I måndags ringde jag kliniken som direkt började planera in vår nästa behandling. "Okej mens 20 juni, då drar vi igång sen, du kommer in på blodprov 28 juli sen har vi telefonkontakt den 30:e". Jag hann inte tänka utan sa ja.
Man kan ju tycka att jag borde ha bestämt mig redan innan hur jag ville göra. Det hade jag också. Eller rättare sagt, det hade VI gjort. Vi hade bestämt att ha en IVF-fri semester, men på något sätt kändes det fel när jag satt med syster K i luren. Det var som att jag var för petig, för bortskämd, vaddå välja när man vill försöka få barn, det är väl bara att köra på så fort det bara går.
När jag kom hem och pratade med M sa han "det är helt upp till dig, det är ju ändå du som måste spraya och spruta, känner du att det funkar för dig så funkar det för mig". Okej, ingen hjälp. "Men vill du det på semestern" sa M. Nej, egentligen inte. Eller både och. Det skulle kanske vara lättare att spraya och spruta när man är ledig, samtidigt som jag ju gärna vill ha sköna grillkvällar på landet med gott vin till. Visst, man ska "leva som vanligt" under behandlingsperioden, men semestertidernas alkoholvanor i vårt hem är ärligt talat inte att "leva som vanligt". Man unnar sig lite mer än vanligt. Dessutom, det där att passa tider under semestern - kanske inte så kul.
Jag har haft så dåligt samvete, ska man välja bort att försöka för att man själv vill leva gott under sina lediga sommarveckor när det vi helst av allt vill ha är barn.
Usch, denna beslutsångest, detta dåliga samvete. Men till slut tänkte jag att den endaste lilla fördel med IVF är ju faktiskt att man kan välja när man vill börja. En liten fördel bland alla andra nackdelar. Det är klart vi är värda att få välja.
Vi börjar mensen efter, vi gör det. Jag har fortfarande ett uns av dåligt samvete, men ingenting i jämförelse med vad jag hade haft om vi försökt och levt vårt vanliga semesterliv och sen misslyckats. Så har jag resonerat. Vi kan välja bort alkohol och konstiga tider (för att passa sprayning och sprutning) men vårt förhållande mår bäst av att få en skön, vanlig semester. Ingen IVF-semester. Eller, det är ju semester från IVF...
Nu svamlar jag bara så jag slutar. Det dåliga samvetet gnager, det är därifrån svamlet kommer... Är jag ego?
Sjukstuga
-
Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber
(mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så
att man ...
8 år sedan
Inlägg
Jag tycker att ditt resonemang låter sund. Förhållandet måste också vårdas under denna process och det är viktigt att man är med själv på vad som händer och när. Njut av semestern utan dåligt samvete!
SvaraRaderaJag håller med. Det är jättesvårt med planeringen. Vi vill denna gång köra under semestern - för att slippa smita från jobbet, för att slippa ha höjda ögonbryn varje gång jag är borta. Och för att få vara mig själv i hela hormonskiten. Men jag önskar egentligen en fri semester med otvungen tillvaro vilket det givetvis inte kan bli när sprutorna måste vara i kyla och tider måste passas. Du gör klokt i att ta en paus och njuta av semestern till fullo. En månad hit eller dit spelar egentligen inte nån roll, även om det känns som hela livet ibland. Kram
SvaraRaderaImponerande starkt beslut! Det låter ju helt rätt och klokt att vänta efterssom det är det NI vill.
SvaraRaderaStarkt att kunna koppla av och njuta av sommaren och varandra utan stress. Du har min respekt!