Landstinget nästa

Jag ser framåt. Vi ser framåt. Det går, det gör det - även om det ofta känns som jag befinner mig i en bubbla och världen fortsätter där utanför.

Igår ringde jag landstinget. Det var med blandade känslor. Jag tycker ju om vår klinik och det lilla jag haft med landstinget att göra hittills har inte varit särskilt positivt. Snäsiga och otrevliga på telefon och totalt empatilösa. Men det är ju som sagt en ekonomisk fråga, något som Doktor K på kliniken sa när vi var där igår. "Det borde väl vara dags för er där snart, det är klart ni måste utnyttja gratisförsöken, det kostar ju det här". Och det gör det sannerligen, men vad är pengar i det här sammanhanget?

På landstinget svarade man glatt att "men det är ju er tur snart, i oktober faktiskt, ska vi boka en tid med en gång?" Hoppsan. Det ville jag förstås. 7 oktober. Nytt datum att se fram emot. Jag frågade hur lång tid efter första besöket man kan starta. Jag menar vi pratar landstinget där jag redan fått vänta i månader först på hystereskopi, sen på remiss, sen på svar, sen på den här kallelsen - vad är det som säger att det sen inte finns någon slags väntetid på tre månader eller så efter första besöket? "Ja det går fort" svarade sekreteraren "lite beroende på plats och din mens såklart". Såklart. "Okej" svarade jag "jag ville bara kolla, tiden går ju och man blir ju inte yngre direkt så vi vill ju utnyttja tiden på bästa sätt". Varpå hon surt säger "ja inte mycket på ett par veckor". Fattar hon inte att dom två senaste åren av vårt liv har inneburit konstant väntande? Vi lär ju inte vara det första paret dom har att göra med. Och vaddå ett par veckor? Säg att vi kommer dit 7 oktober, nästa mens är beräknad till 19:e oktober, den kan vara sen och sen ska 21 dagar på det innan det kan börjas sprayas igen. Då är vi inne någonstans i mitten av november. Och det är i bästa fall. Det kallar jag ETT PAR MÅNADER och inte ett par veckor.

Löjligt att hetsa upp sig över det kanske, men det är något med deras attityd gentemot mig varje gång jag ringt som jag inte gillar. Om det hade varit så att det varit längre väntan hade vi kanske utnyttjat vårt frysta embryo på privata kliniken. Det finns ju där.

Det hade varit skönt. Att slippa hela hormonbaletten, men samtidigt känns det dumt att inte ta alla chanser man har. Det får bli landstinget. Frysembryot ska förhoppningsvis få sällskap av fler isbitar som kan bli till syskon en vacker och lycklig dag.

Doktor K berättade förresten att landstingen kunde vara kinkiga med frysta embryon på privatklinik. Att dom brukar vilja att sådana utnyttjats innan man kommer till dom. Så kan man väl inte göra? Det kan dom väl omöjligt begära? Låter helt vansinnigt, skulle vi nekas vård vi har rätt till för att vi valt att betala för annan vård i väntan på det vår skatt går till?

Tack alla fina bloggvänner. Jag är så glad att jag har er. Ni och M gör det hela uthärdligt just nu. Ni som förstår. Ni som vet. Ni som varit eller är i samma situation. Ni som vet att allt nu faktiskt blev mycket lättare när vi åter har ett datum att se fram emot.

7 oktober. Då fortsätter resan.