Spraydag 19. Sprutdag 4.

Jag ringde kliniken idag. Ingen fara med blodet. "Det blir så innan hormonerna..." och där slutade min hjärna fungera. Jag hörde bara "det är normalt" sen var det som att jag har nog att hålla reda på för att den här lilla ärthjärnan ska kunna ta in mer. Exakt varför det blöder vet jag alltså inte, bara att det inte är något att oroa mig för. Det räcker gott för mig.

Spraydag 18. Sprutdag 3.

Orolig.

Det kom lite blod. Det kom lite blod både igår och idag. Som mensens sista dag ungefär. Väldigt ljust rött och väldigt lite, men ändå - blod. Det kom efter en långpromenad båda gångerna, det kan väl inte vara därför? Jag har förstått det som att det tvärtom är nyttigt att röra på sig, så länge det inte är för "hoppigt". Mina joggingturer blev snabbt bannlysta av Syster N - "inte under tiden du tar sprutorna, du ska ju producera en massa extra ägg och det blir tungt. Tänk dig dom skumpa runt". Iuuuhh... Så nu går jag.

Jag ska ringa imorgon och fråga. Det kanske är helt normalt. Det kanske inte är något farligt. Det kanske faktiskt ÄR mensen som dragit ut och betett sig underligt. Det kanske är för att vi haft sex.

Sprutorna går annars bra. Kanyl 3 trängde nyss in i magen. Igår gjorde det lite ont precis där jag injicerat, men annars har det inte ens känts.

Förde över pengar till kliniken för behandlingen idag. Kan man köpa lycka? Kanske...

Spraydag 17. Sprutdag 2

Det var faktiskt väldigt mycket lättare än jag trodde att ta sprutan. Visst var jag nervös innan, men när jag väl bestämt mig att sticka den där smala kanylen in i magen var det lugnt. Det känns ju inte alls.

225 IE är min dos. Vet inte vad det innebär, men på bipacksedeln står att en normal dos vid IVF-behandling är 150 - 225 IE. Vad betyder det att jag är på övre gränsen? Att det kommer ta längre tid att stimulera eller kortare eller absolut ingenting alls? Vad säger det om min normala hormonnivå, för det är ju den som styr dosen.

Härliga biverkningar även här. Betydligt vanligare. På nässprayen tror jag det stod att 1 på 100 påverkades, här pratar vi 10 av 100. "Ovariella cystor, huvudvärk och lokala reaktioner på injektionsstället". Och så vidare...

Spraydag 16. Sprutdag 1

Blodprov i morse och samtal i eftermiddags. Allt är bra, nedregleringen har gått enligt plan och det är sprutdags ikväll. Sprutdags. Iiiiuhh.

Det var i och för sig inte så otäckt som jag trodde när jag testade på kliniken sist. Det tog emot, men när jag väl stuckit sprutan i magen var det varken läskigt eller smärtsamt. Det kändes faktiskt inte ens.

På något sätt är det som en psykologisk gräns man måste passera. Kroppen säger "nej, det är inte okej att köra in ett vasst föremål i magen sådär" men hjärnan säger "jodå, ingen fara". Det tar en liten stund innan hjärnans övertalning går hem. Jag tycker det var som när jag skulle gå på glödande kol en gång. Eftersom min dåvarande pojkvän var instruktör hade jag sett det göras massor av gånger, jag visste att det inte skulle göra ont och att det inte var farligt. När jag stod där framför kolbädden tog det ändå emot. Kroppen sa "det här är inte normalt, gör det inte" medan hjärnan sa "du vet att det egentligen inte är varmt, att det inte gör ont, grejen är att du ska klara av att göra det fast kroppen säger emot". Adrenalinkicken jag fick av att till slut gå över den där kolbädden var häftig.

Nu kan jag bara hoppas att upplevelsen kommer vara densamma med sprutan ikväll. Tvivlar på det va?

Det kommer bli så annorlunda att ta sprutan själv nu, utan en sjuksyster till hjälp eller M som moraliskt stöd. M har sen tidigare en festkväll planerad. Han har naturligtvis sagt att han kan strunta i den och komma hem om jag vill det, men det går ju inte. Jag kan inte be honom om det. Jag vet ju att det är löjligt, att jag ska klara av det här själv. Jag kan inte begära att han ger upp en hel kväll som är planerad sen länge bara för att jag inte törs ta en spruta själv.

Det ska nog gå bra.

Spraydag 15

Idag sprayar jag det sista av första flaskan och imorgon får jag veta om det är dags för sprutorna.

Jag undrar också om det där med att "inte vara högpresterande" kan ha börjat kicka in. Antingen det eller så har mitt humör bara regredierats till en femårings av sig själv. Jag blev sur på M idag för att han inte svarat på ett mail och sen ringde och frågade "var är du". "Vaddå var är jag" contrade jag "pröva och svara på mail själv innan du anklagar mig för att inte vara anträffningsbar". Oops... Två minuter efter att vi lagt på insåg jag ju vad som hänt. Jag har blivit en häxa.

M förstår ju, han vet. Det är värre på jobbet, idag blev jag på riktigt sur över att någon flyttat på en av mina saker på nätverket utan att säga till. Alltså inte flyttat så det inte gick att hitta, utan bara bytt plats med något en liten bit längre ner. Jag insåg ju att det var på sandlådenivå så jag sa inget, men jag kände ju i kroppen att jag blev arg. På riktigt arg.

Jag har funderat över det där med jobbet. Hur ska man göra? Den enda jag berättat om IVF-en om är en kollega som även är en privat vän. Min chef vet inget och inte heller mina närmsta arbetskamrater. På något sätt vill man ju bara vara som vanligt. Jag vill inte prata spray och sprutor med alla och jag vill framför allt inte diskutera ett eventuellt misslyckande med dom jag jobbar med.

Det kan ju bli ett problem när det är dags för äggplockning och återinföring. Jag har funderat över hur jag ska göra. Jag tror att jag bara sjukskriver mig. Frågan är hur man mår efter återinförandet. Kommer man kunna jobba den dagen eller är det bäst att bara sjukskriva sig från plockningen till isättningen? Jag har inte ett jobb där jag kan ringa en timme innan och säga "jag kommer inte idag förresten" så jag måste bestämma mig. Eller det är klart jag kan, jag menar skulle jag bli akut sjuk måste det ju lösas, men jag vill helst inte utsätta mina kolleger för den knipan det innebär att inte planera frånvaro så gott det går.

Jag har lite ångest över det där. Måste komma ihåg att fråga det imorgon när jag har telefontid med kliniken för att få besked om blodprovet.

Spraydag 14

Jag förstår inte riktigt hur jag ska orka jobba efter sex härliga lediga dagar. Plötsligt känns det som att biverkningen "trötthet" kanske dykt upp. Haha, näe - det här är nog inget mer än vanlig måndagsångest fast det är onsdag. Inte ens världens roligaste jobb skulle kunna bota den för mig. Att vara ledig med nära och kära toppar allt.

Spraydag 13

Sprayandet fortsätter, jag "lever som vanligt" som Dr G ordinerat och på fredag ska jag till kliniken och ta blodprov för att se så nedregleringen går som den ska.

"Det finns grader i helvetet" säger ju ordspråket. En vän misslyckades nyligen med sitt tredje IVF-försök. Dom är ofrivilligt och oförklarligt barnlösa. "Det måste vara värre" tänker jag. Oförklarligt barnlös. "Det måste sätta sig mer i huvudet". Jag har ju inte så mycket att fundera över. Mina äggledare är trasiga, punkt slut. Men om jag inte visste. Om vi inte visste. Om allt verkade vara som det ska, men ändå inte. Det måste vara värre.

Spraydag 12

På hälsofronten intet nytt. Mensen är här, sprayandet fortsätter och den enda biverkningen jag märkt av än så länge är finnarna. Dom överlever jag. Jag kan knappt föreställa mig en biverkning jag inte skulle ta för att det här ska gå bra. Det är ett mycket märkligt sätt att försöka bli gravid på det här. Det känns helt overkligt.

Jag minns M:s ord när jag för ett och ett halvt år sedan testade positivt "Hur mycket jag än vet att jag vill, trodde jag att jag skulle få lite panikkänslor - hjälp, jag ska bli pappa - men det kändes inte alls så, det kändes bara så otroligt bra i hela kroppen."

Nu hoppas jag bara vi kan få tillbaka den där känslan och att vi aldrig mer behöver känna så som vi kände det när utomkvedshavandeskapet konstaterades.

