torsdag 24 april 2008

Ruvardag 11

I morse sa någon "det låter ju positivt det där med molvärken, att du haft den sen i måndags". Positivt? Jag som varit orolig över att det är menssmärtor men försökt intala mig att det är livmodern som utvidgar sig för att förtränga mensfarhågorna. Jag har nästan börjat undra om det någonsin var någon som sa det där om livmodern till mig innan mitt utomkvedshavandeskap. Jag menar, klart jag hade ont då, det satt ju fast ett embryo i min äggledare.

"Att livmodern växer ger ofta molvärk, som är snarlik mensvärk" fortsatte personen i fråga. I love her! Det var som att det plötsligt blev verkligt. När någon annan sa det.

Man säger ju ofta "hoppas inte för mycket, då blir du bara besviken". Men jag har bestämt mig, jag tänker hoppas så mycket jag kan. Jag är trött på att hoppas lite och vara rädd för att det är mensen som kommer. Det håller på att ta kål på mig. Och allvarligt talat, jag vet inte om man kan gradera besvikelsen av ett minus. Kan man verkligen bli mer eller mindre besviken?

2 kommentarer:

  1. Du har så rätt, det enda man blir är besviken. Rätt och slätt.

    Fast det skall inte vi bli. Vi skall bli gladare än vi någonsin trodde vi kunde vara!

    SvaraRadera
  2. Näe, det ska vi inte bli! :o)

    SvaraRadera