikeln avslutas med "Det vetenskapliga rådet på Socialstyrelsen tror inte att det inträffade inneburit några men för patienten och att hon bör kunna bli gravid igen."

Ursäkta?! Det var alltså ett år sen och hon har inte blivit gravid igen? Och när hon sökte för ett år sen gjorde hon det för att hon trodde att hon inte kunde bli med barn och nu tror dom att det INTE inneburit några men för kvinnan? Näe hon har säkert känt sig hunkydory och tänkt att "jaja, shit happens". Men eller hur? Man blir ju förbannad.

måndag 15 december 2008

Ruvardag 9, IVF3


Wohoo! Dubbelt upp. Vi visste att ett ägg frysts, men efter långtidsodlingen bidde det två. Bara ett till kan man tänka, men jag tänker positivt, så dubbelt upp it is!

söndag 14 december 2008

Ruvardag 8, IVF3

Brott.
Raseriut-brott och samman-brott. Så kan man sammanfatta vår helg.

Jag gick på den där festen igår ändå. Jag gick mest för M:s skull, men även för att jag kände att jag måste försöka. Jag kan inte bara krypa in i mitt eget skal. Det var ju ändå fest med folk som vet, men människor jag tycker om. Så jag kompromissade. Jag gick dit, åt lite, pratade lite, umgicks och sen vid elva gick jag hem under förevändningen "medicin". Vilket i och för sig var sant. Jag menar jag hade kunnat peta in kvällsproggisen där, men hur kul är det att sitta och känna sig kladdig egentligen? Inte särskilt, så då ursäktade jag mig och avslutade kvällen hemma i soffan. M var kvar. Jag var nöjd. Jag hade lika gärna kunnat vara utan festen om jag ska vara ärlig, men jag kände mig lite mindre kufig.

M kom hem vid tre. Småslirig, men framför allt förbannad. "Jag. Är. Så. Arg." väste han fram mellan tänderna. Det var inte läge att säga "du vi tar det imorgon" utan vi tände och han fick berätta. Tydligen hade dom spelat musik från datorn när en tjej på festen kopplat ur datorn för att surfa fram några bilder. M blev irriterad och sa till, varpå hon av någon anledning säger typ "jaha M är kanske ute och dansar någon annanstans nu". Jag alltså. Att jag skulle gått ut och inte hem. Alternativt att hon antydde att M inte visste var han hade mig. Var han verkligen säker på att jag var hemma. Typ. Det var så han uppfattade det. I spritdimman.

"Jag vet ju vilken ansträngning det var för dig att faktiskt komma med" sa han. "Jag vet också att det var extra jobbigt att det var en massa barn på plats" (vi hade bara tagit för givet att festen var barnfri och jag kan ibland tycka att det är lite kämpigt med alla lyckliga små familjer på fester, särskilt nu under behandlingen - förmätet, jag vet - men så är läget) "så drar hon in dig helt omotiverat på det där sättet". Och näe jag fattar heller ingenting. Var det det mest elaka hon kunde komma på? Vidrigt. M hade inte klarat att säga något, han hade blängt och sen förklarat för hennes kille innan han gick. Killen bad om ursäkt och försäkrade M om att flickvännen absolut inte kunnat mena något illa. Men det träffade illa och M var rasande. Och det smittade av sig på mig, så halvilsk över att ha blivit indragen i något jag inte hade något med att göra och baktalad på det sättet somnade jag till slut.

Söndagen hade barndop på schemat. Det var dumt. I kyrkan, med alla psalmer och visor med prästens ord om Guds omsorg om människorna, hans barn, hur han vet vad barnen behöver och vad han ger dom - det triggade mina hormonpåverkade tårkanaler. "Varför är inte vi värda att få detta, vad är det för Gud som förnekar oss föräldralyckan prästen talar om" ekade det i mitt huvud och jag försökte tafatt dölja mina snyftningar. En stund trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå mitt under gudstjänsten. Jag stirrade stint in i väggen och försökte tänka på annat och lyckades till slut få kontroll på känslorna.

Nu har vi landat hemma. Helt matta. Det blir middag framför en film i soffan. En helg av brott är snart till ända. Från raseriut-brott till samman-brott...

torsdag 11 december 2008

Ruvardag 5, IVF3

Det är typ nu det ska börja fästa. Ägget. Embryot. Det blivande lilla livet. Mellan dag 5 och 8, det är då det händer har jag hört. Jag klappar lite extra mjukt på den plats där jag hoppas vår framtida familjemedlem snart ska känna sig hemma. Hoppas, hoppas, hoppas...

onsdag 10 december 2008

Ruvardag 4, IVF3

Det är svårare att ducka festerna med oinvigda det här försöket. Är det inte julfest, är det glöggparty eller bara hej-det-är-vinter-och-trist-after-works. Jag tror jag har använt alla ursäkter i boken vid det här laget. Svärföräldrar på besök, resa bort över helgen, extrajobb just den kvällen osv. Jag har ingen lust att behöva antingen svara på frågan "jaha varför dricker inte du då" alternativt vara föremål för andras viskande diskussioner kring varför jag står med alkoholfritt i handen. För det går ju aldrig obemärkt förbi.

Samtidigt är jag ingen vän av vintern, särskilt inte nu när det ändå bara är blåsigt och grått, så jag har inget emot att cocoona hemma. Ofta själv, för självklart kan jag inte begära att M ska göra detsamma. Fast jag i mina allra mest egoistiska stunder kan tycka att han visst borde sympati-tacka-nej till fester också.

Tre den här veckan, tre nästa. Det mesta jobbgrejer som han verkligen behöver gå på, men en är en privatfest med vänner som vet. Ändå har jag ingen lust att följa med på den heller. Det där med att vara nykter på fest - inte min påse. Det är helt okej första timmarna, men sen när folk pratar högt, spelar halva låtar på stereon och framförallt blir sjukt tjatiga - då vill jag bara därifrån.

Jag kan lika gärna vara utan just den här festen. Naturligtvis tänker jag inte vara en sådan här torrboll om allt skulle gå vägen, det håller inte. Då kanske jag gör just så, går med till elvasnåret och åker hem sen. Men nu, näe.

Fast jag får så dåligt samvete också. Att jag är just en torrboll. Att M ska tycka att jag inte bjuder till. Men... jag är så sjukt asocial just nu. Inte så att jag är folkskygg direkt, jag är bara inte särskilt intresserad av att träffa andra. Konstigt, för jag är faktiskt en social människa annars. Det är som att hela jag har fullt upp med det som händer. Här och nu. Utan att blanda in annat. Andra. Låter det konstigt? I mitt huvud låter det helgalet men det är så det är.

tisdag 9 december 2008

Ruvardag 3, IVF3

Vi har fått testdag 22 december och hoppas förstås på en tidig julklapp. Det är på ruvardag 16 och tidigare har mensen kommit ruvardag 15 resp 14 så har den inte dykt upp där på morgonen kommer förhoppningarna nästan ha ätit upp mig.

Samtidigt vågar jag inte hoppas lika mycket som tidigare. Eller jag hoppas, men jag tror inte som dom två tidigare försöken. Det är förstås den där himlans svullna äggledaren som gör att jag inte törs släppa helt. Men jag ska försöka. Jag jobbar på att hoppas och tro lika starkt som tidigare så jultomten kan titta in hos oss den 22 december.

måndag 8 december 2008

Ruvardag 2, IVF3

Idag kom jag att tänka på Tovalisas inlägg om förtroenden. Om vännen hon öppnat sitt hjärta för som sen ändå fällde en okänslig kommentar. Jag skrev då till Tovalisa att jag inte tror någon vän menar något illa, jag tror bara det är omöjligt för dom att fatta. Omöjligt för någon som inte gått i våra skor.

Idag hände samma sak mig. Bästa vännen L som jag alltid inviger i alla detaljer angående, inte bara våra IVF-försök, utan allt. Hon är en pålitlig och fantastisk vän som jag älskar högt. Därför blev jag extra förvånad när just hon idag fällde en, i mina öron okänslig kommentar.

Jag ringde för att berätta allt om helgens ET, om dilemmat vi ställts inför, hur vi valt och hur vi kände kring det nu. Hon var som vanligt bra, lyssnande och medkännande men när vi så gott som avslutat ämnet säger hon "förresten, K&M fick barn förra veckan".

Jag blev helt stum. Jag som skrev till Tovalisa att det bästa sättet att slippa sårande ord är att tala om för vännerna när dom dyker upp, för jag tror det är svårt för vännerna som inte varit med om samma sak att veta.

Sa jag något till L då? Näe. Eller jo. Jag sa "blev det en pojke eller flicka"?

Självklart ville jag veta om K&M:s nya familjemedlem, men kanske vid ett annat tillfälle. Kanske nästa gång vi pratar. Kanske inte direkt efter att vi gått igenom våra kämpande försök att besegra barnlösheten. Det fick mig att inse, att ingen kan förstå. Verkligen ingen som inte varit i samma situation. Om min allra bästa vän inte vet med sig att den historien kunde kännas jobbig just då, ja då kan ingen förstå. Och det måste jag förstå.

Jag pratade med M om det ikväll och sa att "det kan kanske också vara att man hela tiden försöker vara så stark, klistrar på ett modigt leende, att folk kanske faktiskt inte riktigt greppar vidden av sorgen". Men annars skulle man ju gå sönder. I alla fall jag.

söndag 7 december 2008

Ruvardag 1, IVF3


Du är vad du äter.

Jag ger inte mycket för Anna Skippers dietråd, överdrivenhet åt endera håll kan aldrig vara bra. Men igår (tror jag det var) när jag zappade runt fastnade jag en stund när jag hörde henne prata med ett par som försökte bli gravida och hon sa att E-vitamin var grejen. "E-vitamin hjälper ägget att fästa" sa hon och pekade på avocado och sparris.

Det visste inte jag. Och oj hoppsan, blev det inte en avocadosallad till maten hemma hos MochM idag. Vad gör man inte?

Jag blev också glad när jag läste att mandlar är en annan bra e-vitaminkälla. Mandlar som är min räddning varje eftermiddag.


