Jag tackar min mascara för att jag slipper jobba antingen osminkad (ja det hade förstås varken varit katastrof eller första gången) eller med pandafejja.
Jag sprayar - alltså gråter jag. Lätt. Fan.
Häromdagen var det ingen hejd på tårarna. Jag och en arbetskamrat var oense om hur en situation tacklats och jag kunde inte ens slutföra diskussionen. Jag tyckte han behandlade mig respektlöst och tårarna brände innanför ögonlocken. Jag vidhåller att hans beteende var aningens respektlöst även så här i retroperspektiv, men det var verkligen inte så illa att jag skulle behöva gråta ögonen ur mig. Jag var tvungen att säga "jajaja, vi säger så" och stänga in mig i ett ensamt rum. Och gråta. Och gråta. Och gråta. Det tog liksom aldrig slut.
Tack då för tårtålig mascara. Ingen märkte.
När jag kom hem och berättade om detta för M sa han försiktigt "ja det var ju dumt att kollegan agerade så, klart lite respektlöst, men du... du tror inte att du reagerar liiiiiite starkare än vanligt nu med sprayen och så?"
No shit Sherlock.
Det värsta var hur försiktigt M sa det. Som att helvetet kunde bryta ut för minsta lilla igen. När som helst. Stackarn. Han tassar säkert på tå.
Mitt liv som klimakteriekossa.
Sjukstuga
-
Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber
(mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så
att man ...
8 år sedan
Inlägg
Ja det är verkligen en berg och dalbana med alla hormoner under behandlingen. Joakim skrattar ofta åt mig när jag gråter till helt absurda saker (ofta nåt löjligt som händer på tv...) och själv fattar jag inte vad som händer.
SvaraRaderaTur att vi har tåliga män:) Jag sa till J häromdagen att jag aldrig hade stått ut med att leva med mig så jag beundrar honom. KRAM
haha i know the feeling! d e verkligen upp å ner med känslorna nuförtiden!
SvaraRadera*kraaams*
http://smultronpastra.blogg.se
Visst är det hemskt att inte ha kontroll över sina känsloyttringar. Jag blev lika upprörd och gråtmild med tårar brännande bakom ögonlocken i ett möte med min nya chef när jag sprayade Synarela. Han undrar säkert fortfarande vad jag är för en konstig, skör och superlabil typ. Han har ju ingen aning om att det var ett hormonsprängt monster som satt där mittemot honom... /kram Z
SvaraRaderaÅh, vad jag känner igen mig! Var precis lika dan under nedregleringen! Hemskt.
SvaraRadera