Värsta sjukan - inbillningssjukan

Jomen jag har ju lite ont. Och lite flytningar. Jag har ju typ ägglossning? Eller har jag inte det? Och törs jag ge mig ut i joggingspåret med tre stora äggblåsor och fyra små omkringskvalpandes i äggstockarna. Blir inte det för tungt. Typ?

Ja jag inbillar mig. Förmodligen. Vet heller inte vad det skulle spela för roll om jag skulle ha påbörjat min ägglossning. Tar ju Ovitrellen ikväll och de på kliniken bör ju kunna sin sak som sa jag skulle göra det först då. Men det är klart man blir nervös.

Sen tänker jag; undrar om jag blir mest besviken om ägget inte ens klarar upptining, eller om det kommer vara värre om det sätts in men inte fäster. Pest eller kolera?

Hjärnan works in mysterious ways. Konspirationsteoretikern i mig har slagit dit också. Först tänkte jag "klart kliniken gör allt de kan för att det ska funka". Klart de gör. "Funkar de inte får de ju inte betalt". Som att det skulle vara anledningen. "Fast det är förstås, om det inte klarar upptining och de inte får betalt, kanske de säger att det klarade sig och fejkar en isättning för att ändå få betalt." Haha, ja du fattar! Jag tror ju inte det på riktigt, men hjärnan bara snurrar på sitt eget konstiga liv ibland...

Tråkiga nyheter idag också. En vän som gjort sitt första IVF-försök fick minus. Fan. Jag hade verkligen önskat dom en lyckas-första-gången-bebis. Det hade varit så rättvist.