Dag 13 på en fredag, det kan väl aldrig båda gott?
M är mer nervös än jag. Han ringer och frågar "känner du något?" Medan jag själv mest försöker leva med skygglappar och tänka på annat.
Dottern gör det ju lättare denna gång (såklart) men även det faktum att jag inte tar Progesteron gör skillnad. Det är ju på något sätt en ständig påminnelse, det där kladdet... Men det i sig har ju också förskjutit alla svarta trosor senaste dagarna. Utan trosskydd för Proggisarna vill man ju kunna se varje möjligt litet spår...
De goda stunderna tänker jag också att det kanske är därför jag inte känner något. För att jag tagit Pregnyl istället för Progesteron. Fast idag har det känts lite ändå. Och inte på ett riktigt bra sätt. Fast av erfarenhet vet jag ju att även det inte-riktigt-bra-onda kan visa sig vara riktigt-bra-ont.
Nåja. Imorgon vet vi i alla fall.
Inlägg
Vilken rysare det här är! Jag håller optimismens fana högt och tror självklart att det inte-riktigt-bra-onda är bra-ont. Så var det för mig när Bönan blev till. Kram Zygoten
SvaraRadera