Vad händer om vi aldrig får barn?

Då har det gått exakt en vecka sen vi testade minus. En vecka där känslorna åkt bergochdalbana. Dalarna har övervägt och topparna dykt upp när förträngningsmekanismerna kickat in.

Igår satt jag i solen och läste. Boken tog slut och plötsligt bara satt jag där fast i tankarna och stirrade. M frågade vad jag tänkte på, jag svarade ”inget roligt” och han sa ”jag ser det”. ”Tänk” fortsatte han, ”tänk vilket slöseri egentligen, du hade kunnat sitta där i solen och må bra”.

Han har förstås rätt. Jag kan inte låta dom svarta tankarna ta över. Jag måste leva som jag brukar, utan för mycket tanke på framtidens om, när, hur och varför. Om, när, hur och varför dyker upp ändå och jag vill inte missa nu för att jag tänker på sen.

M undrar hur jag tänker, vad jag är rädd för. Han är mest rädd för hur värsta-tänkbara-scenario skulle påverka vårt förhållande, säger han. Klarar vi att inte få barn? Jag vill inte ens tänka tanken. Det finns inte i min värld. Det är klart vi kommer lösa detta, på ett eller annat sätt. Men om inte… ja då är jag glad att det är just M jag ska dela resten av mitt liv med. Oavsett hur och var.

”Jag vill ju inte ha barn bara för att” säger M ”jag vill ju att VI ska ha barn, att du och jag ska skapa något ihop”. Du och jag.