onsdag 2 september 2009

TACK

Tack för alla fina kommentarer. Till er som vill höra om förlossningen, ja jag har ju lovat. Och till er som inte vill veta, sluta läs här, för jag tänker vara brutalt ärlig. 

Det var... smärtsamt. Till en början inte så smärtsamt som jag hade trott, i slutet tusen gånger värre. Men det fanns anledning till det.

Allt började som sagt med slemproppen som gick fredag eftermiddag. Efter det kom sammandragningarna som jag inte visste om de var värkar eller "bara" förvärkar. Allt prat om"du vet när det är dags, du bara vet" kan jag inte skriva under på. Jag visste inte. 

M kom hem med mat, vi såg en film, åt godis och klockade sammandragningar. Eftersom dom inte var så kraftiga så hoppade jag nästan över en del när jag sa till M att klicka på värkmätaren (vi använde en applikation i i-Phonen).

När vi så skulle gå och lägga oss runt ett märkte jag att det kommit blod. Inte så där strimmigt som tidigare under dagen (från slemproppen) utan riktigt blod. Både färskt och gammalt. Vi ringde förlossningen som tyckte vi skulle komma in för koll. Väl där visade det sig att jag hade regelbundna värkar, fyra/fem minuters mellanrum och var öppen en centimeter. Så det jag hoppade över att säga till M för att dom inte var så smärtsamma, det var värkar.

Vi fick stanna för observation en timme, sen skickades vi hem en stund. Eller vi fick rättare sagt välja och vi valde att åka hem. Jag tyckte det var bättre att den av oss som kunde sova gjorde det. M alltså. Jag vilade och somnade kanske till då och då, men det kändes som att jag vaknade vid varje värk, så ingen sammanhängande sömn direkt.

Vid fem gick jag upp och då gick vattnet varpå värkarna blev... ja om vi säger så här, då VISSTE jag. Tre minuters mellanrum, en minut långa och ajajajajaj. Vi har cirka tre minuters bilfärd till sjukhuset och det kändes FÖR långt. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon frivilligt väljer ett sjukhus som inte är det närmaste. Gör inte det. Det kan aldrig vara värt det...

När vi kom in kopplades CTG in och prover togs. Det visade sig snart att bebisens hjärtfrekvens gick ned när mina värkar eskalerade. Tecken på att navelsträngen på något sätt låg i kläm. Det hela kollades under hela förlossningsskedet, en elektrod sattes fast på bebisens skalle via mig och det togs även prover för att se så hennes blod var ordentligt syresatt, samma väg. Lite märklig känsla.

M fick frukost, jag bara fruktsoppa. Sen var det slut på mat och dryck för min del eftersom ett kejsarsnitt hela tiden fanns med som ett kanske. Emellanåt tänkte jag, och jag skämdes redan där och då när jag tänkte tanken att "ja men säg att det blir kejsarsnitt bara, ta bort smärtan"

Runt sju fick jag ryggbedövning vilket var en välsignelse. Jag fick en stunds respit och kunde samla krafter. Även lustgasen hjälpte en del.

Vi provade att krysta första gången vid tio, tror jag. På pall, på knä i sängen och i gynställning. Men bebisens huvud kom aldrig riktigt ända ned i bäckenbotten. Stimulerande värkdropp sattes in, men det tyckte bebisen inte heller om. Ryggbedövningen drogs ned, värkdroppet ned och det experimenterades runt lite men det ville sig inte riktigt.

Man ska ju inte vara helt öppen längre än fyra timmar, så vid tolv var det dags. Bebisen måste ut. Jag trodde jag skulle bli ivägrullad till operation och trots att jag tidigare tänkt "ta ut, ta bort smärtan" blev jag då förtvivlad över tanken på kejsarsnitt. Så skulle det ju inte vara.

Men först ville läkaren försöka sugklocka. 12:09 ökade man på det värkstimulerande droppet, ordentliga krystvärkar satte igång och efter fyra drag med sugklockan kom hon äntligen, bara nio minuter senare. 

Det var så märkligt. Innan hon kom, när hon var nästan ute, fast innan man sett något huvud, då kändes det som att hon var halvvägs ute. Som att jag hade en bebis som satt fast vid midjan i mitt underliv. Och du kan ju tänka dig hur FÖR STOR en bebis känns för det utrymmet. Någon gång här kom mina avgrundsvrål. Jag hade ont i halsen. Barnmorskan sa "spar kraften till krystandet istället", men det gick bara inte att vara tyst. På samma sätt som det inte gick att sluta krysta när läkaren sa till mig att jag måste. Jag förstod att gör jag inte det nu, så kommer jag spricka. Ordentligt. Det är därför hon säger till mig. Men dom kom liksom som kramper, det var omöjligt att hålla tillbaka. 

En alldeles blå bebis lades på min mage. Förmodligen bara i någon minut, men det kändes som en evighet. Barnläkaren fanns på plats och först när dom skulle ta ut henne för kontroll kom jag på att fråga "är det en flicka eller en pojke". En flicka. Hon behövde lite hjälp med första andningen men var efter 1 minut helt bra. M var med henne där ute och kom sen in till mig där jag väntade på efterbörden. Den fick krystas ut någon kvart senare. 

