Ja det är jag. Fullkomligt skräckslagen inför förlossningen. Den förra gick relativt snabbt och gjorde... ont. För jävla ont. Den slutade med sugklocka och en sprucket underliv som var tvunget att sys under operation. Efteråt hade jag så ont att jag inte kunde sitta på veckor. Inte heller torka mig efter att jag varit på toaletten. Jag fick ställa mig i duschen varje gång och skölja av mig...
Då var jag i Sverige. Jag blev väl omhändertagen. Skulle vi vara där igen skulle jag känna mig lugnare. Nu är vi i annat land. Inget u-land på något sätt, men de sjukhushistorier jag hört har inte direkt varit så som jag upplevde det då dottern föddes. Om man inte föder privat då. Och betalar tiotusentals kronor.
Själva förlossningen har de flesta tyckt varit bra här, men efter. Efter då pappan inte får sova kvar, då man måste ha med sig allt för inget erbjuds (vi pratar handdukar, blöjor, engångstrosor, bindor osv osv). Då man kan glömma det här med eget rum och där man får byta på bebisen i sin egen säng.
Men värst är rädslan för det där onda ändå. För det gjorde så ont. Och utkomsten den här gången kan bli som förra. Med sprickor i-n-å-t. I värsta fall slutar det inte så "bra" som det ändå gjorde sist. Det kan sluta med att jag bajsar på mig resten av livet... För att undvika det vill läkaren klippa mig i underlivet vid behov. Det är heller inget jag ser fram emot. Eller så ligger bebisen kvar på tvärsen och de får klippa upp magen på mig istället...
Nu är det ju åtta veckor kvar och jag hoppas att de här känslorna försvinner. Eller åtminstone mattas av lite. Jag tror de gör det. Jag tror kroppen och hjärnan måste kunna förtränga sådana tankar av ren överlevnadsinstinkt. Jag hoppas i alla fall det.
Inlägg
Förstår din oro men jag tror det kommer gå bra.
SvaraRaderaJag har ju ingen egen erfarenhet att komma med när det gäller förlossningar. Men jag tänker att du borde prata med någon. Kanske få extra information om hur det går till där borta och få berätta att du är rädd (om du inte redan gjort det)... Ja, du förstår vad jag menar.
SvaraRaderaFår jag fråga, om man blir klippt - är det för att göra en "kontrollerad sprickning" så att det inte ska spricka "hur det vill"? Isf måste ju det vara väldigt bra. Jag har hört att det ska göra mindre ont att bli klippt, men det har jag ju som sagt ingen erfarenhet av.
Jag hoppas att rädslan ska lägga sig och att du hinner känna lite lugn innan det är dags.
Stor kram!
Tea: Det tror jag med egentligen, men... ja du vet.
SvaraRaderaJeane: Ja det är det som är tanken. Att man ska kontrollera sprickningen så den sker i den yttre delen av underlivet som det brukar göra, och inte inåt i slidan som det gjorde på mig. Jag tror också att det kommer göra mindre ont, men själva vetskapen att de ska klippa i mig... uuuhh...
Usch ja, usch!
RaderaNu tror vi på Tea, att det kommer att gå bra :)
Kram igen!