Oj vilken chock vi fick idag.
Dom ringde från sjukhuset. Inte till mig. Till M. Som sen ringde mig. Tydligen hade hans blodprov reagerat på Hepatit-C. Aaaaaaahhhh... tänkte jag först. Sen tänkte jag igen. Det här hände förra gången också. Vi lämnade blodprov. Det tas en massa test. Antingen reagerar man positivt, negativt eller typ litegrann lite vagt (indeterminant heter det tydligen: "testet mäter förekomst av antikroppar mot 4 olika delar av Hepatit-C virus separat. Om 2 eller flera band finns är testet positivt om endast ett band finns är testet indeterminant och vidare testning bör göras") på Hepatit-C-provet. M's blod indikerade då på ett sådant litegranna vagt sätt att man ville kolla närmre och då visade det sig vara negativt.
Tydligen är det rätt vanligt. Det kan vara någon allergi eller något annat som gör att testet ger utslag. Eftersom det är nio månader sen, ville dom på nya sjukhuset göra ett eget test, för att utesluta att något skulle vara fel innan man går vidare.
"Vi har beställt ett akut test" sa dom i telefon "eftersom vi borde tagit tag i det här tidigare". Nähä, you think? Det var ju ändå över en månad sen vi var där och lämnade detta blodprov. Tur dom sa det, så jag slapp vara gnällkärring och påpeka det.
Nu får vi vänta till fredag då provsvaret ska vara klart. "Inget att oroa sig för" sa dom "ni har ju dessutom varit med om det en gång förut, så var lugn". Det må så vara att vi har, men lite orolig blir man ju ändå. Hepatit-C... hur låter det liksom? Det är ju verkligen något som ger skrämselhicka och äckelkänslor ärligt talat. Smutsigt liksom.
Dessutom var jag heller inte helt nedreglerad, vilket jag tyckte var märkligt eftersom jag vid första behandlingen var nedreglerad redan efter två veckor, men det beror visst på att vi denna gång startade på dag 1. Och blodet då? Näe, inget att oroa sig för det heller tydligen.
Så... lite chockartat, men på fredag sätter vi förhoppningsvis igång igen. "Räkna med det" sa sjukhuset. Förhoppningsvis säger vidskepliga lilla jag. Om jag tar ut det i förskott tas det bergis ifrån mig på rent jävulskap.
Sjukstuga
-
Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber
(mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så
att man ...
8 år sedan
Inlägg
Jag förstår att det här var en chock, det är ju inte direkt de provsvaren man går och oroar sig för. Det finns ju så mycket annat kring ens försök man har huvudet fullt av och oroar sig för i alla fall. Man tänker ju knappast tanken att något ska hänga upp sig/dra ut på tiden på grund av de där "rutinblodproven", så då blir det ju extra jobbigt när de ringer. Som om det inte räckte med resten.
SvaraRaderaSkönt att höra att ni varit med om det innan, och att det var bra den gången. Jag hejar på er!
Det där med hepatitprovet hände mig också, men självklart var andraprovet negativt och det konstaterades falskt alarm. De sa också att det var vanligt så det är nog så!
SvaraRaderaOroa er inte trots att allt känns som att det går och pipan. Vid mitt första försök var alla förutsättningar perfekta, jag blev nedreglerad som jag skulle och fick många fina ägg, men det blev inget då. I andra försöket blev allt försenat eftersom jag inte blev nedreglerad, fick bara ut 6 ägg, min mans spermier var färre än normalt, men det funkade ändå! Det finns hopp!
SvaraRaderaTack för hoppfulla ord! :o)
SvaraRadera