Ruvardag 8, IVF3

Brott.
Raseriut-brott och samman-brott. Så kan man sammanfatta vår helg.

Jag gick på den där festen igår ändå. Jag gick mest för M:s skull, men även för att jag kände att jag måste försöka. Jag kan inte bara krypa in i mitt eget skal. Det var ju ändå fest med folk som vet, men människor jag tycker om. Så jag kompromissade. Jag gick dit, åt lite, pratade lite, umgicks och sen vid elva gick jag hem under förevändningen "medicin". Vilket i och för sig var sant. Jag menar jag hade kunnat peta in kvällsproggisen där, men hur kul är det att sitta och känna sig kladdig egentligen? Inte särskilt, så då ursäktade jag mig och avslutade kvällen hemma i soffan. M var kvar. Jag var nöjd. Jag hade lika gärna kunnat vara utan festen om jag ska vara ärlig, men jag kände mig lite mindre kufig.

M kom hem vid tre. Småslirig, men framför allt förbannad. "Jag. Är. Så. Arg." väste han fram mellan tänderna. Det var inte läge att säga "du vi tar det imorgon" utan vi tände och han fick berätta. Tydligen hade dom spelat musik från datorn när en tjej på festen kopplat ur datorn för att surfa fram några bilder. M blev irriterad och sa till, varpå hon av någon anledning säger typ "jaha M är kanske ute och dansar någon annanstans nu". Jag alltså. Att jag skulle gått ut och inte hem. Alternativt att hon antydde att M inte visste var han hade mig. Var han verkligen säker på att jag var hemma. Typ. Det var så han uppfattade det. I spritdimman.

"Jag vet ju vilken ansträngning det var för dig att faktiskt komma med" sa han. "Jag vet också att det var extra jobbigt att det var en massa barn på plats" (vi hade bara tagit för givet att festen var barnfri och jag kan ibland tycka att det är lite kämpigt med alla lyckliga små familjer på fester, särskilt nu under behandlingen - förmätet, jag vet - men så är läget) "så drar hon in dig helt omotiverat på det där sättet". Och näe jag fattar heller ingenting. Var det det mest elaka hon kunde komma på? Vidrigt. M hade inte klarat att säga något, han hade blängt och sen förklarat för hennes kille innan han gick. Killen bad om ursäkt och försäkrade M om att flickvännen absolut inte kunnat mena något illa. Men det träffade illa och M var rasande. Och det smittade av sig på mig, så halvilsk över att ha blivit indragen i något jag inte hade något med att göra och baktalad på det sättet somnade jag till slut.

Söndagen hade barndop på schemat. Det var dumt. I kyrkan, med alla psalmer och visor med prästens ord om Guds omsorg om människorna, hans barn, hur han vet vad barnen behöver och vad han ger dom - det triggade mina hormonpåverkade tårkanaler. "Varför är inte vi värda att få detta, vad är det för Gud som förnekar oss föräldralyckan prästen talar om" ekade det i mitt huvud och jag försökte tafatt dölja mina snyftningar. En stund trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå mitt under gudstjänsten. Jag stirrade stint in i väggen och försökte tänka på annat och lyckades till slut få kontroll på känslorna.

Nu har vi landat hemma. Helt matta. Det blir middag framför en film i soffan. En helg av brott är snart till ända. Från raseriut-brott till samman-brott...