Spraydag 2, IVF 3

Det känns skönt att vara igång igen. Inte för att det är en särskilt stor grej längre, tredje gången och det börjar bli en vana. Det där sprayandet går av bara farten och mobillarmet fanns sparat sen tidigare och behövde bara aktiveras.

Mensen däremot är inte av denna värld. Visst brukar jag ha ont första dagen/dagarna men igår var det på riktigt så att jag var tvungen att vika mig dubbel och bara försöka hitta tillbaka till en normal andning. Blodet är också rätt vidrigt. Svart nästan, rikligt och ibland även läskiga små klumpar, vilka får mig att undra litegrann om det kanske var ett utomkveds ändå, som kroppen tog hand om själv. Det händer ju, har jag hört.

Men förmodligen är det ju bara normalt. Allt det där onormala som händer med ens kropp är ju plötsligt "bara normalt" enligt farbror doktorn. Värre mens, viktuppgång, finnar, humörsvängningar, sköra naglar, gråtmildhet, tankspriddhet, dåligt minne - allt är "bara normalt".

Normalt - schnormalt...

Spraydag 1, IVF3

Hjärnspöken.

Otroligt hur hjärnan kan påverka kroppen. För jag kan inte tänka mig att min supersena mens beror enkom på alla hormoner jag fått i mig sen förra IVF-en. Jag ville ju så gärna börja, mensen var efterlängtad och den lät vänta på sig. I tio dagar.

Otroligt också hur en strimma hopp kan överglänsa en ocean av rädlsa. För hur rädd jag än var över att ha blivit naturligt gravid och åter fått utomkveds, var det det där lilla hoppet jag klamrade mig fast vid dom sista dagarna - hoppet att ett befruktat ägg trots allt lotsat sig genom alla hinder och stopp mina trasiga äggledare har att erbjuda.

Tio dagar sen och i morse när jag kissat på stickan (stickan som säkert skulle visa plus, sen skulle jag snabbt ta mig till gynakuten för VUL för att se om graviditeten satt i eller utanför livmodern) kom första mensdroppen.

Mensen är här, sprayen är laddad. Dag ett, gång tre.

Mer orolig...

Ja nu är kvällen här. Med den molvärk i dom nedre regionerna. Mest på höger sida. Exakt så här kändes det då, för ganska... exakt 2 år sen. 6:e eller 7:e oktober var det jag gjorde operationen.

Nu är jag riktigt orolig över att jag fått ett nytt utomkveds. Det är inte sant... så jäkla onödigt, så otroligt klantigt av oss. Hur kunde det hända?

Om det nu har hänt, men jag känner mig... 90% säker, det enda som gör mig lite osäker är att det inte borde kunna hända samt att blodet än så länge uteblivit. Imorgon bitti är jag 100%.

Orolig

Ja lite orolig blir man ju. 9 dagar sen mens. Inte troligt att det är IVF-en som funkat, snarare att någon av M:s små rackare smitit förbi på något mirakulöst sätt. I så fall, väldigt troligt att det befruktade ägget sitter fast någonstans i mina trasiga äggledare.

Samtidigt. Jag har inte känt något. Den gången då det hände, då vi fick utomkveds, var jag vid det här laget rejält öm i brösten. Nu - nada.

Imorgon bitti då ska teststickan fram. Visar den plus finns chans att jag kan se redan då om det är "på riktigt" eller om det sitter fast utanför. Vill minnas att det där pluset var rätt svagt den gången, tydligen vanligt vid utomkvedshavandeskap.

Och jag måste erkänna, att blandat med oron finns ett litet hopp. Ett fåfängt försök att tro på det omöjliga, att tro att mirakel faktiskt kan inträffa, tänk om...

Fast det är nog bara så att jag är sen. Jag menar, jag har läst om dom som plötsligt fått en cykel på över 50 dagar efter IVF. Själv är jag ju inne på futtiga 36.

Hopp om... ja, om vadå?

Vad ska jag hoppas på, vad ska jag tro på, tänker jag när jag sitter här i stugan på landet (vi tog några dagar ledigt för att bara vara) och konstaterar att mensen är åtta dagar sen?