Läkaren ville sy mig under operation eftersom man inte visste hur ändtarmen påverkats. Och eftersom hon fick tas med sugklocka hade jag inte tänjts ut på samma sätt som man vanligtvis gör. Bristningen gick långt in och krävde många stygn, men visade sig inte ha påverkat ändtarmen. Tack och lov. Men det gör ont. Fortfarande. Och kommer så göra länge känns det som. Jag måste duscha av mig varje gång jag varit på toaletten, har svårt att sitta och jag undrar om jag någonsin vill se hur jag ser ut där nere igen... 

Vid sex var operationen klar, då hade M och lilltjejen redan flyttat in i vårt familjerum på BB. Där fick vi stanna till igår i och med att hon visade sig ha gulsot. Hon blev ordinerad sollampa och nu är värdena mycket bättre och vi är hemma. 

Jag tillhör inte dom som kan säga "direkt efter tänkte jag, det här gör jag om imorgon om så behövs". Jag tänker förstås "det här underverket är värd all smärta" när jag tittar på vår dotter, men det gjorde ont. Oj vad det gjorde ont. Fast det är klart. Kan vi få syskon går jag naturligtvis igenom det hela igen utan att tveka. 

Och här är hon. Vår dotter, en liten tjej som vägde knappa 3 kilo när hon kom till världen i lördags:

18 kommentarer:

  1. Oj du, fina du! Den smärtsamma historien till trots (tack för den!) - så är resultatet något av det vackraste jag skådat! Åh, jag bara smälter bort här på jobbet.

    Mina varmaste gratulationer till hela familjen, än en gång!

    SvaraRadera
  2. Tack för din berättelse. Jag verkligen levde mig in i allt du skrev. Och vilken otroligt vacker liten dotter!!! Stort grattis till henne men också till dig för det enorma jobb som du gjort.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Det låter som du kämpat väl, och vilket pris du "fick", så himla fin! Stort grattis återigen.

    En fråga, har damen fått något namn än måntro? :)

    Ta hand om er!
    Kram Sara

    SvaraRadera
  4. Jättebra skrivet tjejen! Förstår att det gjorde ont och hoppas du inte får alltför mycket problem med toalettbestyren.

    Jag grinar av glädje, det är ju så fantastiskt ändå! En liten dotter, så efterlängtad! Och ni gjorde det - ni födde ett litet barn!

    Det har varit så roligt att få vara med på er resa - även om den såklart nu fortsätter!

    massa kramar!!

    SvaraRadera
  5. Är också 37 och ska börja min första behandling i mitten av september. Du har gjort mig hoppfull och för det vill jag tacka dig.
    Ett stort grattis till det lilla underverket!

    SvaraRadera
  6. Med tåriga ögon och en klump i halsen säger jag än en gång grattis till er vackra dotter!

    SvaraRadera
  7. Vilken fin dotter ni har fått. Å vad duktig du var. Blev allt rörd över att läsa ditt inlägg å se er vackra dotter.
    Många gratulationer till er tre! :)

    SvaraRadera
  8. Åh så fin hon är, en riktig sötnos:)

    Skönt att allt gick bra till slut, trots en tuff förlossning.

    Känlan att man bara vill att de ska ta ut bebisen hade jag också så det verkar vara ganska vanliga tankar i det läget...

    Tyvärr känner jag också igen smärtan i underlivet som gör så förbenat ont i början, men det blir bättre (även om det tar tid) och nu efter 4 veckor så känner jag mig nästan normal igen.

    Ta nu hand om er ordentligt och bara mys med familjen. Visst är det häftigt, ni är en familj på 3 nu!!

    KRAMAR

    SvaraRadera
  9. Vilken docka, alldeles ljuvlig!! Ni verkar ha haft en kämpig förlossning, så skönt att allt slutade väl.
    När det gäller söndring och reparation av de nedre regionerna så är mitt hetaste tips är att lyssna på kroppen och låta den läka i lugn och ro. Behöver den vila så gör det! Svårt jag vet, men du kommer att märka skillnad på läkningen om du tar det lugnt eller ej, jag lovar. Kram z

    SvaraRadera
  10. Åh M, vilken oerhört vacker liten en. Och vilken historia.

    Jag blir alldeles tagen, en varm kram och en puss till er alla tre.

    SvaraRadera
  11. Tårarna rinner nerför kinderna när jag läser dina ord. Några för att förlossningen verkar göra skitont rent ut sagt men dom allra flesta av glädje för eran skull och erat nya liv tillsammans med en underbar liten tös.
    Ett jättestort grattis till er!

    SvaraRadera
  12. Stort grattis till er fina dotter!

    SvaraRadera
  13. Tack för tipsen. Ska verkligen försöka njuta av denna sista månad tillsammans som par.

    SvaraRadera
  14. Åh fina lilltjejen. Ja det gör ont och fan vad det är värt det. En massa grattis till dig igen!!

    SvaraRadera
  15. Tack för din förlossningsberättelse! Jag har levt mig in i den och sitter här med en stor klump i halsen och väldigt blanka ögon. Er dotter är jättefin, så himla himla söt! Stort grattis igen!

    SvaraRadera
  16. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  17. STORT GRATTIS till er dotter!!

    Kram

    SvaraRadera