Spraydag 31, sprutdag 11, IVF2

Tack för kommentarerna till förra inlägget. Känns oerhört skönt att veta att jag inte är ensam. Ibland undrar man ju, är det hormonerna som gör mig till den jag är eller är det hela den här resan i sig som förändrat mig som person. För alltid. På ett plan är jag ju en annan, sorgen gör det med en, men just monsteregenskaperna tillskriver jag nu enbart spray och sprutor.

Igår var det så andra ultraljudet. Allt såg fortfarande bra ut. Enda lilla abret var en bamseblåsa som ju inte skulle klara sig till måndag då nu äggplocket är planerat. Helt oformlig och säkert tre gånger så stor som dom övriga blåsorna. Alla andra är jämna i tillväxten och allt ser som kliniken säger "perfekt" ut. Själv vågar jag inte ta det ordet i min mun. Inte förrän plusset. Kommer det denna gång kan jag hålla med. Perfekt.

Jag frågade Dr K om värken jag haft, om den går att härleda till IVF-en. Värk som att man håller på att bli sjuk, ont i musklerna och trött, trött, trött. Hon sa att hon inte trodde det. Kanske, sa hon, kanske att det kan trycka på bukhinnan som påverkar ryggen som påverkar resten av kroppen. Men bara kanske.

Jag hade hoppats att hon skulle säga "jajamensan, klart det har med behandlingen att göra, så snart vi plockat ut äggen kommer du må som en prinsessa igen". Det hade varit så mycket lättare att låta bli att oroa sig då. Oroa sig för att min kropp säger nej, för att jag ska bli sjuk och försämra omständigheterna, för att... det ska sluta i ett minus helt enkelt. Inte har det blivit bättre av att jag sedan igår morse haft flera flytningar. Tänker på bloggvännen som råkade ut för ägglossning innan äggplocket.

Tick tock, tick tock. Snart är det måndag morgon. Då vet jag.