Det är väl normalt att den kan vara sen efter en IVF-behandling, så jag kan hoppas på mens. Att den senaste behandlingen skulle funkat och att jag skulle vara gravid efter den känns osannolikt eftersom jag blödde som en gris efter minuset. Att vi skulle blivit gravida själva är nästan lika osannolikt. Visserligen kör vi på avbrutet som preventivmedel vilket inte är hundraprocentigt, men ändå. Osannolikt och som jag skrivit tidigare, inget att hoppas på.

Att mensen bara är sen helt enkelt är väl det mest troliga. Men på onsdag när vi är åter i stan ska jag testa om mensen inte dykt upp än. Bara för att vara på den säkra sidan.

Som i reklamen

Häromdagen träffade jag gravida vännen. Hon som efter fyra IVF-er äntligen fick ett plus på stickan. Nu är det bara veckor kvar till dom är tre.

Det var så härligt att se henne. Jag har ju jämfört vår sitation med deras många gånger. Mitt ibland märkliga beteende har blivit normalt efter att ha fått bekräftelse från dom att så här kan det vara.

Även sorgen har jag sett och sett mig själv i. Den där som alltid finns där, även om man försöker tänka bort det. För det är ju inte så att jag går omkring i ett konstant depp och inte försöker. Det är snarare så att jag gör allt för att ha roligt när roliga tillfällen bjuds, men det finns alltid något litet i mitt sinne, säkert inte uppfattbart för andra än mig, som lägger lite-lite sordin på tillvaron.

Det har jag tyckt mig se hos gravida vännen också. Till nu. Det var som i den där reklamen, den där om tvättmedlet som tar bort den grå hinnan på vittvätten. Exakt så. Det där lite grå var som borttvättat. Hon log på riktigt, hon var sig själv igen, hon var där med hela sin uppenbarelse.

Vilken lättnad. Det försvinner. Det går att andas hela vägen ner i lungorna igen. En dag går det. En dag hittar det där mirakulösa tvättmedlet hem till oss med.

BM+4

Nope, ingen mens än. Det är ju inte alls ovanligt att den är sen efter ett misslyckat IVF-försök. Den var det inte sist, men det är ju inget som garanterar att det är likadant denna gången.

Signora skrev i sin kommentar igår att "jag kan tänka mig att man trots allt gömmer en liten gnutta hopp någonstans långt bort i bakhuvudet om att kanske, kanske ändå... Jag gör ialla fall det i de fallen. Trots den minimala chansen. För tänk om..."

Ja, Signora, du har rätt - men det ska vara en gnutta då. Jag både hoppas och hoppas inte. Vi kan, det vet jag, men eftersom mina äggledare är så vansinnigt söndertrasade är risken stor att vi råkar ut för ett ytterligare utomkvedshavandeskap. Så stor att vi sist blev remitterade till IVF. Så skulle vi vara gravida skulle jag bli väldigt rädd.

Så hoppet som finns är ungefär som när man skrapar Triss och tänker att, det ju faktiskt kan vara just den här lotten som ger 25000 i månaden i 25 år. Det som innebär en mirakulös resa där det befruktade ägget tar sig igenom alla hinder på vägen och når fram till livmodern.

Men som sagt, den chansen är mikroskopisk. Dessutom ska ju mensen komma. I natt igen faktiskt. Finnen är ju kvar. Och... har jag inte blivit lite gasig i magen också? Ja... jag åt i och för sig kålpudding till middag, men det behöver ju inte bero på det. Haha! Som Eluide skrev igår, galet hur knäpp man blir som barnlös. Leta tecken efter mens!

BM+3

Ingen stress, skrev jag i söndags. Men så här när mensen gått tre dagar över tiden måste jag vara ärlig och säga att... en viss otålighet finns där.

Tre dagar sent. Jag önskar att min naturliga reaktion skulle vara att plocka fram det där Clearbluetestet som ligger i en låda i badrummet. Så där som andra gör. Andra som lyckligt utbrister "det gick till slut, när vi som minst anade, alldeles av oss själva!"

Men för oss är det inte aktuellt. Chansen är minimal att vi skulle bli gravida på naturlig väg och risken maximal att det i så fall skulle sluta i nytt utomkveds.

Jag klamrar mig fast vid den där finnen på hakan. Det brukar ju vara ett tydligt tecken. I natt, då kommer den säkert. Mensen.

Ingen stress

Ingen mens, men ingen stress. Den kommer när den kommer och när den kommer börjar vi vår tredje IVF.
Tredje...
Tredje gången gillt?

