Gravida vännen

I helgen ska jag till vännen som efter tre IVF-försök (4 stimuleringar - den första gav ingenting) äntligen blivit gravid. Dom har hållit på så länge, hon och hennes sambo, och ingen kunde vara gladare än jag. Det går ju faktiskt, trots att det såg så omöjligt ut så länge.

Vännen bor i en stad inte så långt från mig, så vi har inte setts och hörts dagligen direkt, men jag har ändå tyckt mig se en förändring i både henne och hennes sambo. Deras liv har mer och mer cirkulerat enbart kring att bli gravida.

Jag förstår det, men jag vill inte hamna där. Det kan tyckas som att mitt liv gör det också när jag skriver här, men bloggen är min ventil för att kunna leva mitt vanliga liv annars. Nåja, så vanligt som det går. För det är klart att även jag förändrats under den här resan och vem vet, blir vi tvungna att kämpa lika länge som vännen kanske vi också hamnar där.

Ibland när jag blir deppig och helt handlingsförlamad och säger "men det är ju för att det är som det är" kan jag tycka att det borde gå över. Jag kan bli orolig att M tror att jag bara tar till det som en ursäkt. "Älskling, jag skulle ha fixat det där men jag orkade inte" om städningen eller "baby jag hade gärna velat följa med men jag vill nog bara vara hemma". En slags ursäkt som inte går att ifrågasätta. Det är klart det inte är så. Ingen hoppas mer än jag att jag ska bli jag igen. Så som jag var.

Det är fortfarande som en väntan. En osäker väntan. En väntan på att få veta när vi kan påbörja nästa nedreglering. Någonstans tror och hoppas jag att när vi fått svar på när det blir, kommer jag kunna utnyttja tiden däremellan på mitt gamla vanliga vis. Man skulle ju kunna tycka att jag borde greja det ändå, vad spelar ett datum för roll liksom, men det är tyvärr så att det gör det.

Nästa vecka. Sen så...