BF +1 med slempropp

Slemproppen har gått. Hur fräscht låter det? Haha! Men det är bra. Det betyder att det är på G. Det har börjat. Men det kan ta tid än. Inga direkta värkar utan det är snarare konstant som den grymmaste mensvärken och lite till. 

Det enda vi kan göra är vänta. Jag gör det i soffan. Vilar, tittar lite på TV, beklagar mig över smärtan och försöker äta. Hjälp... hur ska det här gå... 

BF +1

Mensvärk gånger hundra. Ungefär den känslan vaknade jag av vid tvåtiden i natt. Min första tanke? "Varför tvättade jag inte håret igår för, ska jag gå upp och göra det nu..." Haha, knäppt! Jag släppte den tanken rätt snart och blev lite rädd istället. Det fortsatte göra galet ont i ungefär fem minuter, sen somnade jag om. Vaknade av samma känsla vid fem igen, somnade om och nu... Ja nu är det bara lite molande i magen kvar. 

Det borde vara ett tecken tycker jag. Ett tecken på att det händer grejer. Att det inte är så fasligt långt kvar nu. Det hoppas jag. Förvärkar, kan det vara det? Vår BM sa att det är ytterst ovanligt att förstföderskor får förvärkar. Å andra sidan sa hon också att Knodden var fixerad bara någon vecka innan en annan BM konstaterade att h*n låg i säte...

På dagsagendan annars står MVC om en stund och middag med vänner ikväll. Jag har sagt att "jag tror att vi kommer" och samtidigt som jag hoppas att vi kan (några av vännerna är inresta från annan ort och vi ses alldeles för sällan) så hoppas jag att vi blir tvungna att lämna återbud. 

BF

Zygoten påminde mig om att, trots att det inte är en helt vanlig dag, så är det ändå torsdag. Sista magbilden. Eller kommer jag hinna en till? Det hoppas jag inte...

Det pratas ju S-formade kroppar i magasin. Att det är det nya svart. No more size zero. Men jag tvivlar på att det är det här dom menar med S-formad kropp!

BF

Inte har det kommit någon Knodd här inte. Sammandragningarna känns fortfarande mer än dom gjort tidigare, men det är ju inga värkar. Det kan det inte vara, inte om alla säger "du vet när det är dags, det gör du bara". Så här lite kan det inte kännas, även om det är märkligt och aningens obehagligt.

Jag har försökt promenera ut rackarn idag, utan resultat. Funderar på att lägga en flaska champagne på kylning, sen ska sex visst vara bra också. Gå i trappor och skura golv tror jag att jag skippar! 

MVC imorgon, sen är jag i stora sjukhusets vård. Vi får se vad dom säger. M har ju gissat på lördag som dagen D, men nu säger han att söndag vore bättre. "Man gör ju inget särskilt ändå på söndagar, så det vore väl bra"? 

Vilken dag som helst säger jag. Bara det går bra.

Vecka 40 +0

BF. Dock bara sen 50 minuter tillbaka då jag sitter här med datorn i knäet klockan tio-i-ett och funderar över det som känns i magen. Knodden rör sig så det gör ont och emellanåt gör det ont som mensvärk med ett tryck nedåt. Men inte så länge. Eller särskilt mycket. Eller vad är mycket egentligen? Det gör ju ont, men så kort tid att det är hanterbart. 

Det började vid femtiden idag och har hållit på av och till sen dess. Är det på gång nu? Hur ska det egentligen kännas? Är det latensfasen som inletts? Eller är det förvärkar? Har läst allt jag kan hitta om latensfasen men det enda man får veta är typ "det är olika för alla". Inga konkreta exempel. Ingen hjälp.

Det är väl bara till att vänta och se. Är det en lindrig start så är det väl bara att tacka och ta emot. Vi lär bli varse så småningom!

Vecka 39 +6

"Jag hoppas vi inte ses mer" sa jag till barnmorskan sist på MVC. Hon hade då precis bokat in en utifall-att-tid till den 28:e, dagen efter BF. Idag känns det som att vi lär ses. Men då blir det sista gången, efter det är jag tydligen i sjukhusets vård. Vi får se vad som händer. Den info jag fått är att jag inte får gå över tiden med mer än en vecka, vilket ju känns skönt.

Ändå tar jag väntan med ro. Jag är inte alltför otålig. Knodden kommer när Knodden kommer. Samtidigt tar det andan ur mig att se bebisräknaren längre ner på sidan. En. Dag. Kvar.

Vecka 39 +5

Igår kväll kändes det sådär igen, som att Knodden skulle dyka upp under natten. Men så i morse så vaknade jag och allt var som vanligt.

