Ultraljudet i fredags visade ju att bebisen vänt sig. Med andra ord försvann alla diskussioner om kejsarsnitt. Precis som de gjort då vi tidigare talat om hur jag sprack förra gången. Enligt läkarna illa, men inte tillräckligt illa för att planera ett kejsarsnitt.
Så det har hela tiden funnits där. I bakgrunden. Kejsarsnittet. Det jag absolut inte vill göra. Jag tror att det måste finnas någon mening med att det lilla barnet ska tryckas ihop och komma ut i världen på just det sk "naturliga" sättet. Jag tror helt enkelt det är hälsosamt.
Ändå. Om jag ska vara helt ärlig. Ändå blev jag litelite uppgiven i fredags då det sista pratet om kejsarsnitt tystnade.
Jag är skräckslagen inför förlossningen. Inför smärtan. Men framför allt inför det som sist kom efter förlossningen. Så ont att jag inte kunde sitta ordentligt på en månad. Så trasigt att jag var tvungen att duscha mig ren efter varje toalettbesök i flera veckor. En smärta som inte avtog, snarare eskalerade. Så efter nästan två veckor ringde jag och sa "något måste vara fel". På BB ville de inte ta emot mig då det gått mer än 10 dagar. Jag hänvisades till MVC. De sa "ring din husläkare, hit får man bara komma när man går här och det gör ju inte du längre då du fött ditt barn". Husläkaren i sin tur hade inte haft något problem med att remittera mig till en gynekolog - första lediga tiden, 2 månader senare... Gynakuten, rekommenderades jag. Med en nyfödd? Jag tror inte det. Jag bröt fullkomligt ihop och sambon tog tag i det hela. Ringde runt till varenda privata gynekolog vi kunde hitta och till slut fick vi en tid. In i bilen. Snabbt dit. Dottern somnade. Lätt panik ändå som nyblivna föräldrar. Hur gör man? Sambon cirklade med bilen så dottern skulle fortsätta sova medan jag rusade upp till farbror gynekolog. Som sa. "Ja det ser ju ut som köttfärs här, men det är fantastiskt vilket läkkött det är i underlivet, du kommer bli helt bra". Som köttfärs. Kul... Var det verkligen en nödvändig liknelse, kan man undra?
Åtta veckor senare på återkontrollen hade det mycket riktigt läkt. Nästan hela vägen. Ett av stygnen hade släppt så det bildats en flik. "Den kan du operera bort om den stör dig" sa barnmorskan. Som också ursäktade sig över att jag inte fått komma dit när jag behövde. "Du skulle ringt direkt till mig" sa hon.
Så nej. Jag vill inte göra ett kejsarsnitt. Men jag ser heller inte fram emot det där igen. Det behöver inte bli så. Jag vet. De kommer göra allt för att undvika. De kommer till och med klippa mig i underlivet om det behövs för att jag ska slippa spricka på samma sätt en gång till. Men ändå. Vetskapen att det kan bli så. Den räcker för att något litet långt inne i mig tänkte "ånej" när kejsarsnittet suddades ut från kartan.
Inlägg
Usch, jag förstår din rädsla! Jag sprack inte alls så illa som du, men jag skulle ändå inte vilja göra om det. Tycker du är modig! Du får begära ordentligt med bedövning inför ett eventuellt klipp så kanske det känns mentalt lite mindre motbjudande (att nån ev ska klippa i dig menar jag)!
SvaraRaderaFy F*n på ren svenska!
SvaraRaderaFörstår verkligen att du inte vill uppleva det igen. Har inget bra att komma med men hoppas du har vettiga människor runt dig när det väl är dags. Och du har ju en fin sambo, han får strida för dig.
Men du... säger man verkligen så (köttfärs) till en tjej som just fått sitt första barn och som har fruktansvärt ont och förmodligen inte känner sig snyggast i världen "down there" OCH är fylld av hormoner?
Kan bara hoppas att denna gång blir en "underbar upplevelse" (om du förstår mig rätt).
Kramar till dig!
