Milsvid skillnad - eller?

Skillnaden att göra FET och att göra IVF är milsvid. Skillnaden att längta efter barn nummer två och att längta efter barn nummer ett är också den milsvid. Åtminstone är det så jag upplever det.

Jag mådde aldrig fysiskt dåligt av att göra IVF, däremot tyckte jag, som de flesta andra, att väntan var olidlig. Det är ju en rätt utdragen process ändå. Från första nässpraydagen till testdag kan det ju gå nästan två månader. FET däremot; jag gjorde första ultraljudet på dag 5 i min cykel, började med Gonal-F dag 7-12, andra ultraljudet dag 12, Ovitrelle dag 13 och (eventuell) återföring dag 17. Dessutom är det ju så att det 100%-iga fokus jag tidigare kunde lägga på behandlingarna, på att stöta och blöta, på att tänka och våndas - det ligger nu på dottern. Det är sällan det finns tid att sitta ned och reflektera.

Och självklart känner jag heller inte den förtvivlan jag gjorde då. Då handlade det om barn eller barnlös. Nu handlar det om ett barn eller två barn. Vi känner oss oerhört välsignade med vår dotter men skulle gärna se att hon fick ett syskon. För att vi älskar barn, för att vi båda är uppväxta med syskon, för att vi nog egentligen önskat oss ett halvt fotbollslag...

Jag har ingen aning om hur ett eventuellt negativt besked kommer kännas. Om det kommer vara skillnad även då. Jag menar det är ju lätt att säga att det inte är lika stressfullt den här gången, men när man väl står där med stickan i hand - då undrar jag om det inte känns precis som alla gånger tidigare.