Att mäta lidande

Tingeling startade en diskussion i sin blogg som mynnat ut lite i att mäta lidande, att mäta sorg. Oerhört intressant. Oerhört nära.

Jag tänkte på det häromdagen när jag kom förbi en annan väns blogg. En vänta-barn-blogg. Samma vän som i början av sommaren anförtrodde mig att hon och hennes man hade fertilitetsproblem. Det visade sig att det enda som behövdes var en spolning så VIPS var dom gravida. Och nu har hon alltså startat en blogg. Jag väger si och så, jag känner mig så här, jag har handlat ditten och datten. Jag raljerar för... jag är avundsjuk förstås. En liten spolning så var problemet löst. Vad hade hon att beklaga sig över. Fan vad orättvist.

Tänkte jag först. Sen tänkte jag om. Hon och hennes man försökte länge bli gravida på egen hand. Efter två år vände dom sig till läkare för att få hjälp. Och hjälp fick dom.

I två år har vi också försökt bli gravida, dock inte på egen hand eftersom vi ju blev det väldigt snabbt. En graviditet som slutade i utomkveds för... ja ganska exakt två år sen.

Skillnaden oss emellan är ju egentligen bara att vi känt till vad som felar oss, dom har det inte. Det finns inget som säger att deras lidande, att deras sorg, deras längtan inte varit likadan som vår är. Allt talar väl snarare FÖR att det varit så, kanske till och med värre - att inget veta.

Det går naturligtvis inte att mäta lidande. Om något uppfattas på ett visst sätt av en person är det dennas verklighet, oavsett hur samma händelse skulle kännas i min verklighet.