Första pojkvännen

Jag träffade honom när jag gick i gymnasiet. Jag gick i ettan, han var en av dom snygga killarna i tvåan. Ja det tyckte åtminstone jag.

Jag var sjutton, naiv, förälskad och oskuld. Jag var säker på att det var han och jag för alltid, därför var det självklart att han också skulle bli min förste.

Jag skaffade p-piller och när jag efter tre månader kände mig redo hade vi sex. Hemma i flickrummet, välplanerat och inte ett dugg traumatiskt. P-piller ja, kondom var inte att tänka på. Jag var ju oskuld och han hade ju bara haft sex med en tjej innan mig. Så idiotiskt man tänker ibland. Eller snarare INTE tänker.

Det tog ytterligare tre månader, sen gjorde han slut. Hans kompisar tyckte han blivit tråkig, sa han. Jag var förkrossad. Andra killar var helt ointressanta. Jag försökte tänka på annat. Planerade en resa till Frankrike med bästa vännen för att lära mig franska. En månad skulle vi vara borta. Det enda som grusade dom planerna var att jag emellanåt hade så ont i magen.
Dagen innan resan berättade jag detta för vännen och vi kom överens om att det var bäst att gå till läkaren innan vi åkte, hemma i Sverige. Tänk om det blev värre och vi satt i Frankrike.

Jag ringde vårdcentralen men blev hänvisad till gynakuten. Jag hade aldrig varit hos en gynekolog tidigare och var livrädd. När jag till slut fick komma in möttes jag av en stressad man som ställde frågor som ”hur gammal är du, är du sexuellt aktiv, hur många har du haft sex med”? ”Sjutton, nej inte just nu, och en” svarade jag darrigt. Jaja, då är det nog ingenting. Han hänvisade mig till stolen, gjorde en snabb undersökning och skickade hem mig utan att ta prover. ”Det är inget fel på dig”.

Sommaren gick, värken fortsatte och framåt hösten gick jag till ungdomsmottagningen. Där tog dom prover och konstaterade klamydia. Jag hade klamydia. Jag hade gått med klamydia i ett halvår. Jag hade gått med klamydia i onödan i drygt fyra månader – hade läkaren på sjukhuset bara tagit ett enkelt prov hade saker kanske sett helt annorlunda ut idag.

Sen dess har jag sagt ”jag tror inte jag kan få barn, jag tror den där klamydian jag gick med så länge har förstört mig”. Jag sa det, men på något sätt fattade jag inte allvaret i det. Innerst inne vet jag inte om jag egentligen trodde det.

Men i oktober 2006 när jag och M bara i någon vecka glatt oss åt att vi var gravida började jag blöda. Snabbt till sjukhuset och akut operation för utomkvedshavandeskap. Embryot hade fastnat i min ena äggledare. Vidare undersökningar och en hysteroskopi senare kunde man konstatera att min ena äggledare i princip inte fanns kvar, där var bara ärrbildning och den andra var nästan ihopväxt. IVF nästa.

Min första pojkvän. Min första sexuella erfarenhet. Han hade bara varit med en tjej tidigare, men det räckte. Tänk om vi bara använt kondom.