onsdag 16 april 2008

Ruvardag 3

Det är en evig väntan. Många säger att dom här dagarna är dom värsta. Dom mellan transfer och testdag. Jag håller inte med. Jag tycker hela behandlingen har varit en lång väntan. Från första spraydosen. Vänta. Hoppas. Hoppas. Vänta.

Jag är svullen i magen och känner ungefär som igår. Brösten har varit ömma sen jag tog kvällssprutan förra veckan. Jag försöker intala mig att det är positiva syndrom. Att om där inte fanns ett litet liv som levde om, skulle jag inte märka något. Jag hoppas jag har rätt.

2 kommentarer:

  1. Jag känner helt igen mig i väntan...alltid är det något man måste vänta på...men den som väntar på något gott...

    SvaraRadera
  2. Ja du, väntan och analyserandet av symptomen tär verkligen på en. Jag hoppas också att du har rätt:) Kram

    SvaraRadera