Bild lånad av www.tv3.se

lördag 6 december 2008

ET, IVF 3

Vilket dilemma vi ställdes inför vid återföringen idag.

Tretton ägg blev det ju, sju hade befruktats och två utvecklats till toppägg. Frysbara ägg. Dom övriga fem ska långtidsodlas men man har ju ingen aning om hur det blir. Men... och här kommer dilemmat. "Ett eller två" frågade Dr K.

"Vill ni ha två får ni två, men å andra sidan - med din svullna äggledare kanske det är dumt att riskera två toppägg. Fast... även om det är ett toppägg betyder det ju inte att det klarar upptiningen vid ett eventuellt framtida FET".

Okej. Tusen frågor dök upp hos oss. Tusen frågor som fick tusen svar av vilka nästan inga var säkra.

Två ägg ger bara 5-10% större chans till graviditet. Man rekommenderar enäggsåterföring, bättre för det eventuella barnet, bättre för den eventuellt blivande mamman. Chansen för tvillinggraviditet är relativt stor när två toppägg återförs och, som Dr K sa "jag förstår att man har bråttom och det känns som att man liksom får två för en och spar tid med tvillingar" men... det medför såklart risker. Svårare graviditet, större chans till misslyckad graviditet, händer något det ena barnet tar det sin granne med sig i fallet. Äggledaren då. Jo om detta försök skulle misslyckas kan man titta på den igen, men det är inte säkert att den spelar någon roll i sammanhanget, plus att det finns risk att äggproduktionen påverkas negativt om den tas bort - något man förstås inte vet förrän efteråt. Till det också att jag kräver en hög dos Gonal-F för att stimuleras, vilket tydligen inte talar gott för äggkvaliten i framtiden.

"Hade det inte varit för den svullna äggledaren hade jag satt in båda äggen utan att fråga, men i och med att situationen är som den är så..." sa Dr K.

Vi förlängde nog kön där på sjukhuset i morse men det var inte lätt att besluta. Inget kändes självklart. Ett var bättre för att... och två var bättre för att... Dr K förklarade ingående och var fantastiskt tålmodig med oss.

Vi valde att ta ett till slut. Det krävs bara ett fint ägg och jag hoppas att det var det vi fick tillbaka i morse. Vår framtida familjemedlem.

fredag 5 december 2008

Mittemellan ÄP och ET, IVF 3

Är din partner med?

Alltså, är han/hon med in i rummet vid ultraljud, äggplock och återföring? Jag sa faktiskt nej till M dom två första behandlingarna (hade han begärt att få vara med hade han naturligtvis fått det, men han accepterade min önskan). Jag sa nej av olika anledningar. Dels tänker jag att det aldrig kan vara bra för vårt sexliv att han ser mig i den där stolen. Det må låta löjligt, men jag känner mig totalt avsexualiserad där och av samma anledning som jag aldrig skulle bajsa med öppen dörr hemma har jag tänkt att "varför dela otrevliga saker, varför inte kunna låta det allra mest privata förbli privat".

En annan anledning är att jag under äggplock och återföring försöker vara stark, zooma in i mitt undermedvetna och klara smärtan och obehaget. Det är lättare när man är själv. När M är med är vi två. Två är starkare än en och då behöver jag inte vara lika stark själv. Låter flummigt kanske...

Men så kom M hem för ett par veckor sen efter att ha träffat en vän som gått igenom vad vi går igenom nu. Dom ska (eller har precis fått) få sin bebis anytime nu. M berättade hur vännen talat om äggplock och återföring och jag fick en känsla av att M också ville. Att han ville vara med. Att jag kanske undanhöll honom något.

Så denna behandling var han med på ultraljud, han var med på äggplock och imorgon är han med vid återföringen. Missförstå mig inte, han har ALLTID varit med, men tidigare har han väntat utanför.

Det var okej. Att han var där. Jag kände mig aningens utlämnad och det blev mer prat i salen som störde min avslappning, men det var okej.

Det var till och med lite bra, för han kunde ta till sig lite mer information än min suddiga hjärna om den misstänkt svullna äggledaren. Dom kan inte säga, är den svullen - är den det inte. Dom kan heller inte säga om det skulle hindra oss om den var det. Det kan vara ett stopp i äggledaren utan att det ställer till problem. I förebyggande syfte fick jag två olika sorters antibiotika (som för övrigt har samma verkan som antabus så ingen alkohol, inte för att det varit aktuellt ändå...) så att eventuella bakterier förhoppningsvis inte kan göra någon skada.

Hon berättade också att man inte vill ta bort en äggledare i första taget. Dels för att man inte vill operera i onödan "man tar inte bara bort organ" som hon uttryckte sig, dels för att det finns en risk att det påverkar äggproduktionen.

Majken undrade i sin kommentar till gårdagens inlägg hur det kommer sig att vi nu får två ägg tillbaka (förhoppningsvis, om det finns två fina, det vet vi ju först imorgon), om landstinget ställer sig annorlunda till det än privat klinik.

Svaret är. Det tror jag inte. Vi får två tillbaka för att vi har två misslyckade försök bakom oss. Däremot kan jag inte svara på om vår privata klinik låtit oss göra detsamma om vi gjort detta tredje försök hos dom.

En annan skillnad på vår privata klinik och landstinget, är att landstinget (eller åtminstone sjukhuset vi vårdas vid) efterodlar ägg. Om det finns fina ägg som inte är perfekta imorgon kan dom odlas i ett par dagar till för att se om dom bättrar på sig och i så fall frysas. Det gjorde inte vår privata klinik. Där var det make it or break it på dag två. Motivet var att bästa platsen för ett embryo är i livmodern och att fem dagar utanför är en för stor risk.

För övrigt mår jag okej. Försöker att inte oroa mig över den knasiga äggledaren, försöker att hålla hoppet inför morgondagen i styr och ligger mest på soffan och ojar mig. Jag är ordentligt mörbultad. Värre än dom två tidigare gångerna, så det känns som jag fattade helt rätt beslut att ta ledigt även idag. Det där med att sitta... inte skönt...

torsdag 4 december 2008

Äggplockardagen, IVF 3

Jag hoppas att tretton i det här fallet inte är ett olyckstal, för så många ägg plockades ut idag. TRETTON! Rekord för oss som tidigare haft tio och sen tio igen.

Det enda smolket i bägaren är att den misstänkta svullna äggledaren fortfarande är misstänkt svullen. I förebyggande syfte fick jag två olika typer av antibiotika intravenöst innan jag fick åka hem.

Lördag förmiddag ska vi tillbaka och om det finns två fina ägg får vi två tillbaka den här gången, något som känns helt fantastiskt.

Nu ska jag fortsätta vila lite i soffan för jag är fortfarande rätt dåsig och öm.

onsdag 3 december 2008

Lite panik

Kom till jobbet. Dagen innan ÄP. Så får jag höra - en kollega har gått hem efter att ha spytt. Vinterkräksjukan är här. En halvtimme senare går nästa.

Jag fick panik. Jag hatar att kräkas, ja ingen gillar det väl, men jag har kräkfobi light. I vanliga fall hade jag blivit nojig, men idag blev jag i det närmaste handlingsförlamad. Tänk om jag blir sjuk, då blir det inget äggplock imorgon - det FÅR inte hända.

Jag gjorde det jag var tvungen att göra där och gick hem. Fortsatte jobba här och... ja det är klart det känns i magen. Som en klump. Mer åt solar plexus dock, så jag gissar på en orosklump mer än en vinterkräkklump.

Folk på jobbet måste verkligen tycka jag är knäpp, för jag blev verkligen förtvivlad. Måste skratta lite för mig själv och undra vad dom säger om mig när jag inte är i närheten.

Dagen före ÄP, IVF 3


Ledigt idag. Inte från jobbet, men från mediciner. Skönt.

Äggplock imorgon och M har redan börjat noja lite över spermaprovet. Förra gången hade han ju en lång utläggning om varför burken var fel och hur svårt det faktiskt var att få i allt.

Den här gången fick vi en annorlunda burk. Nytt sjukhus - ny burk. Större burk. Bättre trodde jag, men icke. "Meh... tänk att snoppen liksom står uppåt, så ska du fortsätta runka men ändå böja den nedåt och pricka burken" klagade M.

Okej... "men det måste ändå vara lättare" fortsatte jag "lättare att pricka om inte annat, förra gången fick du ju ett smalt rör".

Fel tydligen. M förklarade "det rinner ju ur den här stora burken lättare än det smalare röret om man tiltar den litegrann, vilket det nästan är omöjligt att låta bli att göra."

M:s bästa förslag är att behållaren istället ska förses med en slags strumpa, som en kondom man trär över snoppen med burken i slutet så att inga småkillar går till spillo. Jag kan inte låta bli att fnissa!

måndag 1 december 2008

Spraydag 34, sprutdag 11, IVF 3

Andra ultraljudet idag. Det såg fint ut. Blåsorna har blivit tolv och växer bra. Sista sprutan ikväll, ägglossningsdito imorgon och alltså äggplock på torsdag som jag trodde.

Angående den stora blåsan som kanske kunde vara en svullen äggledare blev vi inte klokare denna gång. Läkaren kan fortfarande inte säga säkert. Jag frågade "men eftersom samma sak hände mig sist är väl risken inte så stor att det bara var en slump, utan att det där stora är något som finns där konstant, typ en vätskefylld och svullen äggledare". Hon sa ja.

Men hade det varit så oroväckande att man trodde att det skulle kunna påverka denna behandling negativt, då hade dom väl avbrutit? Visst? Det är i alla fall vad jag intalar mig och fortsätter vara lycklig över att dom små äggen snart ska få komma ut och leka med M:s småkillar.

söndag 30 november 2008

Spraydag 33, sprutdag 10, IVF 3

Nu förstår jag plötsligt det jag läst i bloggar om att bli alldeles blå och sönderstucken av sprutorna. Inte för att jag påstår att den här ynka fläcken av missfärgning är något att gnälla över, mitt första lilla sprutblåmärke. Nya upplevelser hela tiden...

Öppnade fjärde kartongen Gonal-F ikväll och när jag skulle skriva i rubrikraden vilken spraydag det är var jag nära att skriva hundra. För det är så det känns. Spraydag hundra...