Snabba puckar

Landstinget vs privatklinik. Uppfattningen just nu. Lite rörigare.

När vi var på nybesök diskuterades starten för nästa behandling. Vår tredje. Jag hade nyss haft min sk minusmens och barnmorskan menade att en "vanlig" mens är att rekommendera. I och med att det skulle bli tajt inför jul tyckte hon vi skulle börja på dag 1. Vad jag förstått är det ingen skillnad mellan att starta dag 1 eller dag 21 som vi gjort tidigare. Någon som vet annat?

Dag 1 på nästa mens alltså. Men... när jag tittade i papprena vi fått stod det 19 oktober. Det är på söndag och det är då jag beräknar mens. Första efter minusmensen, den innan startmensen. Är ni med? Knappt jag är det själv.

Jag ringde för att fråga. För att dubbelkolla. Barnmorskan sa "men är det här din minusmens?" Klart det inte är... "Men då kan du ju börja nu. På söndag. Lika bra det om du ska hinna till jul".

Hinna till jul. Om jag börjar på söndag, om mensen nu kommer i tid (jag räknar med det, sist var mensen efter minusmensen bara 1 dag sen) bör jag ju vara klar innan november är slut, inte sant? Till jul borde vi ha testat. Och plussat. Det skulle ju vara världens bästa julklapp!

Som sagt. Lite rörigare. Dom sa en sak vid besök, skrev en annan och sa ytterligare nytt på telefon.

Samtidigt. Dom är trevliga. Det är smidigt att få tag på dom vid frågor. Dom var flexibla när det gäller blodprov osv och låter mig ta det på sjukhuset närmast mig så jag slipper kuska över halva stan till dom bara för ett stick i armen. So far so good.

Etiskt?

Jag jobbar inom en ganska liten bransch. Så liten att jag antingen känner eller känner till åtminstone 90% av alla andra inom samma bransch i Sverige.

När jag var på stora sjukhuset sa läkaren där "jaså du jobbar som xxxxxx, ja vi har ju haft några tidigare, får se nu... näe jag kan inte komma på något namn just nu".

Eeeh... hade han verkligen tänkt berätta det i så fall? Är inte sådant sekretessbelagt? Jag hade ju med största sannolikhet vetat vem det var. Det kändes inte helt okej och mitt svar på frågan i rubriken är lätt NEJ!

Typiskt...

... då träningen äntligen kommit igång kom halsontet som ett brev på posten. Liten förhoppning finns om att det är en visdomstand som molar nedåt. Första gången jag ÖNSKAT mig tandvärk!

Chock

Ja, jag kör på gamla välbeprövade tidningsrubriksknep och tar till en "chock". Men hur löjligt det än låter var det litet av en chock när jag var på stora sjukhuset i veckan. Och för att vara ännu larvigare, och extremt tjejig: "Jag har blivit tjock!" Helt utan att märka det också. Åtminstone inte hur illa det var. Är.

Okej. Nu ska jag lugna ner mig och återgå till mitt realistiska jag. Jag är inte tjock. Jag har aldrig varit det. Jag har dom senaste tio åren vägt ungefär 60-63 kilo och jag är ca 175 cm lång. Det är helt normalt. Jag äger heller ingen våg, utan låter kläderna tala. Vad min vikt är vet jag när jag ytterst sporadiskt ställer mig på vågen hemma hos föräldrarna.

Så... i hälsodeklarationen skulle man skriva vikt. Eftersom jag vet att jag tappat både matvett och träning under IVF-resan så tänkte jag att då ligger jag väl där i den övre regionen och skrev 63. Varför man skulle skriva i vet jag inte, för väl på sjukhuset fick jag både mäta och väga mig. Bara jag. Inte M. Han kan tydligen se ut hur som helst...

Sköterskan har min hälsodeklaration i handen och jag känner det som att hon säger "då ska vi se här då" när jag kliver upp på vågen som tickar på till... 66 kilo! 66 kilo och lite till!

När hände detta? Plötsligt förstår jag dom som bara drar iväg i vikt utan att märka det, herregud, jag har gått upp 6 kilo utan att märka det. Jag väger mer än jag någonsin tidigare gjort utan att märka det.

