Ruvardag 1, IVF2

Åh det känns så bra. Äntligen är vi här, nu finns inget mer att göra än att hoppas (och peta upp Progesteron förstås). Jag är oerhört hoppfull och förväntansfull.

Första dagen tillbaka på jobbet också, för ja jag sjukskrev mig för ÄP och ET. Sjukskrev mig med en vit lögn. Ville inte säga "jag har varit och stuckit hål i slidvägen chefen, kommer inte idag". Nåja, jag hade inte fått några följdfrågor från (den manlige) chefen i alla fall, men det var lättare att säga "feber".

Känns lite fult att ljuga så, men som jag skrivit tidigare, jag inviger mer än gärna nära och kära i vår behandling, men mina kolleger räknas inte dit. Och i ärlighetens namn hade jag ju varit tvungen att vara hemma måndag för äggplocket och under tisdagen och onsdagen hade jag så ont av det att jag knappast klarat att jobba fullt ut, plus att halva onsdagen gick åt äggåterföringen.

Jag hade glömt (läs förträngt) allt meck med Progesteronet på jobbet. Smussla in en kapsel och nytt trosskydd, sen knipa av bara attan för att det ska stanna kvar så länge som möjligt. För att inte tala om hur folk måste undra ett par timmar senare, när jag varit och kissat och det där kletet liksom ligger kvar som en fettig hinna i vattnet i toalettstolen efter att man spolat "vilken diet går den där tjejen på egentligen, motorolja..?"

Annars består svullnaden och precis som förra gången blir den värre vad dagen lider. Jeansen har fått flytta längst in i garderoben och leggings och klänning is the shit för mig nu. Inte fel det heller.