Positiva tankar. Andra VUL imorgon. Hoppas få tid för ÄP då. Följer jag samma utveckling som förra behandlingen bör det bli torsdag morgon. Hoppas.

fredag 28 november 2008

Spraydag 31, sprutdag 8, IVF 3

Första ultaljudet idag. Tio små ägg som ska få växa till sig och ses om igen på måndag när jag ska tillbaka igen. Allt finemang tills... Tills den här konversationen utspelar sig:

Dr K: Dina äggledare är trasiga va, det är därför du är här?
M: Ja...
Dr K: Och du har inte opererat bort dom?
M: Nej.

Här måste jag bara fråga, är inte detta information som läkaren borde sitta på? Som borde stå i min journal? Bara en fråga... Det fortsatte:

Dr K: Jo för du har något som ser ut som ett väldigt stor äggblåsa.
M: Det hade jag sist också.
Dr K: Fast jag tror inte att det är en äggblåsa, jag tror att det är din ena äggledare som är svullen. Dom kan ju samla på sig vätska.
M: Jaha och vad innebär det?
Dr K: Nej ingenting just nu.
M: Man läser ju en del på nätet, om allt om IVF och så och...
Dr K: Ja?
M: Ja och jag har läst att den där vätskan som samlas i äggledaren kan döda embryot.
Dr K: Om det råder delade meningar, sen beror det också på var stoppet i äggledaren sitter, det behöver inte läcka ut i livmodern.
M: Men hur vet man då?
Dr K: Har du haft flytningar?
M: Öh... ja... nu under behandlingen har jag haft det.
Dr K: Men det är helt normalt. Men om du har det ofta och mycket annars, då kan det vara tecken på att det läcker vätska.
M: Nej... det tror jag inte. Inte mer än normalt. Eller, vad vet jag vad som är normalt egentligen. Flytningar är inget jag och mina vänner diskuterar så ofta...
Dr K: Inte så att du känner att du har ofrivillig vätskeavgång från slidan?
M: Nej.
Dr K: Då så. Då är det bara att fortsätta och så får man avvakta och se.

Okej. Avvakta och se. Se om det blir minus igen eller? Och om det blir det, kolla till äggledarna? Jag försöker att inte oroa mig än. Förra behandlingen frågade jag faktiskt läkaren om det här med äggledarna och hon kollade på ett nytt ultraljud och sa att allt såg bra ut. Å andra sidan har jag hört att man inte kan se helt hundra på ett ultraljud, utan säker kan man bara vara efter en titthålsoperation.

Självklart vände det här vår värld lite uppochner. Planerna för kvällen ställdes in. Lusten finns inte riktigt att gå ut bland folk. M kommer snart hem och ska laga mat och jag har öppnat en alkoholfri öl och ser fram emot en soft kväll hemma bara vi två. Men vi har bestämt att försöka tänka bort det här och bara fokusera på det positiva. Skulle det gå dåligt får vi plocka upp den här tråden då. Nu kändes det bara skönt att skriva av sig lite, sen hoppas jag kunna använda mig av den förträffliga förträngningsmekaniken.

torsdag 27 november 2008

Spraydag 30, sprutdag 7, IVF 3

När jag läser igenom gårdagens inlägg inser jag att jag lät bitter. Det var inte meningen. Jag tyckte inte allt var pest, jag skrattade faktiskt åt den klanta jag var. Hur lyckas man liksom?

Sjukhuset ringde igår. Jag ska fortsätta med mina 300 enheter Gonal-F och ett Synarelasprut i en näsborre morgon och kväll så ska jag komma på första ultraljudet imorgon bitti. Förutom virrigheten och tröttheten mår jag som en prinsessa.

onsdag 26 november 2008

Spraydag 29, sprutdag 6, IVF 3

Allt gick fel.

Jag gick upp tidigare än vanligt. Hoppade i skorna och pulsade i snön till tågstationen. Åkte mot sjukhuset för att lämna blodprov. Brukar inte åka tåg. Märker efter ett par stationer att jag är på fel tåg!

Kliver av, åker tillbaka, byter till rätt tåg, går av vid stationen nära sjukhuset, promenerar... fel! När jag väl kommit in på sjukhuset, som är stort och uppbyggt som en labyrint, hittar jag inte provtagningen. Jag hittar inte ens huvudentrén. Inte på lång tid i alla fall.

Blodprovet lämnades åtminstone smärtfritt och utan dramat som utspelade sig sist jag var där.

Tänker att jag noga ska följa skyltar tillbaka till tågstationen och går försiktigt. Men tappar bort skyltarna och går... fel! Kommer fram till stationen ändå, men den andra uppgången. Vet inte riktigt hur det gick till.

När jag sitter på tåget på väg hem piper mobillarmet. Dags att spraya. Jag är sen. Hade ju aldrig trott att det skulle ta så lång tid, men snart. Hemma. Eller?

Såklart inte. Jag läser skyltarna på "min" tågstation och går ändå ut åt fel håll. Ingen katastrof, bara fem minuter längre promenad. I snö. Men det var liksom kronan på verket. Allt som kunnat gå fel har gjort det.

Ingen vidare start på dagen, men å andra sidan kan det förhoppningsvis bara bli bättre nu.

tisdag 25 november 2008

Spraydag 28, sprutdag 5, IVF 3

Trött. Jag är så trött. Hela tiden. Från det jag vaknar till att jag går och lägger mig. Det är ju urbota tråkigt att känna sig sliten hela tiden.

"Varför" frågar jag ilsket (utan att egentligen förvänta mig ett svar) och M svarar försiktigt "det kan ju ha något med det du sprutar i dig att göra..."

Jo jag vet. Det plus att novembermörkret inte direkt är min bästa tid gör väl att jag denna behandling känner mig tyngre än vanligt. Jag går upp, jobbar hemma ca 3 timmar, går till jobbet och är där ca 5-6 timmar och är hemma vid 16-17 och då... orkar jag inte göra någonting. Jag bara däckar. Himlans trist.

måndag 24 november 2008

Spraydag 27, sprutdag 4, IVF 3


Vilka vitaminer äter du?

Jag har alltid varit av uppfattningen att om man behöver kosttillskott - så äter man dåligt. Byt mat istället för att lägga till piller typ. Men när vi började försöka bli tre för ett par år sen, köpte jag sådana här allt-du-kan-behöva-få-i-dig-om-du-är-kvinna-i-fertil-ålder-piller på Apoteket och dom har jag knaprat sen dess utan att tänka mer på saken.

Jag vet ju att det finns allsköns åsikter, tankar och uppfattningar om vad man ska peta i sig för att lättare bli gravid. Men vad? Borde jag göra det, eller ska jag fortsätta att bara strunta i det? Vad äter du?

söndag 23 november 2008

Spraydag 26, sprutdag 3, IVF 3

Grönt ljus. Såklart. Men ändå skönt. Tydligen kan vi räkna med samma procedur om M någon mer gång skulle behöva testa för Hepatit-C. En del har något som gör att det inledande testet ger ett osäkert utslag.

Blodprov på onsdag. Till dess, spray och sprut.

fredag 21 november 2008

Spraydag 24, sprutdag 1, IVF 3

WTF

Nu har dom ringt från sjukhuset. Säger till M "men du skulle ju åkt direkt till labbet och lämnat prov, i onsdags när vi pratade, vi har inte hunnit få svaret än".

Det sa dom INTE. M frågade flera gånger "är det okej om jag åker in tidigt torsdag morgon" och visst var det okej.

Summan. Vi vet ingenting. Förrän imorgon, då ringer dom och meddelar svaret men sa att jag ändå ska börja med sprutorna ikväll. "Risken är ju minimal eftersom ni varit med om detta tidigare och det var negativt då, så kör igång, det värsta som kan hända är ju att ni får avbryta sprutandet".

Ja? Är inte det illa nog? Vad händer i kroppen med en spruta? Något sätter det ju igång. Varför ska jag mixtra och trixa med hormoner i onödan? Varför ska jag inte bara vänta till imorgon när vi vet säkert. Nej, då menade dom tydligen att jag kunde bli tvingad att vänta ännu längre. Gissar att det är tajt med ÄP- och ET-tider eller så.

Känns rätt ruttet just nu. Särskilt som det aldrig hänt om dom kollat det där rutinprovet när dom skulle gjort det. Typ runt den 7:e oktober när vi lämnade det. Nu får vi istället besked mitt under vår tänkta mysiga weekend i annan stad. Tack då.

Nåja. Så länge det är ett bra svar dom ringer med tänker jag sluta sura och tänka positivt. Bara ljusa fina vackra tankar som ska få det här försöket att gå vägen den här gången. Så det så!

Förresten... någon som vet om man får ta sprutorna i handbagaget? Bergis inte va?

UPDATE:
Man får ta med sprutorna i handbagaget. Skönt.

Spraydag 24, IVF 3

Mina tankar går till bloggvännen Eluide. Mina egna problem känns just nu futtiga i sammanhanget. Som hon skriver "satans fantastiska skitöde". Det skulle ju vara deras tur nu.

torsdag 20 november 2008

Spraydag 23, IVF 3

Spraydag TJUGOTRE. Utan "sprutdag" efter i rubriken. Det är första gången jag fått spraya så här länge utan att påbörja stimuleringen. Just nu är jag lite bitter och tänker att vi skulle väntat och startat på dag 21 som i dom tidigare försöken istället, så allt varit som vanligt, om man nu kan säga så om den här inte alls som-vanliga-situationen. Sen är ju inte det faktum att jag inte är helt nedreglerad det enda problemet, som jag skrev igår.

Imorgon skriver jag förhoppningsvis "sprutdag" i alla fall. Om det blir så och om jag hinner förstås. Vi spontanbokade en weekendresa igår för att komma bort tillsammans en stund och julshoppa i annan stad. Ska bli skönt!

onsdag 19 november 2008

Spraydag 22, IVF 3

Oj vilken chock vi fick idag.