Eller, jag har ju märkt. Men jag trodde inte det var så mycket. Så hur löjligt det än låter så är ovan bild så min lunch ser ut ett tag framöver. Jag vill vara fit till nästa IVF-försök. Annars kommer det barka helt åt skogen. Lite här, lite där, lite till om vi misslyckas igen.

Larvigt och tjejigt och ytterst ytligt, jag vet, men ja... för mig var det lite av en chock.

Storma ut

Om man idag tittar upp definitionen på "att storma ut" kan man läsa "M (som i jag då, inte min bättre, mer behärskade hälft...) lämnar provtagningen på stora sjukhuset".

Allt gick som sagt finfint på vårt första besök på stora sjukhuset igår, tills vi kom till vi-är-friska-blodprovet. "Kan ni ta ett nytt" frågade syster K, "det går så mycket snabbare än att vi ska begära in dom provsvaren från privata kliniken".

Inga problem såklart. Vi letade oss fram i alla korridorer till provtagningen, tog varsin lapp och satte oss att vänta. "Vilken tid det tar" sa jag till M. Längre än på andra stora sjukhuset och längre än på kliniken. Men det gjorde inget, tyckte jag, det hade ju gått så bra allt. Jag var så lättad. Det blev M:s tur, han försvann in i bås 2, det blev min tur och stegade in i bås 3. Jag lämnade lapp och leg och satte mig tillrätta i stolen, kavlade upp ärmen och väntade. Sjuksystern letade i datorn, men hittade inte vad hon sökte. "Här står bara att du ska hit och ta blablabla-provet (ja vad man nu medicinskt kallar testet man tar för att se så man nedreglerats av nässprayen, för det var den termen hon använde) i november". Jag svarade att "jo jag ska hit i november för det provet när vi börjat nedregleringen, men nu ska jag bara ta prov för att se så jag är frisk". Hon svarade att "det står inte i datorn". "Men" sa jag "min sambo sitter i båset bredvid och tar just det här provet, vi ska ta samma".

Tydligen var jag en idiot som trodde att den vetskapen skulle hjälpa henne, det var i alla fall vad hennes blick sa när hon upprepade "vaddå, vill du att jag ska ta blablabla-provet på dig" och gick iväg för att ringa ner till fertilitetsavdelningen (hur vidrigt är inte det namnet egentligen, fertil är ju det sista man är...). M blev klar, kom in till mig, vi väntade i dryga fem minuter sen kom systern in igen. "Näe, jag får inte tag på dom" säger hon. "Okej..." säger jag lite frågande. "Men nu är ju min sambo här, han har tagit exakt det jag ska ta..." Hon tyckte väl att jag var lite tjatig, men jag tänkte att hon kanske kunde dra lite blod av mig, se vilka prover som skulle tas och lösa det i labbet sen. Alternativt dra lite blod och vänta tills hon fick tag på fertilitetskliniken. Jag menar det är ju inte så att man ber att få lämna blodprov för skojs skull, eller så att det skulle skada, mig veterligen.

Hon blev bara mer och mer irriterad. "Jag kan inte ta något prov på dig, det står inte i datorn, du måste gå tillbaka". Jag sa förvånat "vaddå, tillbaka ner till fertilitetskliniken, vad hjälper det?" Varpå hon blev skitsur på mig och säger, IGEN "ja, eller vill du att jag ska ta blablabla-provet på dig eller?" Det må låta larvigt, men då brast det för mig. Jag slet åt mig väska och jacka och STORMADE UT och sa något i stil med "hur svårt ska det vara att vara lite flexibel". Kärring eller liknande barnslig förolämning kan ha hängt med av bara farten...

Jag kände mig idiotförklarad. Jag kan tycka att hon kunde ta mitt blodprov ändå och kolla testerna efter. Är det så att hon ABSOLUT inte får det tycker jag hon borde ringt till hon kom fram. Går heller inte det anser jag att hon kunde lagt upp det bättre och sagt till exempel "jag kan inte få tag på fertilitetskliniken, det enklaste är att du går tillbaka ner, sen när du kommer tillbaka kan du bara knacka på min dörr så slipper du vänta igen". Jag hade blivit lite irriterad då, men jag hade förstått.

Saken är ju den att läget var känsligt. Vi hade precis pratat i timmar om vår barnlöshet. En främmande karl har stoppat upp instrument i mitt allra heligaste och vi hade ytterligare en ganska jobbig behandling framför oss. Jag var psykiskt slut och kunde inte hantera situationen.