Vecka 39 +4

Nu är jag säker. Det går inte att förbereda sig tillräckligt för bebis. När saker strukits från att-göra-listan tillkommer alltid något. Jag har börjat finna mig att det är så.

Men jag har funderat lite på det här som folk kallar "boande". Många pratar ju just om blivande mammor som "boar", som förbereder för bebisens ankomst, som att det vore något djuriskt, instinktivt hos just kvinnor. Tänk det tror inte jag på. Att mammagenen skulle ha något med det att göra. Åtminstone inte i mitt och M:s fall.

Jag tror snarare att det handlar om att vara realistisk. M tänker nog "det där hinner vi sen, det där kan vi fixa när som helst". Medan jag i min tur vill ha allt klart för jag känner på mig att "sen" kommer vara rätt sprängfullt med att ta hand om bebis. Det är ju vad alla säger, att dom tre första månaderna är galna, att dom själva inte minns riktigt varför allt gick i ett, varför maten slevades i stående vid diskbänken, varför det inte fanns någon tid kvar. Men alla säger samma sak. Därför vill jag ha så mycket som möjligt färdigt. Realism, inte modersinstinkt. 

Ett råd jag fick av en vän med sjumånadersbebis förresten. "Kom ihåg att dom tre första månaderna bara är en fas, då är det lättare att ta sig igenom, för hur mysigt det än är så är det jobbigt och ibland övermäktigt". 

Och visst är det så med tuffa perioder. Att om man vet att där finns ett slut, så är det lättare att klara det bra. Hon berättade om andra i hennes föräldragrupp som sett på den första tiden med rosafärgade glasögon som istället nästan gått in i väggen när dom insett att allt inte var så enkelt och bara härligt. Utan att omställningen att från att ha varit två, till att bli tre, där den tredje kräver 100% uppmärksamhet, kan tära. 

3 dagar kvar nu. Undras om Knodden tänker komma i tid. Maria gissar på att h*n kommer idag, jag hoppas du har rätt! Jag har gissat på imorgon, mamma på torsdag och M på lördag.

Vecka 39 +0

Det där med att Knodden skulle bli tidig tvivlar jag alltmer på. En vecka kvar till BF och magen rör sig åt alla håll och kanter:

Vecka 39

Vecka 38 +6

I natt trodde jag faktiskt det skulle hända. Att Knodden skulle komma. 

Det började redan igår eftermiddag med mensliknande smärtor som strålade ned i benen. Knodden var också extremt aktiv och sammandragningarna täta. Magen var i stort sett konstant stenhård. Sen lättade det ett tag för att fortsätta när vi gått och lagt oss. Jag sa inget till M, tänkte att det är bättre att en av oss sover inför vad som komma skall, men var rätt säker på att inte kunna somna och bli tvungen att väcka honom framåt småtimmarna.

Så blev det alltså inte. I morse vaknade jag och allt kändes som vanligt igen. Ingen Knodd än så länge alltså. 8 dagar kvar till BF. 6 dagar kvar till datumet jag gissat på. 10 dagar kvar till datumet M gissat på.

Vecka 38 +4

Sista sexet. På ett tag. Kanske. Så tänker jag varje gång nu. Inte för att vi just nu är berikade med ett särskilt aktivt sexliv (brist på ibland lust och jämt rörlighet och smidighet...), men ändå. Varje gång kan vara det sista på kanske ganska länge. Det gäller att ta tillvara!

På Knoddenfronten intet nytt annars. Var hos MVC idag. Magen har växt 0,5 cm, jag något kilo, järnvärden stigit till 119, sockret var fint och blodtrycket som vanligt lågt.

Vi bokade in en tid den 28:e. Utifall att. Det finns dagar då jag är säker på att Knodden blir tidig, men just nu känns det som att vi kommer sitta där på MVC den 28:e och bli informerade om eventuell igångsättning. Efter det datumet hör jag tydligen till sjukhuset och dom vill inte låta en IVF-graviditet gå mer än 1 vecka över tiden. Så absolut senast 3 september borde Knodden vara här hos oss. 

Vecka 38 +0

MVC-besök i tisdags. Mitt järnvärde har gått ner igen till 110 så idag blev det både järntabletter i morse, broccoli till lunch och blodpudding till middag. Järnboost! Annars har Knodden växt men min vikt ligger kvar. Fortfarande plus arton kilo. 

Magen känns mycket större än den ser ut här på bilden. Tror nästan den var ovanligt liten just i morse:

Vecka 38

Vecka 37 +4

Hjälp! Mina annars så tydligt ådrade fötter är... helt icke-ådriga. Det som förut liksom stod ut är nu inbäddat i vad jag gissar vätskefyllda fossingar. Händerna har än så länge klarat sig, men det är väl bara en tidsfråga.