Dom ringde från sjukhuset. Inte till mig. Till M. Som sen ringde mig. Tydligen hade hans blodprov reagerat på Hepatit-C. Aaaaaaahhhh... tänkte jag först. Sen tänkte jag igen. Det här hände förra gången också. Vi lämnade blodprov. Det tas en massa test. Antingen reagerar man positivt, negativt eller typ litegrann lite vagt (indeterminant heter det tydligen: "testet mäter förekomst av antikroppar mot 4 olika delar av Hepatit-C virus separat. Om 2 eller flera band finns är testet positivt om endast ett band finns är testet indeterminant och vidare testning bör göras") på Hepatit-C-provet. M's blod indikerade då på ett sådant litegranna vagt sätt att man ville kolla närmre och då visade det sig vara negativt.

Tydligen är det rätt vanligt. Det kan vara någon allergi eller något annat som gör att testet ger utslag. Eftersom det är nio månader sen, ville dom på nya sjukhuset göra ett eget test, för att utesluta att något skulle vara fel innan man går vidare.

"Vi har beställt ett akut test" sa dom i telefon "eftersom vi borde tagit tag i det här tidigare". Nähä, you think? Det var ju ändå över en månad sen vi var där och lämnade detta blodprov. Tur dom sa det, så jag slapp vara gnällkärring och påpeka det.

Nu får vi vänta till fredag då provsvaret ska vara klart. "Inget att oroa sig för" sa dom "ni har ju dessutom varit med om det en gång förut, så var lugn". Det må så vara att vi har, men lite orolig blir man ju ändå. Hepatit-C... hur låter det liksom? Det är ju verkligen något som ger skrämselhicka och äckelkänslor ärligt talat. Smutsigt liksom.

Dessutom var jag heller inte helt nedreglerad, vilket jag tyckte var märkligt eftersom jag vid första behandlingen var nedreglerad redan efter två veckor, men det beror visst på att vi denna gång startade på dag 1. Och blodet då? Näe, inget att oroa sig för det heller tydligen.

Så... lite chockartat, men på fredag sätter vi förhoppningsvis igång igen. "Räkna med det" sa sjukhuset. Förhoppningsvis säger vidskepliga lilla jag. Om jag tar ut det i förskott tas det bergis ifrån mig på rent jävulskap.

tisdag 18 november 2008

Spraydag 21, IVF 3

Blodprov i morse. Svar imorgon. Fortfarande lite blod. Tack för alla hjälpande kommentarer igår, det har åtminstone hänt någon annan tidigare att det blödit under sprayperioden, en annan att ett litet ägg låg kvar och spökade. Hua, då är det väl bara att spraya ett par veckor till kan jag tänka. Det känns ju inte så särskilt lockande om man säger så.

Samtidigt. Det skönaste vore ju om dom kunde ge ett klart svar imorgon. Provet visade si-och-så alltså gör vi så-och-si. Inte något vagt "nja vi vet inte varför" eller "det går säkert bra ändå" och att sen bara fortsätta som vanligt. Det är ju inte så att man leker sig igenom den här behandlingen direkt. Hellre väntar jag då och vet att förutsättningarna är ultimata, än att chansa på att det "säkert går bra".

Men nu håller jag på att ta ut saker i förskott. Dåliga saker. Det ska jag sluta med. Nu.

måndag 17 november 2008

Spraydag 20, IVF 3

Det blöder fortfarande. Ingen syndaflod, men en stadig liten stril av ljusrött vattnigt blod.

Jag ringde sjukhuset idag som INTE sa "det är helt normalt, oroa dig inte" vilket förstås gjorde mig än mer nojjig. Istället sa dom "du ska ju ta blodprov imorgon, det säger en del, vänta på svaret på onsdag så vet vi mer".

Aaaahhh... det låter ju inte så lovande, eller? Eftersom jag började spraya på dag 1 i menscykeln ska det ju inte komma någon sk nedregleringsblödning. Den kommer ju vanligtvis då mensen väntas normalt och det är när man börjar på dag 21 i menscykeln.

Det här känns inte alls bra. Först hade jag tänkt skippa träningen ikväll och bara krypa ihop i en liten boll under en filt i soffan, men nu har jag bestämt att vi ändå ska ut på vår löprunda. Det skulle inte vara någon fara, jag frågade syrran jag pratade med. Skönt att rensa hjärnan ett tag om inte annat. Bli trött så jag kan sova utan att vrida och vända mig av orostankar. Dessutom fortsätter jag känna mig fläskig. Det där med att reclaima kroppen har ju gått sådär. Jag har tränat, jag har ätit hyfsat - men ändå - den där viktuppgångsbiverkningen av nässprayen har tagit. Undras hur det gått om jag INTE tränat eller ätit bra. Hur mycket hade jag gått upp då. Nu är det dryga 6 kilo sen i februari, vilket jag tycker känns ENORMT mycket. Söta vännerna säger förstås "det syns ingenting" men när jag såg bilder efter festen i fredags fick jag lite ångest. Det där är inte jag som ser ut sådär. Vore jag gravid så visst, då kan jag glatt lägga på mig 30 pannor om det är så, men det här är bara vägen dit. Eventuellt vägen dit. Peppar peppar...

söndag 16 november 2008

Spraydag 19, IVF 3

Blod. Det kom lite blod. Eller åtminstone en vattnig brunrödfärgad flytning. Det ska det väl inte göra? Det har det inte gjort för mig tidigare, men å andra sidan har jag inte börjat spraya på mensens dag 1 tidigare.

Jag kollar genom dom miljarders biverkningar nässprayen kan ge och prickar av fett och finnar, men hittar inget om blod.

Orolig. Någon som vet? Någon som varit med om samma sak?

Förmodligen ingen panik, men jag kommer förstås ringa sjukhuset imorgon och fråga och åter känna mig som "den där jobbiga tjejen som känner efter och frågar för mycket".

Märkligt egentligen, att läkarna och syrrorna ibland verkar ha så svårt att förstå det där. Det är väl inte konstigt att man oroar sig över avvikelser, det är ju inte så lite man laborerar med sin kropp under en sådan här behandling...

lördag 15 november 2008

Spraydag 18, IVF3

På tisdag är det blodprov. På onsdag förhoppningsvis sprutstart. I och med det alkohol- och koffeinstopp för min del. Det förstnämnda såg jag igår till att inte komma att sakna på ett tag. Galet bakis idag... Men det var det värt.

onsdag 12 november 2008

Spraydag 15, IVF 3

Jag fortsätter läsa Aftonbladet och konstaterar att ledarskribenten Jesper Bengtsson har en viktig poäng i vin-eller-inte-vin-under-amningen-frågan.

måndag 10 november 2008

Spraydag 13, IVF 3

Läste ni Mats Strandbergs krönika i Aftonbladet Söndag igår? Den om hans tjejkompis vars kille inte ville skaffa barn. Och om alla som klampade in på deras mest privata och frågade "när ska ni skaffa barn då"? HUR kan man kläcka ur sig det, frågar sig Mats.

Man känner ju lätt igen sig. Även om anledningen till uteblivet barnafödande är en helt annan. Frågan kvarstår, hur kan man fråga det?

lördag 8 november 2008

Spraydag 11, IVF 3

Min mamma fick mig när hon var ung. Väldigt ung. Det innebar att när jag var tonåring var hon... lite yngre än jag är idag.

Mamma hade en kollega hon ofta hängde med. Denna kollega var som en i familjen. Varje dag när jag kom hem från skolan satt dom där i vårt kök och chitchattade. Jag tyckte mycket om henne. Men jag minns att jag tyckte en sak var konstig. Hon hade inga barn. Och var ju så gammal. Ja i mina ögon. Som tonåring var ju alla över 30 lastgamla.

Och nu tänker jag. Nu är jag hon. Den där märkliga jättegamla människan som inte har barn. I tonåringars ögon måste det ju vara så...

fredag 7 november 2008

Spraydag 10, IVF 3

Jag tackar min mascara för att jag slipper jobba antingen osminkad (ja det hade förstås varken varit katastrof eller första gången) eller med pandafejja.

Jag sprayar - alltså gråter jag. Lätt. Fan.

Häromdagen var det ingen hejd på tårarna. Jag och en arbetskamrat var oense om hur en situation tacklats och jag kunde inte ens slutföra diskussionen. Jag tyckte han behandlade mig respektlöst och tårarna brände innanför ögonlocken. Jag vidhåller att hans beteende var aningens respektlöst även så här i retroperspektiv, men det var verkligen inte så illa att jag skulle behöva gråta ögonen ur mig. Jag var tvungen att säga "jajaja, vi säger så" och stänga in mig i ett ensamt rum. Och gråta. Och gråta. Och gråta. Det tog liksom aldrig slut.

Tack då för tårtålig mascara. Ingen märkte.

När jag kom hem och berättade om detta för M sa han försiktigt "ja det var ju dumt att kollegan agerade så, klart lite respektlöst, men du... du tror inte att du reagerar liiiiiite starkare än vanligt nu med sprayen och så?"

No shit Sherlock.

Det värsta var hur försiktigt M sa det. Som att helvetet kunde bryta ut för minsta lilla igen. När som helst. Stackarn. Han tassar säkert på tå.

Mitt liv som klimakteriekossa.

tisdag 4 november 2008

Spraydag 7, IVF 3

Det har visat sig att jag och en av bloggvännerna är på dagen synkade denna gång. Precis som hon skrev igår känner jag mig aningens "frikopplad" från det här IVF-försöket. Jag sprayar, jag lever, jag tänker på annat.

Egentligen tror jag att det är just det. Tänkandet på annat. Allt kretsar inte kring detta sprayande och fixande och framför allt så känner jag inte efter på samma sätt. Jag letar inte symptom.

Det slog mig nu. Jag vaknade fem i morse av att jag var kissnödig. Det händer ALDRIG annars. Sen på väg hem från jobbet blev jag så pinknödig att jag trodde jag skulle sprängas och ändå hade jag gått på toa precis innan jag lämnat jobbet. Hade detta inträffat vid försök nr 1 hade jag genast lagt det på listan över symptom. För säkert kan blåsan ha med hormoner och tjafs att göra, men den här gången drar jag inte samma slutsatser.