Sen kom det dåliga samvetet. Det gör det alltid när jag brusar upp sådär. Det händer sällan. Eller det händer åtminstone sällan med människor jag inte känner. Jag kände "tänk om jag förstört sjuksysterns dag för att jag inte kunde kontrollera mitt temprament". Jag sa det till M också. M som när jag kom hem på kvällen frågade "jaha, har du ringt och bett om ursäkt nu eller?" För det är så jag gör. Mesiga lilla jag. Men jag gjorde det inte den här gången.

Blodprovet togs för övrigt när jag stormat ut och sen även stormat in på fertilitetskliniken...

Nybesök på stora sjukhuset

Idag var dagen då vi skulle till stora sjukhuset. Lämna trygga kliniken och hoppa fritt fall ut bland barnmorskor och läkare på ett nytt ställe. Det stavas g-r-a-t-i-s-f-ö-r-s-ö-k. Jag tvivlar inte på att kompetensen är densamma men onekligen är det så, att hade vi obegränsat med pengar, alternativt om man fick utnyttja sina gratisförsök var man ville, hade vi stannat på lilla kliniken.

Jag var ju orolig över detta byte, eftersom tidigare telefonkontakt med sjukhuset varit ganska dålig. Alla tillfällen har slutat med mig i tårar. Jag försökte dock intala mig att det var sekreterare jag talat med och att läkare och barnmorskor säkert är lika empatiska som dom vi träffat hittills. Och det var dom. Vi blev väl omhändertagna, fick prata med en läkare som frågade om våra tidigare behandlingar och konstaterade att vi fortsätter så. Det har ju funkat bra, förutom att utgången inte varit den önskade. En undersökning gjordes och sen blev det planering med barnmorska.

Här slutade allt lite förvirrat. Hon sa "det bästa är att du får en vanlig mens innan vi sätter igång, men då kan vi göra det på dag 1 istället för 21 så ni hinner innan jul". Okej, bra. Bara det att planeringen vi sen fick med oss hem räknades på dag 1 på nästa mens och inte näst-nästa... Jag ska kolla upp det där imorgon, men annars är det bara att gå till Apoteket och hämta ut en ny arsenal mediciner och sätta igång när vi fått "go". Känns fantastiskt skönt.

Fast det är klart. Besöket slutade med att jag plötsligt förstod definitionen "storma ut", men det är en annan historia...

Svaret på frågan är JA

Frågan i förra inläggets rubrik alltså. Ärlighet VARAR längst. Svaret från vännen löd "Det är klart att jag förstår. Både att det är jobbigt och att det är jobbigt att det är jobbigt."
Just så är det.
Bra vän.

Ärlighet varar längst?

Gravida vännen jag skrev om igår föreslog en träff. Jag sa nej. Via mail. Förklarade att jag har svårt att träffa både gravida och små bebisar just nu. Inte för att jag inte gläds å (dom blivande) föräldrarnas vägnar, utan för att den djupt liggande avundsjukan som poppat fram är för smärtsam. Avundsjukan som man vanligtvis kan trycka ned i det undermedvetna, men som tar sig igenom varje barriär sorgen efter ännu ett misslyckande perforerat.

Jag har inte fått svar. Jag hoppas hon förstår. Jag har nämligen bestämt mig för att sluta dölja avundsjukan. Efter att ha bloggat om den många gånger, fått kommentarer från bloggvänner i samma situation som känt samma förbjudna avundsjuka, efter att ha läst igenkännande beskrivningar på både Familjeliv och bloggar har jag bestämt mig. Det är normalt. I vår situation är det NORMALT att känna så här. Jag tänker inte låtsas längre. Jag tänker förklara. Förstår vännerna är det bra, gör dom det inte... ja då är dom kanske inte så bra vänner ändå. Om dom inte kan känna med mig.

Det är en ful känsla, den där avundsjukan. Jag ska inte dölja den mer, men jag kommer fortsätta skämmas över den. Det är oundvikligt. Jag vet också att den varierar i styrka. Just nu, mitt i sorgen efter vårt andra misslyckande är den så stark att jag inte orkar. Jag skrev det till gravida vännen, att vi kan väl vänta lite. Till efter vårt besök på landstingssjukhuset. Då när vi har något nytt att se fram emot, då brukar avundsjukan bli mer lätthanterlig.