Blodprov i morse och samtal i eftermiddags. Allt är bra, nedregleringen har gått enligt plan och det är sprutdags ikväll. Sprutdags. Iiiiuhh.
Det var i och för sig inte så otäckt som jag trodde när jag testade på kliniken sist. Det tog emot, men när jag väl stuckit sprutan i magen var det varken läskigt eller smärtsamt. Det kändes faktiskt inte ens.
På något sätt är det som en psykologisk gräns man måste passera. Kroppen säger "nej, det är inte okej att köra in ett vasst föremål i magen sådär" men hjärnan säger "jodå, ingen fara". Det tar en liten stund innan hjärnans övertalning går hem. Jag tycker det var som när jag skulle gå på glödande kol en gång. Eftersom min dåvarande pojkvän var instruktör hade jag sett det göras massor av gånger, jag visste att det inte skulle göra ont och att det inte var farligt. När jag stod där framför kolbädden tog det ändå emot. Kroppen sa "det här är inte normalt, gör det inte" medan hjärnan sa "du vet att det egentligen inte är varmt, att det inte gör ont, grejen är att du ska klara av att göra det fast kroppen säger emot". Adrenalinkicken jag fick av att till slut gå över den där kolbädden var häftig.
Nu kan jag bara hoppas att upplevelsen kommer vara densamma med sprutan ikväll. Tvivlar på det va?
Det kommer bli så annorlunda att ta sprutan själv nu, utan en sjuksyster till hjälp eller M som moraliskt stöd. M har sen tidigare en festkväll planerad. Han har naturligtvis sagt att han kan strunta i den och komma hem om jag vill det, men det går ju inte. Jag kan inte be honom om det. Jag vet ju att det är löjligt, att jag ska klara av det här själv. Jag kan inte begära att han ger upp en hel kväll som är planerad sen länge bara för att jag inte törs ta en spruta själv.
Det ska nog gå bra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar