Kan man gradera otrohet?

Kan man gradera hur fel det är? Hur illa man gör någon? Jag vet att det kan hända, jag vet också att man kan komma vidare efter en otrohet, men jag undrar om det går alla gånger.

Jag hörde nämligen vad jag tyckte var värsta-någonsin-otrohets-storyn häromdagen. Om paret som blivit gravida genom IVF, där hon tackade sin man för hans kärlek, stöd och tillit genom att ligga med en annan. En man hon träffat under hela IVF-behandlingen. En man hon fortsätter träffa. En man hennes egen man inte vet något om.

Jag tycker det toppar vidrighetslistan.

On time

Nu verkar kroppen ha återhämtat sig något sådär, vilket gör att det ändå känns bra att det krävs en viss väntan mellan IVF-försöken. Ja det kan jag säga nu när jag kan tänka lugnt, sansat och realistiskt. Direkt efter minuset var det inte direkt "vad bra med lite väntan"-tankar som snurrade i mitt huvud.

Mensen kom nämligen som den skulle den här gången. Nästan. Några timmar in på nästa dygn får väl räknas som hyfsat på tid. Och dessutom var den ju lydig. Jag önskade den ju lite sent, eftersom dag 26 (har kort cykel) var på självaste Midsommarafton. Så den väntade fint ett par timmar in på Midsommardagens morgon. Tack för det.

Det innebär att min uträkning stämmer rätt bra. Om nästa mens också är på tid vill säga, men (peppar peppar) nu verkar ju kroppen som sagt vara ikapp. I så fall börjar vi spraya 4:e eller 5:e augusti.

Överreagerar jag?

Ja, det gör jag nog. Jag insåg det när jag försökte förklara en sak för oförstående M och lika oförstående bästa vän.

Vi satt i bilen på väg till sommarstugan och midsommarfirandet. Jag berättar för dom om ett MMS jag fått tidigare på dagen. Det kom från en gammal barndomsvän som jag inte hört av på länge. Vi var bundis som små (våra föräldrars sommarstugor är grannar) men har, som det så ofta blir, glidit ifrån varandra. Vi hade en kort "lära-känna-varandra-igen-period" via Facebook i höstas. Gick igenom barnbiten och hon berättade att hon och hennes kille försökt länge, fått missfall, men nu äntligen var gravida. Jag förklarade vår situation och det kändes som hon förstod. Hon hade ju varit nästan där i alla fall.

Nåja, till MMS:et. Där stod ungefär "hej, ses vi till midsommar hos föräldrarna". Inget konstigt med det. Det märkliga, tyckte jag, var att hon skickat med en bild på sin bebis. Helt omotiverat. Jag har redan fått "jippie-vi-har-fått-barn-MMS:et" och det stod inte "se så stor vår lilla blivit" eller liknande, där var bara en fråga om helgen, inte ett ord om liten bebis, men en bild på densamme.

Det är när jag kommit så här långt i historien som jag inser att varken M eller vän kommer förstå, men jag försöker ändå. "Men barndomsvännen VET ju. Hon har dessutom varit i närheten av vår situation själv och borde förstå att det är svårt. Att man inte tycker det är kul att få bebislycka upptryckt i ansiktet."

"Men hon menade ju inte så..." säger M och vännen. Och det är klart jag vet att det inte var något illasinnat bakom MMS:et. Det är inte det som är grejen. Jag kan knappt förklara det så det låter rimligt för mig själv. Ens när jag sitter här och har all tid i världen att få till orden rätt för att det ska verka sansat. För det är inte sansat. Det är helt galet.

Naturligtvis unnar jag barndomsvännen all lycka, det är som jag skrivit tidigare. Det är inte missunnsamhet, det är avundsjuka. Avundsjuka på bebislycka jag vill att jag och M ska få uppleva.

Jag trodde att barndomsvännen av alla skulle förstå avundsjukan. Känna till den. Att hon av alla skulle vara försiktigare med omotiverade bebisbilder via MMS. Att man kan ta ett "bebisen-har-anlänt-MMS" men att hon strax efter sitt missfall kanske inte velat ha "tjena, läget?" på MMS med bifogad bild på kompisens underverk.

