Hoppet är det sista som överger en

Ja det är ju knäppt egentligen allting...

På söndag väntar jag mens. Inte för att den varit på-dagen-punktlig sedan lilla V:s ankomst, men ändå någorlunda. Skulle den komma på-dagen så kommer den på söndag. Så räknar vi för att kunna få ett hum om när en eventuell återföring av vårt lilla embryo.

Så slarvade vi. Vi som borde veta bättre. Hur gamla är vi egentligen? Vi som inte får slarva. Vi som fått chanserna 1% att ett befruktat ägg skulle nå fram till livmodern via mina nästan helt trasiga äggledare.

Självklart hittar jag symptom. Det gör man ju om man letar, det vet alla som gått igenom en IVF-behandling, eller försökt bli med barn överhuvudtaget kan jag tänka, jag vet ju bara det ena. Är jag inte lite öm i brösten? Brukar jag verkligen ha flytningar så här nära inpå? Har jag haft nästan som mensvärk strax innan? Är jag inte väldigt hungrig hela tiden?

Ja sådär håller jag på. Och inte vet jag vad jag ska hoppas på heller. Att vi inte är det för att chanserna är så slimma att min kropp skulle klara av det, eller att vi är det och att undrens tid inte är förbi och att förlossningen mirakulöst liksom vidgade mina äggledare så de nu är fullt framkomliga?

Ja du hör ju. Förnuftet säger ju att jag ska hoppas på mens, men hoppet. Det där lilla unset av hopp att tänk-om-det-skulle-kunna-gå-ändå-även-om-allt-talar-emot-det. Ja det lilla unset finns ju där. Det gör det.

Högst troligast är dock att mensen snart kommer. Att allt är som vanligt. Att symptomen jag känner dyker upp varje månad bara att de vanligtvis passerar helt obemärkt förbi. Been there, done that...