Inte förrän nu då, i skrivandets stund.

söndag 2 november 2008

Spraydag 5, IVF 3

Jag hittade några rader jag skrivit om att vara gravid. Den gången för två år sen då vi faktiskt blev det. På naturlig väg. Där står bland annat "Ska jag försöka bli gravid igen, ska jag dricka kopiösa mängder vin och röka oförsvarsbart många festcigg innan ägglossning… "

Lite lätt överdrivet förstås. Men i princip gör jag nu vad jag skrev då. Dock har det ju inget med någon ägglossning att göra, utan i väntan på äggförökarsprutorna. När jag börjar med dom ska alla gifter ur kroppen igen. Alkohol, koffein, nikotin. Jag tror det hjälper föga, men rent mentalt känns det bra.

Nu däremot, under spraytiden då jag bara ska bli klimakteriekossa tänker jag bara ha trevligt och inte tacka nej till fest.

Jag började följa planen i fredags och ångrade mig redan igår. Undras om hormonerna gör en mer bakis också?

torsdag 30 oktober 2008

Spraydag 2, IVF 3

Det känns skönt att vara igång igen. Inte för att det är en särskilt stor grej längre, tredje gången och det börjar bli en vana. Det där sprayandet går av bara farten och mobillarmet fanns sparat sen tidigare och behövde bara aktiveras.

Mensen däremot är inte av denna värld. Visst brukar jag ha ont första dagen/dagarna men igår var det på riktigt så att jag var tvungen att vika mig dubbel och bara försöka hitta tillbaka till en normal andning. Blodet är också rätt vidrigt. Svart nästan, rikligt och ibland även läskiga små klumpar, vilka får mig att undra litegrann om det kanske var ett utomkveds ändå, som kroppen tog hand om själv. Det händer ju, har jag hört.

Men förmodligen är det ju bara normalt. Allt det där onormala som händer med ens kropp är ju plötsligt "bara normalt" enligt farbror doktorn. Värre mens, viktuppgång, finnar, humörsvängningar, sköra naglar, gråtmildhet, tankspriddhet, dåligt minne - allt är "bara normalt".

Normalt - schnormalt...

onsdag 29 oktober 2008

Spraydag 1, IVF3


Hjärnspöken.

Otroligt hur hjärnan kan påverka kroppen. För jag kan inte tänka mig att min supersena mens beror enkom på alla hormoner jag fått i mig sen förra IVF-en. Jag ville ju så gärna börja, mensen var efterlängtad och den lät vänta på sig. I tio dagar.

Otroligt också hur en strimma hopp kan överglänsa en ocean av rädlsa. För hur rädd jag än var över att ha blivit naturligt gravid och åter fått utomkveds, var det det där lilla hoppet jag klamrade mig fast vid dom sista dagarna - hoppet att ett befruktat ägg trots allt lotsat sig genom alla hinder och stopp mina trasiga äggledare har att erbjuda.

Tio dagar sen och i morse när jag kissat på stickan (stickan som säkert skulle visa plus, sen skulle jag snabbt ta mig till gynakuten för VUL för att se om graviditeten satt i eller utanför livmodern) kom första mensdroppen.

Mensen är här, sprayen är laddad. Dag ett, gång tre.

tisdag 28 oktober 2008

Mer orolig...

Ja nu är kvällen här. Med den molvärk i dom nedre regionerna. Mest på höger sida. Exakt så här kändes det då, för ganska... exakt 2 år sen. 6:e eller 7:e oktober var det jag gjorde operationen.

Nu är jag riktigt orolig över att jag fått ett nytt utomkveds. Det är inte sant... så jäkla onödigt, så otroligt klantigt av oss. Hur kunde det hända?

Om det nu har hänt, men jag känner mig... 90% säker, det enda som gör mig lite osäker är att det inte borde kunna hända samt att blodet än så länge uteblivit. Imorgon bitti är jag 100%.

Orolig

Ja lite orolig blir man ju. 9 dagar sen mens. Inte troligt att det är IVF-en som funkat, snarare att någon av M:s små rackare smitit förbi på något mirakulöst sätt. I så fall, väldigt troligt att det befruktade ägget sitter fast någonstans i mina trasiga äggledare.

Samtidigt. Jag har inte känt något. Den gången då det hände, då vi fick utomkveds, var jag vid det här laget rejält öm i brösten. Nu - nada.

Imorgon bitti då ska teststickan fram. Visar den plus finns chans att jag kan se redan då om det är "på riktigt" eller om det sitter fast utanför. Vill minnas att det där pluset var rätt svagt den gången, tydligen vanligt vid utomkvedshavandeskap.

Och jag måste erkänna, att blandat med oron finns ett litet hopp. Ett fåfängt försök att tro på det omöjliga, att tro att mirakel faktiskt kan inträffa, tänk om...

Fast det är nog bara så att jag är sen. Jag menar, jag har läst om dom som plötsligt fått en cykel på över 50 dagar efter IVF. Själv är jag ju inne på futtiga 36.

måndag 27 oktober 2008

Hopp om... ja, om vadå?

Vad ska jag hoppas på, vad ska jag tro på, tänker jag när jag sitter här i stugan på landet (vi tog några dagar ledigt för att bara vara) och konstaterar att mensen är åtta dagar sen?

Det är väl normalt att den kan vara sen efter en IVF-behandling, så jag kan hoppas på mens. Att den senaste behandlingen skulle funkat och att jag skulle vara gravid efter den känns osannolikt eftersom jag blödde som en gris efter minuset. Att vi skulle blivit gravida själva är nästan lika osannolikt. Visserligen kör vi på avbrutet som preventivmedel vilket inte är hundraprocentigt, men ändå. Osannolikt och som jag skrivit tidigare, inget att hoppas på.

Att mensen bara är sen helt enkelt är väl det mest troliga. Men på onsdag när vi är åter i stan ska jag testa om mensen inte dykt upp än. Bara för att vara på den säkra sidan.

lördag 25 oktober 2008

Som i reklamen

Häromdagen träffade jag gravida vännen. Hon som efter fyra IVF-er äntligen fick ett plus på stickan. Nu är det bara veckor kvar till dom är tre.

Det var så härligt att se henne. Jag har ju jämfört vår sitation med deras många gånger. Mitt ibland märkliga beteende har blivit normalt efter att ha fått bekräftelse från dom att så här kan det vara.

Även sorgen har jag sett och sett mig själv i. Den där som alltid finns där, även om man försöker tänka bort det. För det är ju inte så att jag går omkring i ett konstant depp och inte försöker. Det är snarare så att jag gör allt för att ha roligt när roliga tillfällen bjuds, men det finns alltid något litet i mitt sinne, säkert inte uppfattbart för andra än mig, som lägger lite-lite sordin på tillvaron.

Det har jag tyckt mig se hos gravida vännen också. Till nu. Det var som i den där reklamen, den där om tvättmedlet som tar bort den grå hinnan på vittvätten. Exakt så. Det där lite grå var som borttvättat. Hon log på riktigt, hon var sig själv igen, hon var där med hela sin uppenbarelse.

Vilken lättnad. Det försvinner. Det går att andas hela vägen ner i lungorna igen. En dag går det. En dag hittar det där mirakulösa tvättmedlet hem till oss med.

torsdag 23 oktober 2008

BM+4

Nope, ingen mens än. Det är ju inte alls ovanligt att den är sen efter ett misslyckat IVF-försök. Den var det inte sist, men det är ju inget som garanterar att det är likadant denna gången.

Signora skrev i sin kommentar igår att "jag kan tänka mig att man trots allt gömmer en liten gnutta hopp någonstans långt bort i bakhuvudet om att kanske, kanske ändå... Jag gör ialla fall det i de fallen. Trots den minimala chansen. För tänk om..."

Ja, Signora, du har rätt - men det ska vara en gnutta då. Jag både hoppas och hoppas inte. Vi kan, det vet jag, men eftersom mina äggledare är så vansinnigt söndertrasade är risken stor att vi råkar ut för ett ytterligare utomkvedshavandeskap. Så stor att vi sist blev remitterade till IVF. Så skulle vi vara gravida skulle jag bli väldigt rädd.

Så hoppet som finns är ungefär som när man skrapar Triss och tänker att, det ju faktiskt kan vara just den här lotten som ger 25000 i månaden i 25 år. Det som innebär en mirakulös resa där det befruktade ägget tar sig igenom alla hinder på vägen och når fram till livmodern.

Men som sagt, den chansen är mikroskopisk. Dessutom ska ju mensen komma. I natt igen faktiskt. Finnen är ju kvar. Och... har jag inte blivit lite gasig i magen också? Ja... jag åt i och för sig kålpudding till middag, men det behöver ju inte bero på det. Haha! Som Eluide skrev igår, galet hur knäpp man blir som barnlös. Leta tecken efter mens!

onsdag 22 oktober 2008

BM+3

Ingen stress, skrev jag i söndags. Men så här när mensen gått tre dagar över tiden måste jag vara ärlig och säga att... en viss otålighet finns där.

Tre dagar sent. Jag önskar att min naturliga reaktion skulle vara att plocka fram det där Clearbluetestet som ligger i en låda i badrummet. Så där som andra gör. Andra som lyckligt utbrister "det gick till slut, när vi som minst anade, alldeles av oss själva!"

Men för oss är det inte aktuellt. Chansen är minimal att vi skulle bli gravida på naturlig väg och risken maximal att det i så fall skulle sluta i nytt utomkveds.

Jag klamrar mig fast vid den där finnen på hakan. Det brukar ju vara ett tydligt tecken. I natt, då kommer den säkert. Mensen.

söndag 19 oktober 2008

Ingen stress

Ingen mens, men ingen stress. Den kommer när den kommer och när den kommer börjar vi vår tredje IVF.
Tredje...
Tredje gången gillt?

fredag 17 oktober 2008

Snabba puckar


Landstinget vs privatklinik. Uppfattningen just nu. Lite rörigare.