Hemlighetsmakeri

Jag sprang på en kompis på krogen häromdagen. Vi har inte setts på länge och chitchattade lite allmänt. Så kom vi in på skaffa-barn-biten. Hon vet att jag hade ett utomkvedshavandeskap för snart två år sen, så att problem finns är ingen hemlighet. Jag sa helt enkelt "vi håller på med IVF, vi har misslyckats en gång och planerar nu nästa försök". Då visade det sig att hon och hennes kille också försöker och också har problem. Dom är på utredningsstadiet än. Hennes kille ville inte berätta för någon, något hon fick respektera genom att heller inte säga något annat än till sina egna allra närmaste. Så sa hon "vad skönt att ni är så öppna med det".

Jag ser inte riktigt någon anledning att vara hemlig. Det känns så naturligt i dessa dagar. Jag är 36 och folk undrar ju varför vi inte skaffat barn. Bättre då att säga som det är, åtminstone till vänner. På jobbet tiger jag fortfarande, mest för att, som jag skrivit tidigare, dom inte är mig särskilt nära och om vi misslyckas vill jag inte behöva berätta för dom eller få deras sympati. Jag vill inte ha "stackars dig" av dom som kanske inte till fullo menar det mer än som en artighetsfras.

Det enda jobbiga med det, är som jag också skrivit tidigare, att dom man berättar för kan tycka att det är jobbigt - hur ska man reagera, vad ska man säga, vad är rätt och vad är fel. Allt är ju fel i mina öron, utom från dom som själva är i samma situation. Men det känns ändå oändligt mycket lättare att dom vet.

Landstinget hörde av sig

Ett år, en månad och fyra dagar. Så lång tid tog det för landstinget att ens höra av sig angående vår köplats. Vi har förstås själva ringt ett antal gånger för att höra hur behandlingen av remissen gått, men alltid blivit surt avsnästa med ord som "men ni står ju i kö, det vet ni ju". Ja, det vet vi, men eftersom vi inte hade någon aning om ifall alla nödvändiga prover var tagna (vår första läkare hade strulat tidigare) så remissen kunde behandlas vidare, ringde vi gång på gång för att få svar. Behövde vi göra något mer, behövde dom ta fler prover, behövde vi fylla i fler papper?

Till slut gav vi upp. Vi visste ju ändå att väntetiden var lång. För lång. Så vi vände oss privat.

Där fick vi veta vad vi trodde, vissa prover var inte tagna, andra helt enkelt bortslarvade - något som sinkade vårt första försök med en månad.

Nu vill alltså landstinget med oss igen. Dom meddelar att vi ska få komma på nybesök "inom några månader" och under tiden är dom tacksamma om vi skickar alla provsvar och journalkopior. Sista frågan i enkäten dom vill att vi ska fylla i är "egna kommentarer" och jag vill bara skriva BLÄ!!! Blä för att det tar så lång tid, blä för att ni är så oförstående för ens egen otålighet, blä för att det ska spela någon roll var vi bor någonstans för att få en rimlig kötid, blä.

Vi skickar förstås in och väntar. Det är ju inte direkt gratis med privat IVF, men vi kör på som planerat i augusti, för då lär vi inte ens nått fram till att vara aktuella för vårt så kallade nybesök.

Storstadsweekend

Imorgon åker vi. Bara M och jag. Bara för att ta hand om varandra. Bara för att bara vara. Det blev en storstadsweekend, en stad där vi varit flera gånger tidigare så det finns inga "måsten" kvar, dom är avklarade vid tidigare besök.

Det blir någon utställning, god mat, lite shopping, mycket hängande på uteserveringar med en öl i handen, kanske en cykeltur och besök hos goda vännerna som bor där.

Jag längtar.

Bitterfitta

Så skrev jag i ämnesraden när jag skickade detta mail till M i veckan:

-----

Det kryllar av bebisar här på jobbet nu för tiden, J är den senaste i raden att komma och visa upp sin totala familjelycka och jag kräks. Oavsett vår situation så fattar jag inte grejen.

Påminn mig om detta, om det skulle gå vägen för oss. Om jag en dag säger "imorgon tänkte jag och 'liten' åka och hälsa på uppe på jobbet". Säg då "har du inget bättre för dig när du är LEDIG FRÅN JOBBET än att gå TILL JOBBET".

Blä.

-----

Som sagt, bitterfitta...