Hemlighetsmakeri

Jag sprang på en kompis på krogen häromdagen. Vi har inte setts på länge och chitchattade lite allmänt. Så kom vi in på skaffa-barn-biten. Hon vet att jag hade ett utomkvedshavandeskap för snart två år sen, så att problem finns är ingen hemlighet. Jag sa helt enkelt "vi håller på med IVF, vi har misslyckats en gång och planerar nu nästa försök". Då visade det sig att hon och hennes kille också försöker och också har problem. Dom är på utredningsstadiet än. Hennes kille ville inte berätta för någon, något hon fick respektera genom att heller inte säga något annat än till sina egna allra närmaste. Så sa hon "vad skönt att ni är så öppna med det".

Jag ser inte riktigt någon anledning att vara hemlig. Det känns så naturligt i dessa dagar. Jag är 36 och folk undrar ju varför vi inte skaffat barn. Bättre då att säga som det är, åtminstone till vänner. På jobbet tiger jag fortfarande, mest för att, som jag skrivit tidigare, dom inte är mig särskilt nära och om vi misslyckas vill jag inte behöva berätta för dom eller få deras sympati. Jag vill inte ha "stackars dig" av dom som kanske inte till fullo menar det mer än som en artighetsfras.

Det enda jobbiga med det, är som jag också skrivit tidigare, att dom man berättar för kan tycka att det är jobbigt - hur ska man reagera, vad ska man säga, vad är rätt och vad är fel. Allt är ju fel i mina öron, utom från dom som själva är i samma situation. Men det känns ändå oändligt mycket lättare att dom vet.