När vi var på nybesök diskuterades starten för nästa behandling. Vår tredje. Jag hade nyss haft min sk minusmens och barnmorskan menade att en "vanlig" mens är att rekommendera. I och med att det skulle bli tajt inför jul tyckte hon vi skulle börja på dag 1. Vad jag förstått är det ingen skillnad mellan att starta dag 1 eller dag 21 som vi gjort tidigare. Någon som vet annat?
Dag 1 på nästa mens alltså. Men... när jag tittade i papprena vi fått stod det 19 oktober. Det är på söndag och det är då jag beräknar mens. Första efter minusmensen, den innan startmensen. Är ni med? Knappt jag är det själv.
Jag ringde för att fråga. För att dubbelkolla. Barnmorskan sa "men är det här din minusmens?" Klart det inte är... "Men då kan du ju börja nu. På söndag. Lika bra det om du ska hinna till jul".
Hinna till jul. Om jag börjar på söndag, om mensen nu kommer i tid (jag räknar med det, sist var mensen efter minusmensen bara 1 dag sen) bör jag ju vara klar innan november är slut, inte sant? Till jul borde vi ha testat. Och plussat. Det skulle ju vara världens bästa julklapp!
Som sagt. Lite rörigare. Dom sa en sak vid besök, skrev en annan och sa ytterligare nytt på telefon.
Samtidigt. Dom är trevliga. Det är smidigt att få tag på dom vid frågor. Dom var flexibla när det gäller blodprov osv och låter mig ta det på sjukhuset närmast mig så jag slipper kuska över halva stan till dom bara för ett stick i armen. So far so good.

tisdag 14 oktober 2008

Etiskt?

Jag jobbar inom en ganska liten bransch. Så liten att jag antingen känner eller känner till åtminstone 90% av alla andra inom samma bransch i Sverige.

När jag var på stora sjukhuset sa läkaren där "jaså du jobbar som xxxxxx, ja vi har ju haft några tidigare, får se nu... näe jag kan inte komma på något namn just nu".

Eeeh... hade han verkligen tänkt berätta det i så fall? Är inte sådant sekretessbelagt? Jag hade ju med största sannolikhet vetat vem det var. Det kändes inte helt okej och mitt svar på frågan i rubriken är lätt NEJ!

måndag 13 oktober 2008

Typiskt...

... då träningen äntligen kommit igång kom halsontet som ett brev på posten. Liten förhoppning finns om att det är en visdomstand som molar nedåt. Första gången jag ÖNSKAT mig tandvärk!

fredag 10 oktober 2008

Chock


Ja, jag kör på gamla välbeprövade tidningsrubriksknep och tar till en "chock". Men hur löjligt det än låter var det litet av en chock när jag var på stora sjukhuset i veckan. Och för att vara ännu larvigare, och extremt tjejig: "Jag har blivit tjock!" Helt utan att märka det också. Åtminstone inte hur illa det var. Är.

Okej. Nu ska jag lugna ner mig och återgå till mitt realistiska jag. Jag är inte tjock. Jag har aldrig varit det. Jag har dom senaste tio åren vägt ungefär 60-63 kilo och jag är ca 175 cm lång. Det är helt normalt. Jag äger heller ingen våg, utan låter kläderna tala. Vad min vikt är vet jag när jag ytterst sporadiskt ställer mig på vågen hemma hos föräldrarna.

Så... i hälsodeklarationen skulle man skriva vikt. Eftersom jag vet att jag tappat både matvett och träning under IVF-resan så tänkte jag att då ligger jag väl där i den övre regionen och skrev 63. Varför man skulle skriva i vet jag inte, för väl på sjukhuset fick jag både mäta och väga mig. Bara jag. Inte M. Han kan tydligen se ut hur som helst...

Sköterskan har min hälsodeklaration i handen och jag känner det som att hon säger "då ska vi se här då" när jag kliver upp på vågen som tickar på till... 66 kilo! 66 kilo och lite till!

När hände detta? Plötsligt förstår jag dom som bara drar iväg i vikt utan att märka det, herregud, jag har gått upp 6 kilo utan att märka det. Jag väger mer än jag någonsin tidigare gjort utan att märka det.

Eller, jag har ju märkt. Men jag trodde inte det var så mycket. Så hur löjligt det än låter så är ovan bild så min lunch ser ut ett tag framöver. Jag vill vara fit till nästa IVF-försök. Annars kommer det barka helt åt skogen. Lite här, lite där, lite till om vi misslyckas igen.

Larvigt och tjejigt och ytterst ytligt, jag vet, men ja... för mig var det lite av en chock.

onsdag 8 oktober 2008

Storma ut

Om man idag tittar upp definitionen på "att storma ut" kan man läsa "M (som i jag då, inte min bättre, mer behärskade hälft...) lämnar provtagningen på stora sjukhuset".

Allt gick som sagt finfint på vårt första besök på stora sjukhuset igår, tills vi kom till vi-är-friska-blodprovet. "Kan ni ta ett nytt" frågade syster K, "det går så mycket snabbare än att vi ska begära in dom provsvaren från privata kliniken".

Inga problem såklart. Vi letade oss fram i alla korridorer till provtagningen, tog varsin lapp och satte oss att vänta. "Vilken tid det tar" sa jag till M. Längre än på andra stora sjukhuset och längre än på kliniken. Men det gjorde inget, tyckte jag, det hade ju gått så bra allt. Jag var så lättad. Det blev M:s tur, han försvann in i bås 2, det blev min tur och stegade in i bås 3. Jag lämnade lapp och leg och satte mig tillrätta i stolen, kavlade upp ärmen och väntade. Sjuksystern letade i datorn, men hittade inte vad hon sökte. "Här står bara att du ska hit och ta blablabla-provet (ja vad man nu medicinskt kallar testet man tar för att se så man nedreglerats av nässprayen, för det var den termen hon använde) i november". Jag svarade att "jo jag ska hit i november för det provet när vi börjat nedregleringen, men nu ska jag bara ta prov för att se så jag är frisk". Hon svarade att "det står inte i datorn". "Men" sa jag "min sambo sitter i båset bredvid och tar just det här provet, vi ska ta samma".

Tydligen var jag en idiot som trodde att den vetskapen skulle hjälpa henne, det var i alla fall vad hennes blick sa när hon upprepade "vaddå, vill du att jag ska ta blablabla-provet på dig" och gick iväg för att ringa ner till fertilitetsavdelningen (hur vidrigt är inte det namnet egentligen, fertil är ju det sista man är...). M blev klar, kom in till mig, vi väntade i dryga fem minuter sen kom systern in igen. "Näe, jag får inte tag på dom" säger hon. "Okej..." säger jag lite frågande. "Men nu är ju min sambo här, han har tagit exakt det jag ska ta..." Hon tyckte väl att jag var lite tjatig, men jag tänkte att hon kanske kunde dra lite blod av mig, se vilka prover som skulle tas och lösa det i labbet sen. Alternativt dra lite blod och vänta tills hon fick tag på fertilitetskliniken. Jag menar det är ju inte så att man ber att få lämna blodprov för skojs skull, eller så att det skulle skada, mig veterligen.

Hon blev bara mer och mer irriterad. "Jag kan inte ta något prov på dig, det står inte i datorn, du måste gå tillbaka". Jag sa förvånat "vaddå, tillbaka ner till fertilitetskliniken, vad hjälper det?" Varpå hon blev skitsur på mig och säger, IGEN "ja, eller vill du att jag ska ta blablabla-provet på dig eller?" Det må låta larvigt, men då brast det för mig. Jag slet åt mig väska och jacka och STORMADE UT och sa något i stil med "hur svårt ska det vara att vara lite flexibel". Kärring eller liknande barnslig förolämning kan ha hängt med av bara farten...

Jag kände mig idiotförklarad. Jag kan tycka att hon kunde ta mitt blodprov ändå och kolla testerna efter. Är det så att hon ABSOLUT inte får det tycker jag hon borde ringt till hon kom fram. Går heller inte det anser jag att hon kunde lagt upp det bättre och sagt till exempel "jag kan inte få tag på fertilitetskliniken, det enklaste är att du går tillbaka ner, sen när du kommer tillbaka kan du bara knacka på min dörr så slipper du vänta igen". Jag hade blivit lite irriterad då, men jag hade förstått.

Saken är ju den att läget var känsligt. Vi hade precis pratat i timmar om vår barnlöshet. En främmande karl har stoppat upp instrument i mitt allra heligaste och vi hade ytterligare en ganska jobbig behandling framför oss. Jag var psykiskt slut och kunde inte hantera situationen.

Sen kom det dåliga samvetet. Det gör det alltid när jag brusar upp sådär. Det händer sällan. Eller det händer åtminstone sällan med människor jag inte känner. Jag kände "tänk om jag förstört sjuksysterns dag för att jag inte kunde kontrollera mitt temprament". Jag sa det till M också. M som när jag kom hem på kvällen frågade "jaha, har du ringt och bett om ursäkt nu eller?" För det är så jag gör. Mesiga lilla jag. Men jag gjorde det inte den här gången.

Blodprovet togs för övrigt när jag stormat ut och sen även stormat in på fertilitetskliniken...

tisdag 7 oktober 2008

Nybesök på stora sjukhuset

Idag var dagen då vi skulle till stora sjukhuset. Lämna trygga kliniken och hoppa fritt fall ut bland barnmorskor och läkare på ett nytt ställe. Det stavas g-r-a-t-i-s-f-ö-r-s-ö-k. Jag tvivlar inte på att kompetensen är densamma men onekligen är det så, att hade vi obegränsat med pengar, alternativt om man fick utnyttja sina gratisförsök var man ville, hade vi stannat på lilla kliniken.

Jag var ju orolig över detta byte, eftersom tidigare telefonkontakt med sjukhuset varit ganska dålig. Alla tillfällen har slutat med mig i tårar. Jag försökte dock intala mig att det var sekreterare jag talat med och att läkare och barnmorskor säkert är lika empatiska som dom vi träffat hittills. Och det var dom. Vi blev väl omhändertagna, fick prata med en läkare som frågade om våra tidigare behandlingar och konstaterade att vi fortsätter så. Det har ju funkat bra, förutom att utgången inte varit den önskade. En undersökning gjordes och sen blev det planering med barnmorska.

