Vecka 22 +4

Mina förhandlingar är klara. Jag blir uppsagd. Från och med torsdag. Känns... mycket märkligt. Eftersom jag tycker det är onödigt att gå omkring och må dåligt på jobbet, för det är lite ångestladdat att gå dit under rådande omständigheter (dels för att jag känner mig ratad - oavsett lovorden - dom väger lätt just nu, och dels för att en del chefer nästan verkar gå omvägar för att dom tycker det är svårt att möta min blick), bad jag om att få bli arbetsbefriad under uppsägningstiden.

Så snart är jag... ledig. Typ. I tre månader. Sen blir jag då arbetslös från 30 juli, vilket väl innebär en månad eftersom Knodden är beräknad till 27 augusti. Så rent ekonomiskt är allt lugnt, jag har dessutom en inkomstförsäkring som innebär att jag dom 100 första dagarna av arbetslöshet får ut 80% av min tidigare inkomst. 

Jag försöker tänka positivt. Tänker att jag nu ska ta tag i alla dom där det-där-gör-jag-sen-grejerna. Pricka av dom från listan plus att jag ska förbereda för Knoddens entré i vårt liv rent praktiskt och sen har jag ett lite spännande sidoprojekt jag velat ta tag i länge. Nu har jag tiden.

Samtidigt. Jobbigt. 

Folk säger "men tänk vilken tur att det var nu det hände ändå, när du kommer tillbaka från föräldraledighet kommer läget ju vara helt annorlunda". Sant förstås, men ändå. Vilken tur? Vilken tur att jag blev uppsagd? Det bästa hade ju varit om jag sluppit helt. Om jag haft ett jobb att komma tillbaka till när det är dags för M att vara ledig med Knodden. 

Då ska jag istället börja söka jobb. Bra är dock att jag då kan fortsätta få min arbetslöshetsersättning med inkomstförsäkring, eftersom föräldraledighet räknas som jobb.

Eller så har mitt sidoprojekt visat sig vara enormt lönsamt och vi kan leva på det! Haha, drömma går ju, eller hur?! 

En sak är i alla fall bra. Att det hände i dessa härliga tider. Tänk om det varit vinter och kallt. Hua. Nu kan jag njuta av att vänta på Knodden, njuta av vädret, fixa och trixa på landet och bara... bara vara!