Tack Maria för din kommentar igår. Känns skönt att höra från någon som är mitt i det hela att man inte ska ha dåligt samvete för ett glas vin, för som du säger, hade det varit farligt hade läkarna avrådit från det. Nu är det som sagt "lev som vanligt" som gäller. Det gör jag och jag mår bra. Det hoppas jag att du ska göra snart igen också!

Spraydag 11

Då var den här. Mensen. Det är inte många gånger jag blivit glad av att vakna sju en söndagsmorgon och bli glad både över mens och frostrosor på fönstret, men idag betyder det ju bara att allt går som det ska. Än så länge.

Sökte på ”IVF” på Bloggtoppen för att se om jag kunde hitta någon mer som gör detta för första gången. För att jämföra lite. Hittade Maria. Hennes första försök har nyss misslyckats. Jag försöker få in i min kropp hur det kan kännas, men det är på något sätt overkligt. Jag kan inte tänka framåt, jag kan bara tänka här och nu. Jag tror att det är för jag vet att det är så gränslöst smärtsamt.

Jag har på samma sätt försökt förnimma vårt utomkvedshavandeskap. Det går inte. Jag vet exakt vad som hände, men jag kan inte minnas känslorna riktigt. Jag tror att min kropp förträngt dom av ren överlevnadsinstinkt.

Jag kommer ihåg kramperna. Jag kommer ihåg telefonsamtalet till Vårdcentralen som sa ”det behöver inte vara något fel, det är normalt att det gör lite ont i början av en graviditet, tänk på att livmodern ska utvidgas”. Jag minns också exakt hugget som fick mig att springa till toaletten och jag visste. Jag visste innan jag tittade efter att där skulle vara blod. Jag kunde knappt andas. Jag vet också att jag grät hela vägen till sjukhuset. Jag promenerade dit. Bland folk. Och bara grät. (Jag tänkte på det häromdagen då jag mötte en tjej som grät offentligt. Man gör ju liksom inte det, men hennes tårar bara rullade. Jag tänkte ”så fruktansvärt ont det måste göra, vad det än är som smärtar henne så hon inte kan hålla tårarna borta”.)

Jag kommer heller aldrig glömma barnmorskan som sa ”jag ser inget som sitter utanför, det kan fortfarande vara helt normalt”, inte heller glömmer jag då ultraljudet visade att hon hade fel.

Jag grät då och jag grät hejdlöst då läkaren efter operationen talade om för mig att min ena äggledare var nästan helt sammanväxt - det var där det vi hoppades skulle bli vårt barn fastnat – och att min andra var i princip icke existerande. Helt trasig. ”Det finns inte mycket hopp” sa läkaren ”men jag vill titta på dina äggledare när du läkt klart om tre månader, det är inte helt kört”.

Tårarna rann även vid den undersökningen då man inte såg något som talade för att vi någonsin skulle kunna bli gravida på naturligt sätt. Det gjorde dom också efter hystereskopin då man konstaterade att livmodern åtminstone var i finfint skick och en remiss till IVF skulle skrivas ut. Då kom tårarna av både sorg och glädje. Sorg över att det var det slutgiltiga beskedet ”det går inte som ni vill” och glädje över att ”det kan gå ändå”.

Det är vad vi hoppas på nu. Att det ska gå ändå. Men den där sorgen Maria upplever nu, om den är som sorgen jag upplevde då, då är den obeskrivbar. Jag kan inte föreställa mig den.

Det är som sagt som om min kropp förträngt av ren överlevnadsinstinkt.

Spraydag 10

Då har den första biverkningen yttrat sig. Verkligen yttrat sig. I form av finnar. Ingen katastrof direkt men man känner sig sådär snygg. Man skulle kunna tro att dom beror på allt påskgodis, men eftersom det aldrig hänt förut gissar jag på nässprayen istället.

Sen har jag en tvärtombiverkning. "Minskade bröstkörtlar" stod det ju på bipacksedeln, vilket jag gissar betyder mindre bröst. Men så är icke fallet. Snarare tvärtom.

"Dina hormoner är nog helt förvirrade och bara yr omkring" var M:s kommentar. Rätt nöjda kommentar ändå!

Spraydag 9

Insnöad i sommarstugan. Är det inte märkligt att vintern ska komma först nu? Och just nu. Just nu när vi såg fram emot en vårig helg i sommarstugan...

