Vecka 33+5: Packa väskan på nytt sätt

Efter i lördags känner jag att det är dags att börja tänka på att packa BB-väskan. Förhoppningsvis ska den ju inte behöva användas på minst 6 veckor, men ändå. För säkerhets skull. Om utifall att.

Och här ser packningen annorlunda ut än i Sverige. Där tyckte jag att det enda jag egentligen hade nytta av var varma sockor (frossade under förlossningen), bebiskläder, bebisfilt, kamera, telefon och laddare, samt ombyte, nattkläder, morgonrock och necessär till mig.

Här behöver jag även lägga till:

• Engångstrosor
• Bindor
• Blöjor
• Våtservetter
• Skötunderlägg (då man får byta bebisens blöjor i sin egen säng)
• Handdukar
• Amningsskydd
• Något till sambon att äta

Man får inget på sjukhuset här. Sen finns det ju saker vi aldrig hann ha nytta av sist som får komma med. Som lite godis, dricka och ätbart till mig. Vi tar även med vårt snugglenest i hopp om att denna bebis kommer gilla det. Dottern gjorde det inte, men kanske var det för att det inte introducerades direkt?

Det värsta är, att alla bebiskläder och alla amningskläder ligger hemma i Sverige. Sambon ska dit och hämta allt, men inte förrän i slutet av februari. Vi får hoppas att liten stannar kvar därinne till dess. Tills vidare får vi investera i lite nytt. Och något nytt måste ju den nya också få. Och jag. Visst? Som att amningsbehåar är det roligaste att köpa... Men jag tänkte faktiskt unna mig något fint och skönt loungeset som går att amma i. Som jag kan bo i de första veckorna. Typ. Tips?

Vecka 33+4: Svullet lite här och var

Magen är stor. Rumpan är som en ladugårdsdörr. Fingrarna samlar vatten. För att inte tala om ben och fötter. Så här såg det ut när jag tog av mig strumpor och sockor häromdagen:

Så var det inte förra graviditeten. Med vattnet alltså. Vikten var densamma (plus massor av kilo mer än man borde). Å andra sidan var jag ju då ledig de sista tre månaderna och låg i solstolen vid sommarstugan och åt glass... Föga ansträngande om vi säger så.

Vecka 33+3: Discokula

Igår så var det då dags. Årets fest! En vän fyllde 40 och hennes man hade anordnat överraskningspartaj! 100 pers på hotell inne i stan, trerätters middag och nattklubb med influgna svenska artister. Grymt kul! Jag valde till slut den glittriga klänningen eftersom temat var disco och gick som... discokula!

Ett problem med storkulan är... vad gör man med händerna? Det är liksom svårt att ha dom längs med kroppen, och man kan inte få dom under kulan, när jag tittar på bilderna står jag så här mest hela tiden, med händerna lite obekvämt och osäkert tryckta upp över bröstkorgen:

Det var hur trevligt som helst, men dansa var tyvärr bara att glömma. Jag hade fullt sjå att stå. Och vid ett fick vi ge upp. Sammandragningarna varnade för att det här skulle kunna sluta i en helt annan typ av födelsedagsfest än planerat...

Vecka 33+1: Veckans magbild

En påklädd sådan idag:

Vecka 33+0: Vilken ska jag välja?

Okej. Årets fest närmar sig. I skoväg har jag dividerat med mig själv. Klackar går bort. Mina fötter är för svullna. Och min rygg för ond. Ballerinas? Så somrigt... Till slut bestämde jag mig för att leka cool och gå i boots (sådana här som Elin Kling har). Det funkar tycker jag.

Men sen då. Det har provats och funderats. Satts på skärp och tagits av. Hafts tunna transparenta skjortor över och transparenta tröjor under. Till slut har jag insett att det måste bli ett nyköp. Jag har hittat två okej klänningar på rean. Ett par hundralappar stycket och det får det väl vara värt för att känna sig någorlunda okej klädd. Men vilken väljer jag? Leopard eller glitter? Vad tycker du?

Man vill ju inte se ut som en levande discokula (även om temat är "disco om du vill" typ). Inte heller som en övergödd Jane i djungeln... Så snygg som tjejerna på bilderna blir jag ju aldrig, men du får en idé om hur det kan se ut. Tänk boots till och en b-e-t-y-d-l-i-g-t större kula i klänningen...

Vecka 32+6: För stort och för litet

När jag nös nyss gick tryckknapparna på min annars oversizade jeansskjorta upp. Hej då den. Nu är garderoben y-t-t-e-r-s-t begränsad. Tur allt går i svart så det kanske inte märks lika mycket att jag har samma kläder typ varje dag! :)

Vecka 32 +4: På bredden

Bebisen har definitivt inte vänt sig. H*n ligger fortfarande på tvärsen. Kan inte vara annat. Om kvällarna när h*n är som mest aktiv känns det i magen ungefär som man skulle svälja något avlångt på fel håll.

