torsdag 6 augusti 2009

Vecka 37 +0

Tre veckor and counting. Det där med smärtskräcken jag skrev om häromdagen, det är lite skämmigt. Åtminstone skäms jag. Man ska liksom vara modig och stark och inte liten och rädd. Konstigt egentligen, jag tror ju att min smärttröskel är rätt hög, min mammas tre förlossningar har gått relativt lätt så jag har att brås på, plus att jag vanligtvis är rätt kaxig och (tycker jag) modig. 

Jag är förstås alldeles säker på att det löser sig när vi väl är där. Att jag med hjälp av M och duktiga barnmorskor och läkare kommer greja det. Men ändå. Idag. Rädd.

Annat idag. Större. Riktigt stor nu:

Vecka 37

Stor och tung. Jag blir trött snabbt men kan ändå inte sitta still. M håller på att bli galen. Säger "ha inte dåligt samvete för att du gör ingenting". Men det spelar ingen roll. Bara sitta still kan jag inte. 

M börjar jobba på måndag. Inte jag. M tycker det är bra och säger att han vill att vi stannar hemma dom helger vi har kvar. För jag tar det lugnare hemma än i stugan där det alltid finns fix att stå i. Och finns det inte så ordnar jag det. Typ syr eller bakar. Men det är mitt sätt att koppla av. Också. Ibland är det skönt att göra ingenting med. Så mer av det nästa vecka! 

1 kommentar:

  1. Du är så fin tjejen! Vilken värdefull mage du går omkring o bär på, eller snarare innehållet :)

    Hehe, jag får också dåligt samvete över att jag inte orkar. Fossingarna värker ganska fort och man är överlag trött i kroppen. Men min sambo är nog som din och förstår såklart :-)

    Kram!

    SvaraRadera