Åt helsike med den. Det funkar att försoffa sig framför brasan också. Snorig som få och i morse var jag på riktigt orolig att jag inte fick i mig tillräckligt av nässprayen. Varför står det ingenstans när man kan snyta sig efter att man sprayat? Väntade i en dryg timme sen hade mitt huvud sprängts av snor om jag inte lättat på trycket.

Fortfarande inga märkbara biverkningar vilket känns skönt. Det högg visserligen lite i magen i morse, men det kan ha varit menskänningar. Har väl aldrig varit med om att känna efter så mycket, eller längta efter mens för den delen... Den skulle ha kommit igår, men som sagt, inget konstigt med sen mens under omständigheterna. Undrar vad som händer om den inte kommer...

Nu ska morgondagens lammstek förberedas. Späckas med vitlök och rullas i örtkryddor. Är det inte så att jag svullnar som en biverkning av nässprayen lär jag göra det efter den här påskens konstanta ätande. Det finns inte så mycket annat att göra när man är insnöad!

Spraydag 8

Det skulle ju bli en härlig påskhelg på landet. Härlig blir den säkert, men än så länge är det rätt ruggigt. När vi kom igår var det varmare i kylskåpet än i resten av huset. På riktigt! 7 grader visade termomtern. Det var bara att vrida upp elementen så högt det gick och tokelda i brasan. Nu så här morgonen efter börjar det bli drägligt.

Det här är ju att "leva som vanligt" för mig. Men kommer jag att ångra mig om vi misslyckas med vårt IVF-försök? Kommer jag då att klandra mig med orden "tänk om jag inte blev sådär kall den där kvällen på landet, tänk om jag inte tog det där glaset vin, tänk om..." När jag läser andras historier, andra som är inne på både sitt andra, tredje och fjärde försök så känns det så. För dom flesta är sådana renlevnadsmänniskor så jag ser ju ut som en slarver av världsklass i jämförelse.

En annan sak jag funderat över är att jag verkar veta så lite om detta. Alltså, missförstå mig inte. Jag vet ALLT om min situation, jag vet exakt vad JAG ska göra, men jag är inte expert på IVF för det. När jag surfar in på Familjeliv får jag prestationsångest. Dom flesta som hänger där verkar ha stenkoll på ALLT. Sen alla dessa förkortningar... BF, BM, ÄL, TTD, UKH, VUL. Är jag ointresserad eller är dessa människor maniska? Om vi misslyckas den här första gången, kommer jag bli så då också?

Annars. Ingen mens so far. Men som sagt, det var ju tydligen inte ovanligt att den blir sen. Jag fortsätter spraya och kryssa i lilla listan.

Spraydag 7

Undrar hur länge man måste vänta efter att ha sprayat innan man kan snyta sig? Ja, det är sådana intellektuella frågor som snurrar i mitt snoriga huvud idag. Man kan läsa på förpackningen att man ska vänta en halvtimme om man behöver ta vanlig nässpray, men ingenting om snytningen. Det borde väl rimligtvis vara vanligare att man behöver snyta sig än att man behöver ta nässpray?

Jag väntar så länge jag kan och så länge M står ut med mina snorindragningar à la skogshuggare. Fräscht...

Imorgon ska mensen komma enligt plan. Men det var visst inte ovanligt att den är sen när man börjat spraya. Men har den inte kommit på tisdag ska jag höra av mig.

Spraydag 6

Än så länge inga märkliga biverkningar av nässprayen. Visserligen känner jag mig, precis som Dr G sa, inte särskilt högpresterande, men det beror nog snarare på att förkylningen nu brutit ut fullt. Feber, ont i halsen och snorig. Nu undrar jag dels hur nässprayen ska hindras från att rinna ut med snoret, dels hur äggplockning etc påverkas av sjukdom. Tänk om jag är dålig än när det är dags? Ingen större risk får man i och för sig hoppas, det är ju ett tag kvar, men ändå. Tänk om.

Jag försöker att inte nojja och inte känna efter för mycket, men det är näst intill omöjligt. En vanlig snorig näsa blir till funderingar kring om detta verkligen kommer kunna genomföras, precis som ett surt svar till M leder till ifrågassättanden kring om jag kanske är lite deprimerad och klimakteriesur. Då får man tänka ett steg till och inse att den sura kommentaren faktiskt var befogad och att mitt humör än så länge inte påverkats av nedregleringen.

