Andras lycka och min avundsjuka

Förra veckan skrev Åsa om missunnsamhet. Vilken lättnad det var att inse att jag inte är ensam. Att jag inte är en hemsk människa när jag som idag på jobbet hatar min chef när han avslutar avdelningsmötet med "N har du något att tillägga mer än att du ska bli farsa i augusti".

Jag vet inte om det är så mycket missunnsamhet som ren och skär avundsjuka för min del. Det är klart jag är glad för N:s och hans frus skull, det är bara det att jag blir till en femåring "jag vill också, vill vill vill..."

Det är också därför jag tycker det är tufft att träffa nyfödda och deras rusiga föräldrar. Jag vill också. På något sätt är det lättare när bebisen blivit lite större och mamman och pappan kommit mer in i sina rutiner, när lyckan inte överglänser alla vaknätter, bajsblöjor och ömma bröstvårtor i världen.

Jag inser att den här avundsjukan är föga attraktiv, att det är fult. Men tro inte att jag vill ta ifrån dessa människor sin lycka, jag vill bara få vara med. Till dess biter jag ihop, ler snällt, säger fina saker till alla blivande och nyblivna föräldrar i vår vänkrets. Dom är många, jag håller av dom alla och jag önskar medlemskap i deras klubb...