Idag kom jag att tänka på Tovalisas inlägg om förtroenden. Om vännen hon öppnat sitt hjärta för som sen ändå fällde en okänslig kommentar. Jag skrev då till Tovalisa att jag inte tror någon vän menar något illa, jag tror bara det är omöjligt för dom att fatta. Omöjligt för någon som inte gått i våra skor.
Idag hände samma sak mig. Bästa vännen L som jag alltid inviger i alla detaljer angående, inte bara våra IVF-försök, utan allt. Hon är en pålitlig och fantastisk vän som jag älskar högt. Därför blev jag extra förvånad när just hon idag fällde en, i mina öron okänslig kommentar.
Jag ringde för att berätta allt om helgens ET, om dilemmat vi ställts inför, hur vi valt och hur vi kände kring det nu. Hon var som vanligt bra, lyssnande och medkännande men när vi så gott som avslutat ämnet säger hon "förresten, K&M fick barn förra veckan".
Jag blev helt stum. Jag som skrev till Tovalisa att det bästa sättet att slippa sårande ord är att tala om för vännerna när dom dyker upp, för jag tror det är svårt för vännerna som inte varit med om samma sak att veta.
Sa jag något till L då? Näe. Eller jo. Jag sa "blev det en pojke eller flicka"?
Självklart ville jag veta om K&M:s nya familjemedlem, men kanske vid ett annat tillfälle. Kanske nästa gång vi pratar. Kanske inte direkt efter att vi gått igenom våra kämpande försök att besegra barnlösheten. Det fick mig att inse, att ingen kan förstå. Verkligen ingen som inte varit i samma situation. Om min allra bästa vän inte vet med sig att den historien kunde kännas jobbig just då, ja då kan ingen förstå. Och det måste jag förstå.
Jag pratade med M om det ikväll och sa att "det kan kanske också vara att man hela tiden försöker vara så stark, klistrar på ett modigt leende, att folk kanske faktiskt inte riktigt greppar vidden av sorgen". Men annars skulle man ju gå sönder. I alla fall jag.
Sjukstuga
-
Gittan har varit sjuk och jag med. När man är 40 år och har mycket feber
(mellan 39 och 40) i tre dagar, blir man inte så kaxig. Då kan det bli så
att man ...
8 år sedan
Inlägg
Nej, folk kan inte förstå.
SvaraRaderaSjälv har jag tidigare kört huvudet i väggen gång på gång i mina fruktlösa försök att få dem att förstå.
Det har jag slutat med.
Men det är nog också som du skriver - att det är svårt att veta i och med att man (du, jag, vi, många) klistrar på det där "allt-är-okej"-leendet och sväljer sorgen. Men vad annat kan man göra?
Tummarna upp för er nu! KRAM
Det är alltid lättare att se andras situationer utifrån. Såklart. Du kan se på Tovalisas händelse med andra ögon och jag kan se på din vän med andra ögon. Helt enkelt efterssom det inte var MIN vän och inte var JAG som upplevde det.
SvaraRaderaEfterssom hon är din vän, en riktig sådan, tolkar jag det snarare som att hon pratar om de som fått barn, _på tal om att ni också snart kommer få barn_. Kopplingen för vännen var säkert inte: "ni har inte fått barn, men det har de" utan "de har fått barn, precis som ni snart ska få".
Men det träffar ju fel ändå. Man hör, i det här sammanhanget, just det man inte vill höra.
Kram till dig!
Jag kan bara hålla med dig. Om att ingen ingen kan förstå, ingen som har varit med om samma sak. Inna vi hade hamnat i detta ekorrhjul så trodde nog jag själv att det gick att ungefärligt sätta sig in i andras sorg och elände men jag har insett att så är det INTE.
SvaraRaderaOch jag tror din man har rätt. Man ser så tapper ut och vill inte bara bryta ihop dagligen (vilket jag känner det som periodvis) och då fattar folk runt omkring en inte hur visset livet verkligen kan kännas. Tänk på folk som blir långtidssjukskrivna, hur alla i omgivningen undrar "hur kunde det hända, jag misstänkte inget"...man vill så gärna att alla skall må bra så man ser inte när det är tvärtom.
Hoppas ruvningen känns bara bra!
Håller helt med! Det går absolut inte att sätta sig in i vilken otrolig sorg det är. När man väl kommer ur detta inser man vilken avgrund man var i. Efter att jag och min man blev gravida efter 2:a försöket kan vi tänka tillbaka på den tid som var. Min man brukar ibland nämna hur deprimerad jag var, vilken sorg jag hade i ögonen trots att leendet var påklistrat, hur jag isolerade mig och tyckte att det var skitjobbigt träffa vänner eller släktingar som har barn. Jag brukar jämföra det med att vara arbetslös. Man vill ha det som alla andra har, känna att man är normal, och hur jobbigt blir det inte när man får nej efter nej. Samma sak varje gång mensen kommer. M, lycka till! Håller tummarna så hårt och hoppas att det fäster denna gång!
SvaraRaderaJobbigt med knäppa kommentarer. Nix, folk fattar inte.
SvaraRaderaOch du, avokado? Jag lär ju käka det nu om det ska vara bra!
De kommer aldrig att förstå fullt ut. Det gör nog inte jag heller. Jag vet inte alltid vad jag ska säga och vad som gör ont hos nån annan. Men jag tror ändå att det enda att göra är att berätta för dem hur det känns.
SvaraRaderaKram
Det är inte lätt att veta hur man ska bemöta sina vänners oförstånd/okänslighet. Ibland bestämmer man sig för att säga ifrån och förklara hur det känns inuti en när de kläcker ur sig dumheter. Det är bara det att när det väl händer så orkar man kanske inte. Det blir lättare att bara låtsas som ingenting, för stunden.
SvaraRaderaOch det som komplicerar det hela är ju att ens vän oftast (förhoppningsvis) är varm och förstående och säger kloka saker, sådant man verkligen behöver. Även om de inte kan förstå till 100 procent. Därför blir man så förvånad och ledsen när det kommer ut grodor.
Jag vet att du skrev till mig att jag skulle ge henne en chans till; det var bra sagt och hon kommer att få hundra chanser till och det är jag säker på att du kommer att ge din vän också. Men man kan bli ledsen ändå.
Och du, du får inte gå sönder. Kramar.
Usch va jag kände igen mig i detta inlägget.
SvaraRaderaDet är skönt att kunna dela sina känlor tankar och sorger med likasinnade. Ingen annan KAN förstå hur mycket de än vill.
Brukar läsa din blogg lite då o då bara för att få läsa något jag känner igen mig i.
Tack