Vecka 31 +5

MVC-besök idag. Bebisen växer som den ska, jag lite mer än vad den kurva jag letade fram på internet säger (väger redan 79 kilo... känner mig som en heffaklump med mina 176 centimeter, bättre liten och rund än lång och rund tror jag, då ser det mer sött ut, än skräckinjagande - duns, duns, duns - här kommer stora jätten och tar dig, liksom...), blodtrycket är fortfarande fint (110/85) och barnmorskan tyckte jag solade förståndigt. Det är så många som sagt att man inte ska vara i solen alls, att bebisen kan vara ljusskygg inne i magen osv. Jag använder högt solskydd och jag är i solen högst en timme åt gången. Annars bör man lägga något över magen, sa barmorskan. Men efter en timme är jag mer än nöjd. Dessutom är den timmen på förmiddagen och sen kanske en på eftermiddagen. Mellan 11 och 15 brukar jag försöka hålla mig i skuggan. Skönast så.

Fick också veta att bebisen fixerat sig. Huvudet låg stadigt nedåt och kommer alltså så förbli. Det är ganska tidigt, men inte ovanligt, och inget som tyder på en för tidig födsel. "Du kan fortfarande gå över tiden" sa barnmorskan.

Men det hoppas jag att vi slipper. Nio månader är alldeles tillräckligt länge!

Nu flyr jag stan för bad och sol på landet igen. Härliga tider!

Vecka 31 +4

I morse vaknade jag av enorm smärta. M vaknade av mitt skrik. För skrek gjorde jag. Högt. Det gjorde sjukt ont i vaden. Värsta sendraget jag någonsin fått. Det satt i någon minut sen släppte det. Men det onda har suttit i hela dagen. Det är galet ömt efter sendraget. 

Hooked på Google som man är kollade jag "gravid + sendrag". Hade för mig att jag läst något om det. Och mycket riktigt, sendrag är vanligt, särskilt i slutet av graviditeten. Vissa tror att det är magnesiumbrist och äter kosttillskott, andra hävdar att yllestrumpor på natten är enda boten. Yllesockor i den här värmen? I don't think so... 

Vecka 31 +3

Ibland har det sparkats lätt och rytmiskt i magen. Det är såklart bebisen som har hicka, slog det mig idag. Det borde jag ju förstått men... jag är inte särskilt snabb som gravid, och det blir bara värre och värre. Nyss skrev jag in "www" i adressraden på datorn och stannade sen upp. Jag hade glömt vad jag skulle kolla! 

Vecka 31 +0

Det är inte lika lätt att ta bild på sig själv i spegeln, men jag gör ett försök härifrån stugan på landet där jag lever i bikini eller baddräkt. Härliga, härliga sol!

Vecka 31

Vecka 30 +5

Ett litet steg för mänskligheten, ett stort för mig. Jag har nu hängt ensam i stugan i två nätter. Mycket för mörkrädda lilla jag. Men att åka hem till stan när värsta sommarvärmen vankades kändes inte aktuellt. 

Medan föräldrar och svärföräldrar varit oroliga över att jättegravida jag ska sitta ensam på landet utan bil (ja och utan körkort också, kanske ska tilläggas) har jag, peppar peppar, litat på att bebisen där inne ska sköta sig ett tag till, men däremot varit orolig över spökena. 

Men jag har än så länge lyckats hålla dom på behörigt avstånd och bara varit litelite rädd på kvällar och nätter. Herregud, jag ska ju få en liten att ha ansvar över, jag måste ju lära mig att vara själv även i en mörk, enslig stuga. 

Imorgon kväll kommer M hit och jobbar resten av veckan härifrån. Han är efterlängtad, kan jag säga! Mer än vanligt. Särskilt under dygnets mörka timmar. Dom andra, dom soliga, då har jag inga som helst problem med att bara softa i all ensamhet. Fast särskilt ensam känner jag mig inte då jag har en bebis i magen som verkar vara mer vaken än sovande! Mycket hoppade, studsande och dansande där inne! 

Härliga tider!

Vecka 30 +0

Midsommar imorgon, solen lyser med sin fråvaro och jag går in i vecka 30. Det känns helt ofattbart. Fast när jag tittar ner och får sträcka på nacken för att se tårna (lätt överdrift, men ändå) så verkar det rätt logiskt ändå:

Vecka 30

Det röda märket där på sidan förresten är det som oroar mig lite ännu. Där satt fästingen. Fast ännu ingen större ring runtomkring, så jag borde slå bort oron egentligen. Men man vet ju hur lätt det är... 

Vecka 29 +4

Hur typiskt är det inte att jag som sa till mamma i lördags att "jag har bara haft en enda fästing i hela mitt liv" fick mitt livs andra igår. På magen dessutom. Såklart börjar orosmolnen tätna. Fick jag bort hela? Hade den någon sjukdom med sig? Påverkar den bebisen? 

Googlade naturligtvis och hittade en sida där någon fått antibiotika för säkerhets skull. Ringde Förlossningen som sa "det är ingen fara för bebisen men är det fortfarande rött och irriterat imorgon så gå till vårdcentralen". 

Denna ständiga oro... 