Vecka 32+1: Veckans mage

Vecka 31+6: Skräckslagen

Ja det är jag. Fullkomligt skräckslagen inför förlossningen. Den förra gick relativt snabbt och gjorde... ont. För jävla ont. Den slutade med sugklocka och en sprucket underliv som var tvunget att sys under operation. Efteråt hade jag så ont att jag inte kunde sitta på veckor. Inte heller torka mig efter att jag varit på toaletten. Jag fick ställa mig i duschen varje gång och skölja av mig...

Då var jag i Sverige. Jag blev väl omhändertagen. Skulle vi vara där igen skulle jag känna mig lugnare. Nu är vi i annat land. Inget u-land på något sätt, men de sjukhushistorier jag hört har inte direkt varit så som jag upplevde det då dottern föddes. Om man inte föder privat då. Och betalar tiotusentals kronor.

Själva förlossningen har de flesta tyckt varit bra här, men efter. Efter då pappan inte får sova kvar, då man måste ha med sig allt för inget erbjuds (vi pratar handdukar, blöjor, engångstrosor, bindor osv osv). Då man kan glömma det här med eget rum och där man får byta på bebisen i sin egen säng.

Men värst är rädslan för det där onda ändå. För det gjorde så ont. Och utkomsten den här gången kan bli som förra. Med sprickor i-n-å-t. I värsta fall slutar det inte så "bra" som det ändå gjorde sist. Det kan sluta med att jag bajsar på mig resten av livet... För att undvika det vill läkaren klippa mig i underlivet vid behov. Det är heller inget jag ser fram emot. Eller så ligger bebisen kvar på tvärsen och de får klippa upp magen på mig istället...

Nu är det ju åtta veckor kvar och jag hoppas att de här känslorna försvinner. Eller åtminstone mattas av lite. Jag tror de gör det. Jag tror kroppen och hjärnan måste kunna förtränga sådana tankar av ren överlevnadsinstinkt. Jag hoppas i alla fall det.

Vecka 31+5: Deprimerande

Är bjuden på årets fest. Om två veckor. Gjorde stan idag och hittade... ingenting. Herrejösses vad mammakläder är f-u-l-a!

Dessutom är min rygg inte längre gjord för shoppingrundor och på väg hem fick jag rejäla sammandragningar ungefär varannan minut. Gick i ultrarapid från tunnelbanan och undrade "ska det hända redan".

Det skulle det inte. Inte än i alla fall. Men frågan återstår. Vad har man på sig på flashig fest när man ser ut som Grodan Boll?

Vecka 31+1: Veckans mage

Vecka 30+6: Noll koll

MVC-besök för min onda rygg idag. Läkaren sist sa att jag skulle kontakta dom om det blev värre, för vidare remittering till sjukgymnast. "Men..." sa min barnmorska "det bokar du ju in själv, det är bara att ringa". Jaha... Tänk om någon kunde upplyst mig om det. "Är det inte konstigt att de på sjukhuset bad mig gå via dig då" frågade jag. "Var det en läkare" undrade BM. Jo det var det ju. Samma läkare som skickade mig till blodprovstagning utan att ha beställt det, något som resulterade i ännu mer extra väntan än vanligt i det här landet. Så att han inte hade koll på det här heller, det var varken jag eller BM förvånad över...

Nåja. Jag ska ringa imorgon. BM trodde mer på nerver i kläm snarare än foglossning. Sak samma. Ont gör det. Sen kollade hon alla värden som ser fina ut, lyssnade på hjärtat och försökte känna hur bebisen låg där i magen. Magen var nämligen lite för liten (!) till min s-t-o-r-a förvåning. 28 cm när den borde varit 31 (lika många centimeter som veckor gångna tydligen).

Anledningen var dock enkel. Bebisen verkar ligga horisontellt i magen. Och det förvånar mig inte, för den känns bred, magen. Och jag har känt mest sparkar i nedre delen av densamma.

BM ringde en kollega för att kolla om vi skulle boka in ett tidigare ultraljud än det jag redan har bokat i vecka 34. Utifall att bebis ligger kvar i sin konstiga ställning. Men vecka 34 räckte tyckte hon. Förstår inte riktigt, för inte brukar bebis ha fixerat sig så här tidigt. Men bättre att de är extra noggranna förstås.

"Blir det vändningsförsök i så fall" frågade jag. "Ja, eller så diskuterar vi kejsarsnitt". Det där kejsarsnittet. Det liksom ligger där och smyger i bakgrunden hela tiden känns det som... Ska det bli så? Vill jag det? Jag vet faktiskt inte. Jag känner mig rätt förskräckt inför båda alternativen om sanningen ska fram...

Vecka 30+2: Veckans mage och ryggbesvär

Tyvärr blir det bara värre i ryggen. Det gör ont i nederdelen och det liksom strålar ner i rumpan och nästan som domnar av i övre delen av bakre låren. Inte skönt. Inte skönt alls. Värst är det när man varit stilla en stund och ska börja röra sig igen. Då känns det nästan som jag ska ramla omkull. Men efter en stund är det okej igen. Man biter ihop. Men nu har jag insett att även ihopbitandet har nått sin gräns och jag har bokat läkartid. På onsdag ska jag dit. Hoppas de kan hjälpa mig på något sätt.