Spraydag 29, sprutdag 9, IVF2

Spraydag 29, så här långt kom jag inte sist. Alltså så här länge sprayade jag inte. På dag 28 tog jag kvällssprutan den gången.

Annat som är annorlunda är att jag är så fruktansvärt trött. Lite orkeslös var jag ju sist med men det här är nästan löjligt. Dom senaste dagarna har kantats av huvudvärk, ont i kroppen (av vaddå, timmespromenaden jag tog igår... suck) och ständigt helt slut.

Det mesta går ju bra annars. Förutom att jag fått två stora utbrott på M. Det senaste var ett sådant då jag grät hysteriskt efter att ha slängt på telefonluren i örat. För ja, det var ett telefongräl och ja, jag har tydligen regredierat till tonårsstadiet och kastar luren i örat på den jag är arg på. Vad som orsakade detta utbrott av förtvivlan? M ringde inte hem och sa om han skulle äta middag eller inte. Japp. Den lilla saken gjorde att nästan världen gick under faktiskt. Så här i efterhand kan jag ju skratta åt det men då, just den stunden, då var det blodigt allvar.

M förvarnade på morgonen att han skulle bli kvar sent på jobbet, dom hade avslutat ett projekt och skulle fira "eventuellt går vi ut och äter också, så räkna inte med mig till middagen" sa han. Inget konstigt med det. Jag ringde M vid fyra för att höra hur planen såg ut, han var stressad och hann inte prata. "Okej" tänkte jag "han äter inte hemma men han hör väl av sig och säger vad dom ska göra, när han tror att han ska komma hem och framför allt, frågar hur det går med sprutandet". Det här var nämligen denna behandlings första sprutdag och undermedvetet var jag (uppenbarligen) lite nojjig även om man på ytan säger "inga problem, gjort det förut, been there, done that".

M ringde inte. Vid åtta ringde jag för att få lite moraliskt stöd men utan att jag märkte hur det hände så var jag arg på M. Arg för att han inte kunnat ta sig tid att ringa. Arg för att han inte ens kunde ge mig 30 sekunder och dra iväg ett SMS. Arg för att... jag inte var universums centrum... Ja, det var ju egentligen det som var fel. Att han skålade i skumpa istället för att tänka på mig som skulle sticka en spruta i magen. Maken till självömkan... "Men var lite delaktig för fan" skrek jag. Orättvist förstås. M sa det sen. "Vad ska jag göra, jag kan ju inte ta varken näspray eller sprutor, kunde jag så skulle jag".

"Näe" sa jag men i mitt stilla sinne tycker jag fortfarande att det var fel att han inte hörde av sig. Inte ett fel som motiverade det utbrottet, men fel. Och någonstans tycker jag också att, i vårt samliv ska jag vara universums centrum. Just nu. Ego-jag.