Vecka 12+4: KUB-UL

Då var det gjort. Liten var precis så stor som h*n skulle vara. 6,5 cm. Hjärtat hörde vi också, men h*n rörde sig inte så mycket. "Har du ätit lunch idag" frågade läkaren. "Eehh... ja". "Ja antingen åt du lite mycket eller så är bebisen sömnig" svarade hon.

Jag nojjade förstås lite över det där med rörelserna. Även fast läkaren till slut fick liten att hamna i rätt position för mätningarna. Man är ju så. Eller JAG är ju så. Hon sa "antingen är det lunchen eller så är h*n trött" jag tänkte "eller så är det något som är jättefel". Katastrofhjärnan slår liksom till direkt.

När jag frågade vad mätningarna visade sa hon att det såg ut som det skulle men att hon inget kunde säga förrän svaret från blodprovet kommit. Om EN VECKA! Kan inte minnas att det var så med dottern. Undras om jag då lämnat ett blodprov tidigare. Eller om man inte gör ett dubbelt test i Sverige?

Vad värre var. I papprena jag fick med hem stod det att om det inte stod rätt till hör de av sig inom fem dagar på telefon. Annars får man ett brev inom två veckor. Och har man inte hört något då ska man ringa och säga till. Suck. Det är lite så det fungerar här tycker jag. Eller inte fungerar rättare sagt. Det var samma sak när jag var hos min husläkare för att bli remitterad till UL. Då sa hon "har du inte fått någon tid inom två veckor så ring mig". De liksom förutsätter att det ska gå snett. Eller är det bara jag som ser allt i de mörkaste glasögonen nu? M sa istället "men det är väl bra att de talar om vad man ska göra om det inte går som det ska, det gör man ju inte i Sverige". Kanske inte. Men till svensk sjukvårds fördel ska ju sägas att de (oftast) håller vad de lovar.

Dottern var för övrigt med under UL. Det gick bra till läkaren började trycka hårt på magen för att få liten i rätt position. Då brast det för henne. "Maaaaaaaammmmmmaaaaa". Stackars söta. Hon trodde de gjorde illa mig. Det gick dock över så fort hon fick UL-bilderna i sin hand.