Något jag däremot märkt, som är på riktigt, är att det stramar till i äggstockarna. Eller äggledarna, eller någonstans i den trakten i alla fall. Det gör inte jätteont, men smärtar till lite lätt, nästan som sammandragningar i ett par sekunder. Igår hände det flera gånger, men när jag ju tänker efter är jag inte säker på om det har hänt idag. Det var nog dag 4 och dag 5-syndrom.

Nu väntar en skön påskhelg på landet och under Dr G's devis "lev som vanligt" tänker jag både snapsa till sillen och dricka vin till lammet.

Spraydag 5

Vaknat. Sprayat. Insett att jag är sjuk. Feber och ont i halsen. Tänk om jag blir snorig också, hur kul blir det att försöka behålla nässprayen i och inte utanför näsan?

Jag har hört så många skräckhistorier om hur man blir av denna nedreglering. Depression och humör som en häxa. Jag har känt efter, men jag tror jag är som vanligt än så länge. Jag blev lite orolig igår men inser nu att det bara var febern som reducerat mitt tålamod.

Spraydag 4

"Lev som vanligt" var ju Dr G's uppmaning. "Lev som vanligt och tänk att ni bara ska göra det här en gång, tänk att det ska fungera. Tänk inte att det här är försök ett. Det här är försökET!"

Jag har tagit Dr G på orden och är helt övertygat om att THIS IS IT!

Pip pip. Morgonsprutet kallar...

Spraydag 3

Efter ett och ett halvt års utredningar är vi äntligen igång. I oktober 2006 fick vi ett utomkvedsskap, det visade sig att mina äggledare var totaltrasiga.

Ett år och nio månader. Så långt skulle det minst ta innan vi kunde få IVF via landstinget fick vi veta när alla operationer och undersökningar var över i april 2007.

April 2007, då remitterades vi till landstinget men eftersom jag redan då var 35 ville vi inte vänta i ett år och nio månader (som dessutom lätt kan växa längre, varnade alla) och tänkte "vi vänder oss privat när alla nädvändiga prover till remissen är tagna". Vi lämnade blod och sperma och väntade. Vi väntade till augusti. Inte ett ord. Vi ringde. Fick beskedet att ett prov saknades. "Varför har ingen kontaktat oss om det" frågade vi. Inget svar. Provet togs och vi fortsatte vänta. När jag i oktober ringde igen blev jag nästan utskälld "men remissen är på gång och ni står i kö från april oavsett, så det spelar väl ingen roll". Det spelar visst roll. Kärring.

Vi shoppade runt bland privatkliniker, kan man säga så när man försöker bestämma vem som ska utföra ens IVF-behandling? Shoppa runt... I december träffade vi "vår" läkare första gången, Dr G. I början av februari skulle vi börja.

Eller inte. I februari visade det sig att ett av mina blodprov inte skickats vidare från landstinget. Mitt "dag 3-prov". Provet som ska tas på mensens tredje dag. Det var bara att skjuta upp allt en månad, lämna provet och få allt klart.

I torsdags morse tog jag till slut fram sprayflaskan för första gången. Två sprut, ett i vardera borre för att sänka min hormonproduktion, eller som det står i sjukhuspapprena "nedreglering av hypofysen".

SYNARELA. Biverkningarna vill man inte ens tänka på. Huvudvärk, sömnlöshet, viktförändring, svullnad, vallningar, benskörhet, förändrad sexuell lust, minskning av bröstkörtlarnas storlek, irriterade slemhinnor i näsan, muskelsmärtor, vaginal torrhet, akne, depression och så vidare. Depression drabbas man ju av att läsa om dom eventuella biverkningarna. Eller som M sa "du ska alltså gå upp i vikt, få finnar, mindre bröst samtidigt som du är helt ointresserad av sex". Mmm... Tack för den du.

Sprayen är rätt harmlös. Det svider lite och smakar illa i halsen, men det går över rätt snabbt och än så länge har inga biverkningar visat sig. Dr G sa "du ska kanske inte räkna med att vara högpresterande under den här tiden". Vad menar man med det?

Annars ska jag leva precis som vanligt, har Dr G sagt. Varför får jag ändå litelite dåligt samvete när jag tar ett glas vin? Är jag en dålig människa?

Nu pep alarmet, dags att spraya snoken för kvällen! Samma tid varje morgon och varje kväll, det är läkarens ordination och tack gode Gud för mobillarmet, för mitt minne är inte att lita på...