Ja fy f-n säger jag bara. Känner igen mig i detta, efter första förlossningen superlång, 40h värkar plus 3h krystvärkar, med sprick och 3 liters blodförlust och väkdigt lång och smärtsam återhämtning efteråt så var jag skräckslagen inför min andra förlossning. Har gått på Aurorasamtal och fått bearbeta mycket och blev till slut övertalad att föda vaginalt igen (för andra gången skulle allt gå såååå mycket lättare och det är ju oftast bättre för barnet som du säger, samt att jag på nåt sätt ville få uppleva det där magiska som alla pratar om).
SvaraRaderaVäntade med spänning och tillförsikt...gick över tiden och blev igångsatt, förlossningen tog bara 6h denna gång men barnet vägde 5kg och jag sprack denna gång sju resor värre (partiell sfinkterruptur) och tappade mer än 3l blod...kunde precis som du inte heller sitta normalt på mer än en månad. Det var fördj-vvligt! Nu 3 månader senare så känns det hyfsat men långg ifrån som innan. Om jag vetat vad jag nu vet så skulle jag gjort ett KS utan tvekan...återhämtningen efter ett KS är ju oxå jobbig men man har iaf ett underliv som är intakt.
Inser att du kanske inte behöver nån skräckhistoria, ville egentligen bara säga att jag förstår din vånda. Du har iaf fortfarande chansen att jobba på att få till ett KS om du vill.
Kram och lycka till hur du än väljer!
/XB
PS. För min del har blodförlusten berott på att moderkakan ej lossnat och det är egentligen det som varit det kritiska för mig...blodvärde på 70 efteråt. Men för mig har det mest psykiskt jobbiga varit smärtan under och efter förlossningarna. Fick dock lite dödsångest nu andra gången när jag tänkte på vad som kunde hänt om det blivit en störtförlossning hemma...hade inte funnits en chans att hinna in och jag hade troligen förblött. Tur det finns sjukhus iaf ;)
SvaraRadera/XB
Usch, stackare! Jag fick mitt andra barn för tre månader sedan och var precis som du väldigt orolig inför förlossningen. Min första förlossning gick förhållandevis fort (trots igångsättning så var dottern ute 5 timmar efter första värken), men slutade i "partiell sfinkterruptur" och en blodförlust på 3,5 l. Pga blodförlusten var jag väldigt svag och kom inte ur sängen överhuvudtaget förrän efter 4 dagar. Rupturen gjorde ont, jag kunde varken gå eller sitta utan att känna smärta och toalettbesöken var inte särskilt roliga. Blodförlusten berodde på att moderkakan inte lossnade och jag fick sövas ner för att den skulle tas ut. Detta var väl i sig inte så farligt, men för oss var det ganska traumatiskt. Det blev väldigt bråttom och tog längre tid än beräknat. Min man lämnades ensam med vår lilla dotter och trodde att allt gått väldigt fel eftersom jag "aldrig" kom tillbaka. Fördelen med nedsövningen var dock att sprickskadorna kunde sys väldigt noggrannt och jag läkte ihop ganska snabbt.
SvaraRaderaInför förlossning nr 2 var jag väldigt orolig, framför allt för att spricka igen, men också för att det skulle gå snabbt och att jag skulle blöda lika mycket och kanske inte hinna in till SöS i tid för att få hjälp. Jag kände helt enkelt dödsångest.
9 dagar över tiden åkte jag in till SöS efter att inte ha känt fosterrörelser på flera timmar. Det visade sig att jag var 6 cm öppen men hade inte känt några värkar alls. Jag vägrade att åka hem och vänta på att förlossningen satte igång. En timme och en promenad senare hade jag öppnat mig ytterligare en cm men fortfarande kände jag ingenting. Eftersom jag var så rädd att föda hemma eller på vägen till SöS bad jag att barnmorskan skulle ta hål på fosterhinnorna. Det gjordes, efter 30 min satte värkarna igång och 30 min senare kom min andra dotter till världen. Jag sprack nästan inte alls och då vägde hon ändå 4320 g! Efteråt mådde jag väldigt bra, tog en dusch efter 30 min och förundrades hur lätt det hade gått och hur stark jag kände mig. Det var så fridfullt och idylliskt som jag aldrig någonsin hade kunnat tro. Jag hoppas så att du får en liknande upplevelse. Att det var jobbigt förra gången behöver inte betyda att det blir det igen!
Många kramar.