onsdag 3 september 2008

Spraydag 29, sprutdag 9, IVF2

Spraydag 29, så här långt kom jag inte sist. Alltså så här länge sprayade jag inte. På dag 28 tog jag kvällssprutan den gången.

Annat som är annorlunda är att jag är så fruktansvärt trött. Lite orkeslös var jag ju sist med men det här är nästan löjligt. Dom senaste dagarna har kantats av huvudvärk, ont i kroppen (av vaddå, timmespromenaden jag tog igår... suck) och ständigt helt slut.

Det mesta går ju bra annars. Förutom att jag fått två stora utbrott på M. Det senaste var ett sådant då jag grät hysteriskt efter att ha slängt på telefonluren i örat. För ja, det var ett telefongräl och ja, jag har tydligen regredierat till tonårsstadiet och kastar luren i örat på den jag är arg på. Vad som orsakade detta utbrott av förtvivlan? M ringde inte hem och sa om han skulle äta middag eller inte. Japp. Den lilla saken gjorde att nästan världen gick under faktiskt. Så här i efterhand kan jag ju skratta åt det men då, just den stunden, då var det blodigt allvar.

M förvarnade på morgonen att han skulle bli kvar sent på jobbet, dom hade avslutat ett projekt och skulle fira "eventuellt går vi ut och äter också, så räkna inte med mig till middagen" sa han. Inget konstigt med det. Jag ringde M vid fyra för att höra hur planen såg ut, han var stressad och hann inte prata. "Okej" tänkte jag "han äter inte hemma men han hör väl av sig och säger vad dom ska göra, när han tror att han ska komma hem och framför allt, frågar hur det går med sprutandet". Det här var nämligen denna behandlings första sprutdag och undermedvetet var jag (uppenbarligen) lite nojjig även om man på ytan säger "inga problem, gjort det förut, been there, done that".

M ringde inte. Vid åtta ringde jag för att få lite moraliskt stöd men utan att jag märkte hur det hände så var jag arg på M. Arg för att han inte kunnat ta sig tid att ringa. Arg för att han inte ens kunde ge mig 30 sekunder och dra iväg ett SMS. Arg för att... jag inte var universums centrum... Ja, det var ju egentligen det som var fel. Att han skålade i skumpa istället för att tänka på mig som skulle sticka en spruta i magen. Maken till självömkan... "Men var lite delaktig för fan" skrek jag. Orättvist förstås. M sa det sen. "Vad ska jag göra, jag kan ju inte ta varken näspray eller sprutor, kunde jag så skulle jag".

"Näe" sa jag men i mitt stilla sinne tycker jag fortfarande att det var fel att han inte hörde av sig. Inte ett fel som motiverade det utbrottet, men fel. Och någonstans tycker jag också att, i vårt samliv ska jag vara universums centrum. Just nu. Ego-jag.

5 kommentarer:

  1. Oj, vad jag känner igen mig:) Hur många gånger har man inte anklagande gnällt om brist på delaktighet fast de inte kan göra så mycket mer än de gör. Jag ballade också ur första sprutdagen för min man var ute på middag med kompisar. Vad tänkte jag då? Skulle han stanna hemma och hålla i min vattniga Synarelavalk när jag skulle sticka eller? (det hade han ändå aldrig fått). Man blir ju så dramatisk! Skulle vi sitta där sen och försöka lyssna efter ljudet från växande äggblåsor eller vad tänkte jag? Han ringde åtminstone och frågade hur det gått så lite rätt att bli arg hade du nog ändå;) Ja, man kan bara skratta åt det...
    Lycka till i morgon på u-ljudet. Kram

    SvaraRadera
  2. :-) Visst fick man skratta åt det inlägget?!? Nä, logik och känslor funkar inte alltid på samma dag. Det som är verkligt och sanning en dag är inte riktigt det nästa dag. Men det är okej att det är så, det går över. Fast jag hoppas att det tar sisådär nio månader för din del. ;-)

    SvaraRadera
  3. Jag är, som alltid, på din sida. Man MÅSTE vara lite ego för att klara det här. Ego-du!

    SvaraRadera
  4. Känner igen mig såå mycket. Jag kan bara vräka ur mig en massa, inse att jag verkligen inte har rätt eller ens är schysst och blir så ledsen över att jag är orättvis. Känslan av att han inte är delaktig är allt för bekant, för mig räckte det att min man ansåg att åka klockan 0630 var tidigt för att jag skulle känna att jag var en belastning.

    IVF gör en verkligen till ett litet monster, förhoppningsvis ett sött sådant ;)

    SvaraRadera
  5. Underbart! Tänk vad biverkningar kan leda till :-) Klart du har all rätt att vara ego!!

    SvaraRadera