PS I Love You

Jag är ensam hemma ikväll och såg nyss filmen PS I Love You med Hilary Swank som 30-åringa Holly som förlorar sin man i hjärntumör. Som jag grät. Och då är jag inte den som vanligtvis gråter till filmer. Jag ska inte säga att det här var gråt heller egentligen, snarare hysteriskt hulkande genom i princip hela filmen. Jag förstår inte att folk har kunnat se den här på bio, jag törs inte ens se mig själv i spegeln. Rödmosig, snorig och säkerligen svullen.

Jag vet inte om det kan vara att hormonerna spökar fortfarande, jag menar det är ju ändå tre och en halv vecka sen minus. Det kan också vara att jag är oerhört trött efter resan, taxin hämtade tidigt hem också och det blev sent igår så det har bara blivit två-tre timmars sömn. Men mest tror jag att det var att jag kände igen känslan.

Jag kände igen känslan av att vara den som folk inte vet hur dom ska prata med. Jag menar inte att jämföra förlusten av ett embryo med förlusten av en make sedan tio år tillbaka, men scenen där Holly är på landet med sina bästisar som inte klarar av att berätta att den ena är gravid och den andra ska gifta sig - den gjorde så ont. Så känner jag med vänner som blir med barn, som får barn, som har barn - att dom inte riktigt törs prata om sin lycka med mig. Och dom har ju rätt i det, för jag tycker det är fruktansvärt jobbigt. Men jag vill inte. Jag vill inte vara avundsjuk. Inte på vänner.

Senare på kvällen när Holly fixat i köket hör hon vännerna prata på övervåningen. Dom tror inte att hon hör och dom pratar så lyckligt. Så som dom inte kan prata med henne. Om bebisen, om bröllopet, om allt bra i deras liv. Och Hollys ögon tårades. Mina formligen översvämmades.

Förresten. Still no mens. Så om man ska börja räkna igen (suck) så är det BM (beräknad mens) +1.