I övrigt känns det nästan som Knodden är ute. Sparkarna, eller snarare rörelserna är sådana att det nästan är som att h*n är på väg ut genom mitt skinn. Och dom är ofta förekommande. Mer än vanligt inbillar jag mig.

Och för att gnälla lite till så sover jag riktigt illa nu. Det beror förstås på att jag vaknar varje gång jag ska vända på denna stora mage! Ändå är det inte tillräckligt ofta, för dom senaste morgnarna har jag vaknat med smärta i både höft och axel, min kropp är för tung för mina leder! 

Samtidigt är jag galet tacksam om Knodden stannar där inne ett tag till. Jag känner mig inte helt redo. Den där väskan ska packas, rummet ska inredas klart, det sista ska handlas och... ja ungefär tusen andra saker. Finns det någon ände på hur mycket man kan förbereda sig? Förmodligen inte. Och jag är inte ens halvvägs till icke-änden... 

Vecka 37 +3

Jag är nog rätt stor nu. Tre personer frågade "hur mycket har du gått upp" bara igår. 18 kilo. ARTON kilo. Okej?

Det trodde jag aldrig. Att jag skulle gå upp så mycket. Och då är det ändå inte klart än. Men å andra sidan, som barnmorskan sa, om man är smal från början går man upp mer. Såklart. Och än känns det inte övermäktigt att bli av med överflödet så småningom, så det blir nog både förmiddagsfika och eftermiddagsglass imorgon ändå. Så det så!

Vecka 37 +0

Tre veckor and counting. Det där med smärtskräcken jag skrev om häromdagen, det är lite skämmigt. Åtminstone skäms jag. Man ska liksom vara modig och stark och inte liten och rädd. Konstigt egentligen, jag tror ju att min smärttröskel är rätt hög, min mammas tre förlossningar har gått relativt lätt så jag har att brås på, plus att jag vanligtvis är rätt kaxig och (tycker jag) modig. 

Jag är förstås alldeles säker på att det löser sig när vi väl är där. Att jag med hjälp av M och duktiga barnmorskor och läkare kommer greja det. Men ändå. Idag. Rädd.

Annat idag. Större. Riktigt stor nu:

Vecka 37

Stor och tung. Jag blir trött snabbt men kan ändå inte sitta still. M håller på att bli galen. Säger "ha inte dåligt samvete för att du gör ingenting". Men det spelar ingen roll. Bara sitta still kan jag inte. 

M börjar jobba på måndag. Inte jag. M tycker det är bra och säger att han vill att vi stannar hemma dom helger vi har kvar. För jag tar det lugnare hemma än i stugan där det alltid finns fix att stå i. Och finns det inte så ordnar jag det. Typ syr eller bakar. Men det är mitt sätt att koppla av. Också. Ibland är det skönt att göra ingenting med. Så mer av det nästa vecka! 

Vecka 36 +6

Knappt hade jag skrivit gårdagens inlägg förrän Knodden började buffa mer än någonsin. Hela magen kändes som en spärrballong och det tryckte nedåt. Hela natten. Ja så känns det åtminstone så här efteråt. Jag har inte sovit som en prinsessa direkt. Och då insåg jag. Jag är lite rädd. I det närmaste skräckslagen. Hur ska jag klara av smärtan?

Vecka 36 +5

Knodden rör sig mycket nu. På ett mysigt och buffigt sätt. Sådär så det nästan känns som att jag kommer sakna rörelserna när h*n väl är ute. Fast det är klart, dom gånger h*n buffar till min ömma navel är det sådär skönt.

Vecka 36 +6 imorgon. Fullgången graviditet då säger dom som vet. Om Knodden kommer efter imorgon räknas h*n inte som prematur. Men h*n får gärna vänta tiden ut. Jag vet inte om jag är redo. Varken vad det gäller att förbereda och göra alla inköp eller rent psykiskt. Fast det blir man kanske aldrig, eller? Inte helt misstänker jag... 

Vecka 36 +2

Igår var vi hos semesterbarnmorskan som mätte magen och tyckte Knodden verkade vara alldeles lagom stor där inne. 1 cm har magen växt sen sist. Och h*n har vänt sig! Och fixerat sig. För att vara alldeles säker tog hon ett snabbt ultraljud och visst är det huvudet ner och fötterna upp. Skönt!

Jag har fått fruktansvärt ont över naveln och var i torsdags till och med osäker på om det var så att liten var på väg ut. Men det är liksom fel plats för värkar tyckte jag. Precis som barnmorskan som berättade att man kan få som ett blåmärke på insidan av naveln, eftersom huden där är så ömtålig. När Knodden sen rör sig gör det såklart skitont. Skönt att veta att det, som vanligt, bara är normalt!