Plötsligt händer det - AKA Ruvardag 1 FET 2

Plötsligt kom ägglossningen sådär lagom så vi missade midsommar. Och plötsligt så klarade sig det första ägget finemang och sattes in igår. Nu väntar vi. Inte så länge dock. Testdag är redan 11 juli eftersom det här är ett femdagarsembryo.

Jag måste säga att jag blev oerhört fint mottagen där på landstingssjukhuset. Så upplevde jag det sist också. Då dottern blev till. Det må vara lite byråkratiskt och fixigt innan, men väl på plats är det verkligen patienten i fokus och det med hjärta och värme.

En liten parantes. Jag är inte mycket för överdrivet kramande. Alltså jag kramas g-ä-r-n-a. Med mina nära och kära. Eller med de jag åtminstone känner och gillar. Det här att krama någon första gången man ses, det har jag inte mycket för. Det är inget fel på ett handslag. Jag vet att jag hade den här diskussionen i min föräldragrupp. Min MVC-sköterska var nämligen väldigt kramig. Jag är det som sagt inte. Jag tyckte det kändes märkligt att gå på ett läkarbesök och börja kramas. Efter det var det ingen av tjejerna i föräldragruppen som kramade mig när vi sågs. Hahaha! Jag fnissade lite inombords varje gång. För inte var det så jag menat. Och hade de varit så att de var några jag umgicks med oftare än under de i BVC regis ordnade former, så hade jag förstås förklarat mer, men jag bara lät det vara så. En av dom träffade jag mer efter och vi kramades glatt!

Men för att komma tillbaka till ämnet. Efter isättningen, när vi skulle ta adjö, så kom kramandet bara över mig. Jag var tvungen att krama om både barnmorskan och sköterskan, tacka och önska dom glad sommar!

Ytterligare ett PS. När jag kramades tänkte jag "fasen, nu tror de bergis att jag röker". Ty jag luktar nog rök, då jag bor hos mina föräldrar nu när vi är hemma på besök. Och de röker. Även om de röker ute då vi är där, så luktar allt ändå av cigaretter. Som om att det spelar någon roll. Ja om jag skulle röka skulle det ju spela roll. Men vad de tror, tycker och tänker. Man lägger för mycket vikt på sånt där. Men det är en helt annan historia.

Nu ska jag istället försöka sova bort koffeinbristhuvudvärken då jag även denna gång valt att gå den amerikanska vägen och skippa kaffet.

Ska man flytta kanske?

Till Ragtuna?

Lagom

Jaha, så fick jag mens på dag 32. Det betyder att min lutealfas är inte lång, men heller inte kort. Vi hade förmodligen kunnat göra återföringen som planerat förra cykeln, men som syster M sa nyss "det där är historia nu".

För säkerhets skull ska jag börja ÄL-testa på dag 12. Sen kommer ju midsommarhelgen. Troligtvis får jag ÄL där under helgen. Förhoppningsvis inte långt innan så återföring borde ske över helgen. Det vore himlans oturligt eftersom det är stängt då...

Så nu hoppas jag på fortsatt sen ägglossning. Och ingen på dag 12 eller 13 eller så, för då blir det höståterföring för vår del. Men så illa kan det väl inte gå va? Eller, det kan ju gå än värre. Eskimåerna kanske inte klarar upptining och då är det ju skitsamma när vi får tid.

Men på med positivitetsglasögonen nu och tänk återföring efter midsommar. Så där. Nu bestämmer vi det. Och en liten vårbebis av det. Ja tack!

Normal eller icke normal?

Ingen mens än. Hade lite känningar igår så det borde vara på gång. Borde. Det vet man ju. Att det är inte alls samma sak som att det faktiskt blir så. Dag 30 idag.

Jag har funderat på vad jag ska hoppas på. Att cykeln ska vara normal och lutealfasen kort - då får jag äta medicin. Det vill jag ju inte, men det är större chans att hinna med en återföring innan sjukhuset stänger för semester (vilken annan avdelning på sjukhusen gör för övrigt det?).

Eller att det är en lång cykel och att den sena ägglossningen var helt normal. Då kanske vi inte hinner. Men jag slipper äta medicin. Fast varför har mina cyklar plötsligt blivit längre? Är det åldern? Hinner vi kanske inte av den anledningen?

För att cykeln ska anses "normal" bör jag väl få mens idag typ. Och så kan det bli. Eller inte. som vanligt. Jag väntar. Väntar och ser.

Döda eskimåer?

Hjärtat på mig stannade för en sekund i morse.

Det ringde. Först på min mobil. Jag hann inte svara. Just som jag lyssnade av svararen och hörde att det var från sjukhuset ringde det på M:s mobil också. Dolt nummer. Det måste vara dom tänkte jag och svarade. Det var dom.

"Ja ni ska ju komma hit för en frysåterföring idag" sa syster I. "Eeehh... Näe" svarade jag förskräckt och förklarade vår situation. Att syster L i samråd med mig och överläkare kommit fram till att vi skulle vänta.

"Det finns det inga journalanteckningar om här" sa syster I. Och syster L som särskilt påpekade hur noggrant hon skulle anteckna då hon skulle iväg på semester. "Vänta lite ska jag kolla med labbet" sa syster I.

Det var då mitt hjärta stannade. Kolla med labbet. Våra eskimåer. Hade de redan tinats? Det dröjde ett par minuter. Ett par evighetslånga minuter. Sen var hon tillbaka.

"Ingen fara. De har inte tinat era embryon. Jag blev lite orolig där ett tag" sa syster I. "Gissa vad jag blev då..." svarade jag. "Näe men vi har en sådan här dubbelkontroll" sa syster I "för att det inte ska kunna hända, det var därför jag ringde er nu".

Slutet gott allting gott. Jag ska höra av mig som tidigare sagts när jag får mens. Men nu har förstås konspirationsteoretikern i mig slagit till igen. Var det verkligen så. Att eskimåerna inte tinats. Varför skulle syster I då bli orolig? Eller ens behöva kolla med labbet? Om de verkligen alltid hade den här dubbelkontrollen som hon sa, då borde hon ju veta. Eller var det så att en kanske tinats och de inte sa något. Att när vi sen ska göra en återföring får höra "den ena klarade sig inte". Ååååhhhh så jobbig man är som tänker så. Men du vet, om inget av de sedan klarar sig, då kommer jag ju tänka så än mer... Hoppas hoppas att vi får ett tillbaka och att det blir till liten bebis, så jag kan gräva ner konspirationskärringen för tid och evighet.