Minusdepp på landet

När jag ringde pappa och berättade om vårt minus sa han "men finns det inget man kan göra annorlunda, är det något ni själva kan påverka, finns det inget..."
"Näe" avbröt jag honom "det finns inget mer vi kan göra själva, det finns inget mer jag kan göra. Jag har till och med druckit koffeinfritt kaffe under ruvartiden".
Då tystnade pappa och sa "okej..." Det fanns inte så mycket att tillägga. Han vet hur mycket jag tycker om mitt kaffe. Mitt riktiga kaffe, med riktigt koffein i. Inte för att det var svårt att avstå, det finns inte mycket jag inte skulle avstå för att få det här att fungera.

Nu går det att tänka på annat. Förtränga det. För det mesta. Men när jag går själv, promenerar en stund utan att lyssna på musik eller prata i telefon måste jag till slut sucka högt för tankarna blir för tunga. Det känns som att jag inte får tillräckligt mycket syre. Sucken ger mig luft och den blir på något sätt ett "lalalala, nu tänker jag på något annat..." om någon förstår... Det går en stund, men snart nog är jag tillbaka där. I dom tunga tankarna.

M är fantastisk. Säger "huvudsaken är att du och jag har varandra, att du och jag har det bra tillsammans." Visst är det så, samtidigt vill jag ju kunna ge honom, ge oss - mer. Felet sitter ju hos mig, hade mina äggledare varit hela hade vi haft en liten bebis nu. Vi blev ju faktiskt gravida väldigt snabbt efter att vi började försöka. En graviditet som ju slutade i utomkveds, operationer som konstaterade att äggledarna var helkassa och sorg, sorg, sorg. Och nu igen. Sorg.

Nåja, vi kommer igen. Här sitter jag framför brasan i sommarstugan med ett glas vin framför mig och min älskade M bredvid mig. Livet kunde vara värre.