Barn på jobbet

Dom är överallt. Barn på jobbet. Och låt mig då först säga att jag INTE jobbar på dagis, förskola eller skola. Inte heller jobbar jag på sjukhus, i en simhall eller på en ridskola. Där jag jobbar är inte barn ett naturligt inslag i vardagen men nu plötsligt dyker dom upp i klunga.

Jag har alltid stört mig litegrann på människor som tar med sig barn till jobbet. Det är helt okej om man har en femåring med sig ett par timmar för det inte gick att lösa på annat sätt, så länge den här femåringen sysselsätter sig själv. När dom börjar springa, skrika, stoja och gärna komma fram och prata - då blir jag något irriterad. Det är inte en arbetsmiljö jag valt. Det händer dessutom oftast på klämdagar eller liknande, då mamma eller pappa inte vill ta ledigt utan tänker "det är ju så lugnt på jobbet att lilla Lisa kan följa med mig". Samma dag tänker jag "det är så lugnt på jobbet att jag kan hinna ikapp allt det där jag lagt på hög utan att bli störd". Tji fick jag.

Nu låter jag som en tjurkärring och det var egentligen inte dit jag skulle komma, utan till alla små bebisar som dom senaste dagarna varit på mitt jobb. Är det inte kollegor som ska visa upp sina nya underverk, så är det kollegor som ska visa upp sina barns nya underverk. Barn och barnbarn vart man än vänder sig alltså.

Jag tycker det är jobbigt och jagg tycker att det är ännu jobbigare att jag tycker att det är jobbigt. Det är ju inte normalt. Jag är inte normal. Jag vill inte ha deras lycka uppkörd i ansiktet på jobbet. Där kommer jag ju inte undan. Nu stryker jag längs med väggarna och försöker så gott jag kan undvika bebislyckan personiferad, något som gör att jag verkar väldigt märklig. Något som gör att folk ropar "men M, kom och titta, hon är sååååååååååååååååå söt". Och jag vill bara kräkas.