Här slutade allt lite förvirrat. Hon sa "det bästa är att du får en vanlig mens innan vi sätter igång, men då kan vi göra det på dag 1 istället för 21 så ni hinner innan jul". Okej, bra. Bara det att planeringen vi sen fick med oss hem räknades på dag 1 på nästa mens och inte näst-nästa... Jag ska kolla upp det där imorgon, men annars är det bara att gå till Apoteket och hämta ut en ny arsenal mediciner och sätta igång när vi fått "go". Känns fantastiskt skönt.

Fast det är klart. Besöket slutade med att jag plötsligt förstod definitionen "storma ut", men det är en annan historia...

torsdag 2 oktober 2008

Svaret på frågan är JA

Frågan i förra inläggets rubrik alltså. Ärlighet VARAR längst. Svaret från vännen löd "Det är klart att jag förstår. Både att det är jobbigt och att det är jobbigt att det är jobbigt."
Just så är det.
Bra vän.

onsdag 1 oktober 2008

Ärlighet varar längst?

Gravida vännen jag skrev om igår föreslog en träff. Jag sa nej. Via mail. Förklarade att jag har svårt att träffa både gravida och små bebisar just nu. Inte för att jag inte gläds å (dom blivande) föräldrarnas vägnar, utan för att den djupt liggande avundsjukan som poppat fram är för smärtsam. Avundsjukan som man vanligtvis kan trycka ned i det undermedvetna, men som tar sig igenom varje barriär sorgen efter ännu ett misslyckande perforerat.

Jag har inte fått svar. Jag hoppas hon förstår. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta dölja avundsjukan. Efter att ha bloggat om den många gånger, fått kommentarer från bloggvänner i samma situation som känt samma förbjudna avundsjuka, efter att ha läst igenkännande beskrivningar på både Familjeliv och bloggar har jag bestämt mig. Det är normalt. I vår situation är det NORMALT att känna så här. Jag tänker inte låtsas längre. Jag tänker förklara. Förstår vännerna är det bra, gör dom det inte... ja då är dom kanske inte så bra vänner ändå. Om dom inte kan känna med mig.

Det är en ful känsla, den där avundsjukan. Jag ska inte dölja den mer, men jag kommer fortsätta skämmas över den. Det är oundvikligt. Jag vet också att den varierar i styrka. Just nu, mitt i sorgen efter vårt andra misslyckande är den så stark att jag inte orkar. Jag skrev det till gravida vännen, att vi kan väl vänta lite. Till efter vårt besök på landstingssjukhuset. Då när vi har något nytt att se fram emot, då brukar avundsjukan bli mer lätthanterlig.

tisdag 30 september 2008

Att mäta lidande

Tingeling startade en diskussion i sin blogg som mynnat ut lite i att mäta lidande, att mäta sorg. Oerhört intressant. Oerhört nära.

Jag tänkte på det häromdagen när jag kom förbi en annan väns blogg. En vänta-barn-blogg. Samma vän som i början av sommaren anförtrodde mig att hon och hennes man hade fertilitetsproblem. Det visade sig att det enda som behövdes var en spolning så VIPS var dom gravida. Och nu har hon alltså startat en blogg. Jag väger si och så, jag känner mig så här, jag har handlat ditten och datten. Jag raljerar för... jag är avundsjuk förstås. En liten spolning så var problemet löst. Vad hade hon att beklaga sig över. Fan vad orättvist.

Tänkte jag först. Sen tänkte jag om. Hon och hennes man försökte länge bli gravida på egen hand. Efter två år vände dom sig till läkare för att få hjälp. Och hjälp fick dom.

I två år har vi också försökt bli gravida, dock inte på egen hand eftersom vi ju blev det väldigt snabbt. En graviditet som slutade i utomkveds för... ja ganska exakt två år sen.

Skillnaden oss emellan är ju egentligen bara att vi känt till vad som felar oss, dom har det inte. Det finns inget som säger att deras lidande, att deras sorg, deras längtan inte varit likadan som vår är. Allt talar väl snarare FÖR att det varit så, kanske till och med värre - att inget veta.

Det går naturligtvis inte att mäta lidande. Om något uppfattas på ett visst sätt av en person är det dennas verklighet, oavsett hur samma händelse skulle kännas i min verklighet.

måndag 29 september 2008

Reclaiming My Body

Jag kände så igen mig när jag läste om bloggvännens förlorade kontroll över sin kropp och diet. Exakt så känner jag. Sen vi i mars började första IVF-behandlingen har antalet motionstimmar varit lätträknade, däremot inte svullokäket.

Tidigare sprang jag och M minst en gång i veckan och vi åt vettigt. Jag har aldrig varit överviktig och nästan alltid trivts i min kropp. Men inte nu. Jag vet att det inte är mycket och jag vet att det här kanske kan tyckas löjligt av dom som har "riktiga" viktproblem, så tycker jag ofta att överviktiga säger "vad löjlig du är, kom igen när du har RIKTIGA problem som jag".

Men för mig är det i allra högsta grad "på riktigt". Att inte ha sin trivselvikt är ett "på-riktigt-problem". Det ligger ju i själva ordet, TRIVSELvikt, utan den trivs man inte och att inte trivas är ett stort problem.

När vi startade första behandlingen blev jag först förkyld och kunde då inte springa, sen började vi med sprutorna och då FICK jag inte springa, sen kom minuset och då tyckte jag att jag var värd att slippa motion och åt bara gottiga saker, sen kom semestern och den var bara äta-gott-träna-inte och sen började vi om igen med nästa IVF-behandling. Då hade jag ju kunnat börja träna under sprayperioden men då tänkte jag "äsch, det är bara några veckor, sen måste jag sluta igen, det är ju bara onödigt".

Jag kommer inte gå all-in så som bloggvännen gör, men soppdieter och grejer, jag tänker bara börja leva mitt liv som vanligt igen. Det finns inte längre några ursäkter. Jag tänker inte tycka-synd-om-mig-själv-låta-bli-att-träna-och-unna-mig-mat något mer. Det är slut nu.

Jag laddade hårt för detta i helgen genom att göra helt tvärtemot. Drinkar fram till fem på morgonen i lördags, hem via McDonalds, storfrukost med ägg och prinskorv igår morse och pizza och godis till middag. Nu är jag redo att reclaima min kropp igen.

lördag 27 september 2008

Blodbrist?

Jag vill minnas att mensen var lite värre än vanligt och höll i sig något längre än den brukar efter förra behandlingen. Men jag kommer inte ihåg att det var SÅ mycket som det varit denna gång. Det kommer i skov och när det kommer håller jag på att gå av på mitten. Det smärtar galet mycket, blodet är klarrött och ibland dyker det upp klumpar. Äckligt.

Vanligtvis har jag mens i fyra dagar, men igår på fjärde dagen fanns inga tecken på att det hela skulle avta. Jag tänker att om jag skulle glömma att spola på jobbet kommer någon ringa ambulans. Rena rama blodbadet.

Det ska erkännas att det påverkar sexlivet. I vanliga fall är mens inget som får oss att avstå om lusten skulle falla på, men nu är det inte aktuellt på något som helst sätt. Och det efter att ha haft sexförbud sen ET. Det är dryga två veckor sen. Man kan nog säga att det råder en del sexuell frustration här hemma...

torsdag 25 september 2008

Landstinget nästa

Jag ser framåt. Vi ser framåt. Det går, det gör det - även om det ofta känns som jag befinner mig i en bubbla och världen fortsätter där utanför.

Igår ringde jag landstinget. Det var med blandade känslor. Jag tycker ju om vår klinik och det lilla jag haft med landstinget att göra hittills har inte varit särskilt positivt. Snäsiga och otrevliga på telefon och totalt empatilösa. Men det är ju som sagt en ekonomisk fråga, något som Doktor K på kliniken sa när vi var där igår. "Det borde väl vara dags för er där snart, det är klart ni måste utnyttja gratisförsöken, det kostar ju det här". Och det gör det sannerligen, men vad är pengar i det här sammanhanget?

På landstinget svarade man glatt att "men det är ju er tur snart, i oktober faktiskt, ska vi boka en tid med en gång?" Hoppsan. Det ville jag förstås. 7 oktober. Nytt datum att se fram emot. Jag frågade hur lång tid efter första besöket man kan starta. Jag menar vi pratar landstinget där jag redan fått vänta i månader först på hystereskopi, sen på remiss, sen på svar, sen på den här kallelsen - vad är det som säger att det sen inte finns någon slags väntetid på tre månader eller så efter första besöket? "Ja det går fort" svarade sekreteraren "lite beroende på plats och din mens såklart". Såklart. "Okej" svarade jag "jag ville bara kolla, tiden går ju och man blir ju inte yngre direkt så vi vill ju utnyttja tiden på bästa sätt". Varpå hon surt säger "ja inte mycket på ett par veckor". Fattar hon inte att dom två senaste åren av vårt liv har inneburit konstant väntande? Vi lär ju inte vara det första paret dom har att göra med. Och vaddå ett par veckor? Säg att vi kommer dit 7 oktober, nästa mens är beräknad till 19:e oktober, den kan vara sen och sen ska 21 dagar på det innan det kan börjas sprayas igen. Då är vi inne någonstans i mitten av november. Och det är i bästa fall. Det kallar jag ETT PAR MÅNADER och inte ett par veckor.

Löjligt att hetsa upp sig över det kanske, men det är något med deras attityd gentemot mig varje gång jag ringt som jag inte gillar. Om det hade varit så att det varit längre väntan hade vi kanske utnyttjat vårt frysta embryo på privata kliniken. Det finns ju där.

Det hade varit skönt. Att slippa hela hormonbaletten, men samtidigt känns det dumt att inte ta alla chanser man har. Det får bli landstinget. Frysembryot ska förhoppningsvis få sällskap av fler isbitar som kan bli till syskon en vacker och lycklig dag.

Doktor K berättade förresten att landstingen kunde vara kinkiga med frysta embryon på privatklinik. Att dom brukar vilja att sådana utnyttjats innan man kommer till dom. Så kan man väl inte göra? Det kan dom väl omöjligt begära? Låter helt vansinnigt, skulle vi nekas vård vi har rätt till för att vi valt att betala för annan vård i väntan på det vår skatt går till?

Tack alla fina bloggvänner. Jag är så glad att jag har er. Ni och M gör det hela uthärdligt just nu. Ni som förstår. Ni som vet. Ni som varit eller är i samma situation. Ni som vet att allt nu faktiskt blev mycket lättare när vi åter har ett datum att se fram emot.

