Andras reaktioner på vårt misslyckande

Det är såklart jobbigt att behöva berätta, att säga att ”nej det gick inte”. I dom lägena kan jag tycka både att det är bra och att det är dåligt att vi valt att vara relativt öppna med vår IVF-behandling. Alla våra nära och kära har varit införstådda så när jag plötsligt gick under jorden ett par dagar var det ingen som undrade. Det kom fina SMS som sa ”tänker på er” och ”ring när ni orkar”. Det var bra.

Dåligt var när vi i fredags tog tillvara på årets första sommarvarma kväll tillsammans med just nära och kära. Det var första gången efter minuset för många. Deras reaktioner varierade, vad som inte varierade var min reaktion på deras reaktion.

Jag var aldrig nöjd. När någon sa ”men Guuuuud vad jobbigt för er” tänkte jag ”ja det är klart det är jobbigt, men ser det ut som jag vill diskutera det här och nu eller ser det ut som att jag vill ha kul?” Så när en annan vän bara kort konstaterade ”jaha” och fortsatte prata om något annat borde jag ju varit nöjd, eller hur? Men nej, då var den reaktionen också fel. ”Vaddå jaha, bryr hon sig inte mer än så” tänkte jag innan det slog mig att jag är helt dum i huvudet. Att ingen reaktion är bra, rätt och riktig i mina ögon. För det suger. Minus suger. Och ingen som inte varit med om det själv kan till fullo förstå hur mycket det suger. Och det måste jag i min tur lära mig att förstå.