Ärlighet varar längst?

Gravida vännen jag skrev om igår föreslog en träff. Jag sa nej. Via mail. Förklarade att jag har svårt att träffa både gravida och små bebisar just nu. Inte för att jag inte gläds å (dom blivande) föräldrarnas vägnar, utan för att den djupt liggande avundsjukan som poppat fram är för smärtsam. Avundsjukan som man vanligtvis kan trycka ned i det undermedvetna, men som tar sig igenom varje barriär sorgen efter ännu ett misslyckande perforerat.

Jag har inte fått svar. Jag hoppas hon förstår. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta dölja avundsjukan. Efter att ha bloggat om den många gånger, fått kommentarer från bloggvänner i samma situation som känt samma förbjudna avundsjuka, efter att ha läst igenkännande beskrivningar på både Familjeliv och bloggar har jag bestämt mig. Det är normalt. I vår situation är det NORMALT att känna så här. Jag tänker inte låtsas längre. Jag tänker förklara. Förstår vännerna är det bra, gör dom det inte... ja då är dom kanske inte så bra vänner ändå. Om dom inte kan känna med mig.

Det är en ful känsla, den där avundsjukan. Jag ska inte dölja den mer, men jag kommer fortsätta skämmas över den. Det är oundvikligt. Jag vet också att den varierar i styrka. Just nu, mitt i sorgen efter vårt andra misslyckande är den så stark att jag inte orkar. Jag skrev det till gravida vännen, att vi kan väl vänta lite. Till efter vårt besök på landstingssjukhuset. Då när vi har något nytt att se fram emot, då brukar avundsjukan bli mer lätthanterlig.