7 oktober. Då fortsätter resan.

onsdag 24 september 2008

Dagen efter minus nummer två


Tack för fina kommentarer igår. det värmer på ett annat sätt än när "vanliga-vi-kan-få-barn-på-naturlig-väg" lämnar tröstande ord. Tack.

Gårdagen var naturligtvis vidrig. Jag hoppades så. Jag trodde så. Ända till jag skulle ta testet och insåg att det med morgonurinen även kom lite blod. När bara ett streck uppenbarade sig på testplattan kom tårarna. Och dom slutade inte.

Vi bara låg och höll om varandra och jag kände mig som världens största svikare. Det är mina äggledare som är trasiga, efter ett dumt tonårsbeslut, vi har enligt läkarna "dom bästa chanser" eftersom vi vid ett tillfälle blivit gravida själva (det som slutade i utomkveds) och eftersom mina ägg lätt blir befruktade. Ändå inget. Två gånger inget. Varför vill inte min kropp?

M säger dom finaste saker. Han säger "huvudsaken att du och jag har det bra, att du och jag har varandra, får vi barn är det sen en bonus men du och jag är det viktigaste". Jag sa det inte då, men det är en bonus jag inte kan tänka mig att vara utan.

Att komma till jobbet var ett helvete. Jag har fördelen att kunna arbeta en del hemma, det gjorde jag fram till lunch men sen var jag tvungen att åka in. Jag gjorde det med tårarna brännande innanför ögonlocken och en stor klump i halsen. Det kändes som jag inte kunde andas ordentligt. Att andetagen inte räckte längs ner i lungorna på något sätt.

Jag pratade med pappa som sa "se framåt". Jag svarade att "idag kan jag väl få vara ledsen, sen imorgon vet jag att jag måste blicka framåt istället för att grotta ner mig i misslyckandet, men idag kan jag väl bara få vara ledsen?" "Ja" sa pappa "men bara idag".

Och idag är en annan dag. Idag är dagen efter. Idag är en dag då det fortfarande sitter en klump i magen men det är en klump jag försöker låta bli att tänka på. Istället ska jag ringa landstinget som borde ta emot oss snart (tänk, när vi ställde oss i den kön sa jag "aldrig att jag väntar så länge...") och vi ska på återbesök hos kliniken. Jag ser framåt, med tungt sinne visserligen, men ändå framåt.

tisdag 23 september 2008

Testdag, IVF2

Nej. Det gick inte. Jag känner mig tom. Så fruktansvärt tom. Och olycklig.

måndag 22 september 2008

Ruvardag 13, IVF2

Det här är sannerligen inte en enkel liten resa vi är ute på. Varje toalettbesök är åter en plåga, varje kisspapper studeras noga, varje färgavikelse gör att hjärtat snudd på stannar och varje minut då mensen ej kommit tackar jag högre makter för. På riktigt. Jag knäpper mina händer och vädjar innan jag går på toaletten och tackar efteråt. Låter galet kanske, men det här är också en galen resa.

So far so good alltså. Imorgon bitti vet jag säkert. Då är det testdag. Håll tummarna för mig, snälla.

söndag 21 september 2008

Ruvardag 12, IVF2

Den är här. Dagen då det började gå fel sist. Och visst är den här också, värken. Värken som kan vara mensvärk, men som också kan vara växtvärk i livmodern för att ett litet embryo kräver sin plats och som även kan vara Progesteron-biverknings-ont-i-magen.

Inget blod. Inte än. Och tills jag ser det tror jag. Jag ska också härda ut till tisdag morgon då vi har testdag. Det är dag 14. Den dagen var mensen här sist. Jag blödde den dagen men vägrade ge upp. Inte förrän dagen efter då jag testade minus la jag ner mitt hopp. Så länge tänker jag klamra mig fast denna gång också. Aldrig att jag ger upp.

fredag 19 september 2008

Ruvardag 11, IVF2

Lugnet är lite skakigt nu. Det känns inte så lugnt ju närmre dag 12 jag kommer. Det är imorgon. Det är dagen då jag började märka av mens sist. Men jag försöker.

Jag försöker distrahera tankarna och jag intalar mig att det här kommer gå. Det vet jag. Klart det kommer funka den här gången. Första behandlingen var liksom testomgång och det här, det här är the real thing.

En del säger "ta inte ut glädjen i förskott, då blir du bara än mer besviken". Men jag säger som sist, det går inte. Jag kan inte bli mer besviken än man blir när det står minus på stickan. Det är omöjligt. Därför tycker jag att det är lika bra att TRO! Och det gör jag av hela mitt hjärta.

Ruvardag 10, IVF2

Okej jag ljög tydligen. Jag känner lite. Om jag verkligen känner efter. Med andra ord, om jag klämmer på brösten. Då ömmar dom. Det gör dom faktiskt.

torsdag 18 september 2008

Ruvardag 9, IVF2

Läser hur jag kände just den här dagen förra behandlingen. Skillnaden är milsvid. Jag oroade mig djupt över vad jag skulle göra om vi misslyckades. Redan dagen innan, dag åtta, hade jag börjat nojja över toalettbesök. Du vet, vänta så länge som möjligt med att gå, sen ta ett djupt andetag innan man tittar på pappret efter blod. Jag skrev också om molvärk som sedan strålade ner i benen, om svullen mage och andra besvär.

Den här gången känner jag... ingenting. Jag mår precis som vanligt. Känner inte av något särskilt i magtrakten. Visst, det var lite ömt direkt efter ÄP och ET och efter det har det huggit till någon gång i äggstockstrakten, men inget allvarligt, inget som oroat mig.

Det är ju konstigt, att nu börja nojja över nojjor som inte finns. Jag motar nojjorna över uteblivna nojjor med tankar på att det ju faktiskt gick fel förra gången. Symptom slutade med minus, kanske att icke-symptom kan sluta med plus?

Ruvardag 8, IVF2

Dagens diss:
Inget koffeinfritt kaffe på Arlanda.

Dagens okunskap:
Jag som tackade nej till räkor, när det som Signora så riktigt säger i sin kommentar faktiskt går utmärkt att äta.

Dagens hemläxa:
Jag ska åtminstone kika lite på listan över äta-och-icke-äta så jag inte behöver hoppa andra saker jag älskar alldeles i onödan.

Veckans dåliga planering:
Knappt har jag kommit hem från min jobbresa förrän M drog iväg på sin. Nu väntar två ensamma kvällar där jag själv ska försöka mota bort tankarna och nojjorna.

Kvällens plan:
Uppdatera mig på alla bloggvänner vilka jag inte hunnit titta till senaste veckan.

onsdag 17 september 2008

Ruvardag 7, IVF2

Halvtid. Om en vecka ska jag tillbaka till kliniken, men redan på tisdag får jag testa hemma. Jag har knappt hunnit nojja alls, vilket känns oerhört skönt. Det är att rekommendera att åka på häktisk (men rolig) jobbresa under ruvartiden - färre tillfällen att fundera.

Sist minns jag det som att inte en dag, inte en timme, knappt en minut gick utan att jag tänkte på embryot - skulle det fästa eller inte. Den här gången har jag inte hunnit. Jag har inte stressat, varje gång jag varit nära har jag försökt mig på lite flummiga meditativa tankar och lugnat pulsen, sen varje kväll har jag lagt handen där jag hoppas något växer just nu och tänkt vackra tankar.

Men visst kom den förresten, frågan. Efter att ha ratat koffein, vin och till sist räkor var det en i sällskapet som sa "det är för att du är med barn va"? Jag svarade "det är väldigt tidigt men jag vill vara försiktig" typ, sen var det hela ur världen.

De jag reste med är alla yngre än jag, så historier om egna barn uteblev naturligt och intresset var helt enkelt inte särskilt stort. Något jag var tacksam över. Däremot började dom själva prata om när dom skulle skaffa barn (hatar det utrycket lika mycket som alla andra IVF-are, men det var vad som användes). Du vet "ja jag vill ju göra ditten och datten först, så om... fyra år, då är jag 33 det blir perfekt". Jag ville bara skrika "vänta inte, gör det inte, när du är 33 och märker att det inte är så lätt, då har du inte lika mycket tid att spela på. Det är inte bara att SKAFFA."

Men naturligtvis gjorde jag inte det. Jag satt tyst och log och kände att det kanske, kanske brister om jag ger mig in i den här diskussionen, så jag avstod. Dessutom var dom alla vinglada vid det här laget och samtalsämnet byttes snabbt. Så som det gör när man är lite lätt påverkad. Det är trevligt när man är det själv, när man sitter nykter däremot är det bara förvirrande och emellanåt lite tröttsamt. En sak är säker, nykterist kommer jag aldrig bli och nykterister kommer jag aldrig förstå. Jag kommer inte förstå hur dom klarar av att umgås med påverkade människor. Puh.

måndag 15 september 2008

Ruvardag 5, IVF2

Är på den där resan jag var orolig över att jag inte skulle kunna åka på. Mycket bra jobbresa, är lite orolig över stressandet bara, blir ju ofta så när man är iväg. Långa dagar, korta nätter. Fast jag försöker att hålla lugnet och det går faktiskt bra. Funderade ju också över hur det där med mitt icke-alkohol-intag skulle förklaras men det löste sig fint. Vid middagen igår sa jag "jag dricker inte" och fick bara till svar "okej". Inga frågor, inga varför. Skönt. Det kan ju eventuellt bero på att dom trodde att jag var nykterist, haha! Jag menade ju "jag dricker inte just nu" men dom får tro vad dom vill, jag var nöjd med uteblivna höjda ögonbryn och försiktiga blickar mot magtrakten för att se "om".

fredag 12 september 2008

Ruvardag 2, IVF2

En himlans massa knipande blir det efter Progesteronuppetandet. "Bra för framtiden" som Signora skrev i kommentaren igår "till efter förlossningen". Mmm, eller så är man väl som en ny oskuld för sambon igen, sexförbud till testdag och ständig knipning, jag kommer ju vara tajt som en tonåring igen, fniss...