Vecka 29 +3

En bra och en mindre bra.

Jag börjar med den mindre bra. Inte för att klaga, men det är tungt att vara gravid. Det är sista gången jag gnäller på att tjocka personer är lata. Tänk att känna så här varendaste dag. Herregud, det gör ju till och med ont. I svanskotan är den senaste krämpan. När jag sitter. Gissar att det har med tyngden att göra plus att jag en gång i tiden haft en spricka i svanskotan. Nu ömmar den om jag sitter för länge. 

Den bra, alldeles galna grejen är alla sparkar. Dom syns. Alltså dom verkligen syns! Från utsidan. Jag har väl varit helt ointresserad av vänners graviditeter för jag har då aldrig vetat om att man kan SE sparkarna. 

Så nu sitter jag i soffan med en ömmande svanskota som glöms bort så fort jag ser magen skumpa till, då bara ler jag. 

Vecka 29 +0

Oj vad tiden går fort. Vi har nu hunnit avsluta föräldrautbildningen. Det gjorde vi med damen jag skrivit om tidigare. Damen med det lite komiska efternamnet. Tiits. Komiskt med tanke på att hon är amningsexpert! När hon sen började prata "snedsugna" bröstvårtor kunde varken jag eller M hålla oss från att fnissa längre. 

Igår var vi på MVC-koll. Järnvärdet har stigit och är okej igen, men jag ska fortsätta med järntabletterna för att bibehålla det fina värdet. Sockret är bra, det fanns ingen äggvita i urinen och blodtrycket har stigit något men är nu mer normalt än mitt vanliga låga. Igår mätte det 110/70. Säger mig egentligen ingenting, just blodtryckssiffror är något som inte vill stanna i min hjärna. Någon berättar vilka värden som är låga, normala och höga och två sekunder senare har jag förträngt allt.

Vikten har stigit den med. MVC-vågen stannade på 76 kilo. Fortfarande någorlunda enligt plan. Något som syns väl och som även börjar kännas. I fötterna när jag gått långt och framför allt i svanken. Jag är rätt svank och brukar få ont där även i vanliga fall och nu med 12 extrakilon (ja egentligen 16 eftersom jag redan gått upp 4 kilo av IVF-behandlingarna när jag blev gravid) så kommer det onda fortare än annars. Och här sitter dom, kilona:

Vecka 29

Vi planerade in sommarens fortsatta besök, nästa ultraljud (det man erbjuds i vecka 32 som IVF-are) och vi fick välja önskat sjukhus. Allt blev plötsligt mycket verkligt. Det är inte långt kvar, men vi har mycket kvar att göra. Att fixa. Vi har ju inte ens en vagn än! Att-göra-listan finns här och med tanke på att många veckor i sommar ska tillbringas i stugan blir det till att försöka lösa allt innan vi sticker. Jag har inte riktigt insett det ännu. Bra var i alla fall att det verkar som att vi kan besöka en närliggande MVC för kontroll dom veckorna så vi inte behöver åka 30 mil bara för det. 

77 dagar kvar... Nåja, det är 11 veckor. Fast om 9 veckor bör vi vara i närheten av sjukhuset. Och 6 av dessa 9 veckor bor vi i skogen. Så... 3 veckor att fixa. Dags att börja. Nu! 

Vecka 28 +4

"Alla gravida får inte pigmentfläckar" läser jag i artikeln om att vara gravid på sommaren. Näe, alla får det inte, men naturligtvis har jag fått det! Trots solskyddsfaktor 50... 

Vecka 28 +0

Jag fortsätter växa. Det känns på fler ställen än bara magen. Fick lite halvångest under föräldrautbildningen i tisdags när föreläsaren berättade om teorin att vi föder större barn eftersom vi äter mer socker. Hon tog sig själv som exempel, hennes ene son föddes när hon bodde i England och svullade i chips och cheesecake under graviditeten. Han vägde 5,6 kilo. Fem komma sex kilo! Hjälp! Dags att dra ner på den där glassen kanske...

Vecka 28

Vecka 27 +5

Oxytocin, det är grejer det. Det fick vi lära oss idag på föräldrautbildningen. Oxytocin var inget jag kände till tidigare, men kortfattat är det ett hormon som är viktigt vid förlossningsarbetet. Det stressiga adrenalinet är dåligt, det lustfyllda oxytocinet är bra. Det är samma hormon som utsöndras när man blir kär och när man sprutat in oxytocin i pojkråttors hjärna har dom börjat boa och förberett sig på att få ungar. 

I övrigt var den här kurskvällen bättre än den sist. Fyra timmars förlossningssnack. Vad händer, varför händer det, vilken smärtlindring kan man få och vilka för- och nackdelar finns med dessa. Bra att veta, men jag vet inte hur jag vill ha det för det. Jag tror inte jag kommer veta det förrän då. Det känns som att min plan är att inte ha en plan utan att jobba med kroppen och vad den säger till mig. 

Vad gäller Knodden så var h*n livligare än någonsin igår och idag verkar h*n ändrat position. Det är i alla fall så att sparkar och rörelser nu förflyttat sig från övre högra delen av magen till nedre mittdelen. Det var väl det h*n pysslade med igår!