Ruvardag 14

Dom som vet säger att det är idag mensen ska komma om den kommer. Dag 14. Det är förstås också vanligt att Progesteronet skjuter lite på det normala och gör mensen sen. Om den kommer.

Mitt bruna har idag blandats med mörkt rött. Mitt hopp har idag blandats med sorg. Men det finns där än, jag klamrar mig fast med all ork jag har kvar.

Det som gör att jag inte gett upp än är vännen jag skrivit om tidigare. Vännen som trodde att hennes tredje IVF-försök misslyckats men som sen visade sig vara gravid trots allt. Anledningen till att hon trodde att hon misslyckades igen var bruna flytningar.

Mina är rikligare än tidigare och rödare.
Jag och M har pratat om att testa tidigare, detta jag varit så emot. Nu känns det som att vi skulle behöva veta, för att veta hur man ska känna. Vi väntar nog till imorgon ändå. Imorgon är första dagen vi får testa hemma och tisdag är testdag på kliniken. Ja, vi testar imorgon om det inte blivit ännu rikligare och ännu rödare...

Det kommer bli en lång dag.


UPDATE 13:30
Promenad med glass och inköp av både Clearblue och bindor. Blödningarna, flytningarna - vad det nu är, har blivit rikligare än det lilla trosskyddet klarar av. Bindor. Hatar bindor. Men vågar inte använda tampong, vad händer då med Progesteronet som också ska upp där, det stängs ju inne.

Jag är neggo, M är positiv. Säger saker som "tänk på L (vännen jag nämnde ovan), dom var säkra på att dom misslyckats och det var ändå deras tredje försök, även vana IVF-are kan ha fel".

Han har förstås rätt och jag försöker så gott jag kan. Det är bara att motbeviset stirrar mig i ansiktet varje gång jag drar ner byxorna på toaletten. Det som talar FÖR att det inte är mens är att det inte gör ont på vanligt första-mensdagen-vis. Jag brukar ha väldigt ont första dagen, idag mest molar det. OCH att det inte blöder på första-mensdagen-vis. Det som kommer ut är för det mesta brunt och äckligt och det luktar. Det brukar det inte göra annars. Det luktar påtagligt, inte så att man behöver stoppa näsan i det.

Fast det är förstås. Det bruna är ofta blandat med rött, inte första-mensdagen-rött, men rött. Och det kommer som sagt i rätt rikliga mängder nu.

Det är som att livet som inte ville börja i mig rinner ut. Droppe för droppe.


UPDATE 17:00
Det har inte slutat komma och det som kommer kommer klumpvis. Det är ju inte som mens, tänker jag i mina sista fåfänga försök att intala mig att det finns hopp än. Det är inte långt mellan hopp och förtvivlan.

Försöker tänka framåt. Hur länge måste man vänta till nästa försök, funderar jag. Hinner vi en gång till innan sommaren. Kan vi köra på på nästa "dag 21"? Det bör ju vara om tre veckor, då blir det ÄP runt midsommar och ruvning på semestern. "Ge inte upp än" säger min tappra M. "Tänk inte på det där nu, vi tar det imorgon när vi vet. Har det inte gått vägen kollar vi allt med kliniken när vi ska dit på tisdag."

Samtidigt känns det så ofantligt jobbigt att behöva göra om detta.