onsdag 1 oktober 2008

Ärlighet varar längst?

Gravida vännen jag skrev om igår föreslog en träff. Jag sa nej. Via mail. Förklarade att jag har svårt att träffa både gravida och små bebisar just nu. Inte för att jag inte gläds å (dom blivande) föräldrarnas vägnar, utan för att den djupt liggande avundsjukan som poppat fram är för smärtsam. Avundsjukan som man vanligtvis kan trycka ned i det undermedvetna, men som tar sig igenom varje barriär sorgen efter ännu ett misslyckande perforerat.

Jag har inte fått svar. Jag hoppas hon förstår. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta dölja avundsjukan. Efter att ha bloggat om den många gånger, fått kommentarer från bloggvänner i samma situation som känt samma förbjudna avundsjuka, efter att ha läst igenkännande beskrivningar på både Familjeliv och bloggar har jag bestämt mig. Det är normalt. I vår situation är det NORMALT att känna så här. Jag tänker inte låtsas längre. Jag tänker förklara. Förstår vännerna är det bra, gör dom det inte... ja då är dom kanske inte så bra vänner ändå. Om dom inte kan känna med mig.

Det är en ful känsla, den där avundsjukan. Jag ska inte dölja den mer, men jag kommer fortsätta skämmas över den. Det är oundvikligt. Jag vet också att den varierar i styrka. Just nu, mitt i sorgen efter vårt andra misslyckande är den så stark att jag inte orkar. Jag skrev det till gravida vännen, att vi kan väl vänta lite. Till efter vårt besök på landstingssjukhuset. Då när vi har något nytt att se fram emot, då brukar avundsjukan bli mer lätthanterlig.

5 kommentarer:

  1. 10 poäng till dig för din ärlighet!
    Jättestarkt gjort!

    JA, det är normalt att känna som du gör - jag har svårt att tänka hur man INTE skulle känna dessa svåra känslor när man befinner sig i den situationen.

    Om hon är en riktig vän förstår hon. Och även om hon inte förstår så är hon skyldig att respektera ditt beslut. Annars är hon inte berättigad att kalla sig din vän.

    SvaraRadera
  2. Så starkt av dig att blotta avundsjukan så för din vän! Hoppas hon förstår och inser att det inte är missunsamhet det handlar om.

    Jag tror att det är vansinnigt svårt att föreställa sig hur det är att lida sig igenom ivf-behandlingar om man inte själv har gjort det. På samma sätt som det är vansinnigt svårt att föreställa sig andra sorger som man aldrig upplevt. Barnlöshet är dessutom en sorg som man talar tyst om, något pinsamt som man skäms över i många fall. Så även om vännerna inte förstår, så döm dem inte för hårt. Förklara läget och berätta, precis som du gjorde för gravida vännen, hur det känns. Och även om de inte förstår så visar de förhoppningsvis ändå respekt för dig och dina känslor.

    Hmm.... Och medan jag skriver inser jag att även jag haft en liknande upplevelse och därefter skurit ner ordentligt på den kontakten. Men det är en annan historia.

    Menade bara att du inte ska dömma dem inte för hårt. Ge inte upp vänskapen för att de inte förstår hur det känns att vara ofrivilligt barnlös. De kan vara goda vänner ändå. Även om man önskar att de förstod bättre.

    Kram till dig!

    SvaraRadera
  3. Vad skönt att du kunde vara så ärlig. Man orkar inte utsätta sig för hur mycket som helst. Är hon din vän så förstår hon.
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Hur är det med dig, vännen?

    SvaraRadera
  5. Det var verkligen bra och ärligt gjort! Hade jag varit din vän IRL hade jag uppskattat det. Jag har en vän som fick en dotter för 2-3 veckor sedan. Alla har grattat henne, hälsat på, lämnat den obligatoriska presenten och pratar om hur söt den lilla var och är. Jag mår mest dåligt av det. Jag har grattat men orkar bara inte träffa henne och barnet. Man känner sig hemsk, men det är skönt att veta att man inte är ensam om att känna så i vår situation. Har däremot varit en mes som inte förklarat varför... /Kram Z

    SvaraRadera