Ruvardag 1

... eller är det 2? Om det tvistar de lärda. Frågade dessa lärda på Familjeliv och det fanns dom som hade läkare som sagt att ET är ruvardag 1 och de som sagt att ET är ruvardag 0. Nåja, för att det ska bli något sånär lätthanterligt i bloggen väljer jag att sälla mig till ET=ruvardag-0-gänget.

Det sitter ett litet embryo i mig. Det hoppas jag det gör. Jag fick nästan lite panik att gå på toaletten igår "tänk om jag kissar ut det" för att inte tala om när jag skulle göra nummer två och fick ta i (ursäkta...). Det är klart att mitt förnuft sa att jag inte kan kissa ut embryot, men jag är inte direkt förnuftig dessa dagar.

Apropå kiss. Till ÄP skulle man vara nykissad, till ET kissnödig. M var lite bekymrad över det igår. Vi gick upp vid nio och jag gick på toa (mycket toalettskriveri idag, sorry) varpå M utbrast "men du ska ju vara kissnödig när du kommer till kliniken". Vi hade tid nästan tre timmar senare "jag hinner bli det igen, jag lovar, hade jag inte gått nu hade jag spruckit". "Men" sa M "men hur kan du bli det?" "Med lätthet, jag går nog ungefär varannan timme i vanliga fall, dricker ju mycket vatten". Det tyckte M var mycket märkligt. Det hade han inte tänkt på. Och så ofta skulle han aldrig kunna gå. Manligt - kvinnligt eller bara jag som har liten blåsa?

Idag är jag lite öm i magen. Det oroar mig. Tänk om det redan är kört.

Jag fortsätter med vagiatorerna, Progesteron. Tre om dagen. Morgon, middag, kväll. Jag kan säga att med det kletet i byxan är det rätt skönt med sexförbud. Man känner sig ju inte superfräsch direkt!

Annars fortsätter vi hoppas. Och vänta. Och hoppas. Det är som att livet kretsar kring denna väntan. Jag försöker distansiera mig så gott det går, men det går sådär bra.